2.2.2017 - 10:15, Nina Edgren-Henrichson

Månadens forskare: Patrik Aaltonen

Den tidiga essän i Finland – exklusiv och outforskad

Essän upplever ett slags boom för tillfället, och den har också fångat litteraturvetaren Patrik Aaltonen intresse. Men det är inte dagens essäboom han riktar sitt forskarintresse mot utan den finländska essäistiken under perioden 1890–1944. Han undersöker vad man avsåg med begreppet essä och hur man såg på essän som litterär genre på den här tiden.

Elitgenre

– Överlag verkar man ha haft en ganska hög uppfattning om essän som litterär genre. Den har till och med uppfattats som en elitgenre, säger Patrik Aaltonen.

När han undersöker hur och vad man skrev om essän i tidningar och tidskrifter i Finland från 1890-talet till mitten av 1940-talet utgår han från Nationalbibliotekets digitala tidningsarkiv. Där har han med hjälp av sökverktyget Korp sökt texter som innehåller ordet essä och olika sammansättningar och avledningar med det. Sökningarna har lett honom fram till en mängd artiklar och recensioner som belyser den finländska essäistikens historia.

 – Jag har bland annat stött på recensioner från sekelskiftet 1900 i vilka man är glad över att det publiceras essäsamlingar i Finland, eftersom det visar att Finland har en hög kulturnivå.

Andra kulturskribenter kunde på motsvarande sätt beklaga att det publicerades för lite essäer i Finland och förklara det med att landet inte hade en tillräckligt utvecklad och mogen kultur. Men det fanns också de som tyckte att det skrevs för mycket essäer.

– En skribent från 1906 talar till och med om en mani att skriva essäer under den här tiden. Han skriver att det ”hör till vår tids mest kända och mest allmänt erkända oarter” att skriva essäer och att tidningarna översvämmas av essäer om andra och tredje gradens författare som det egentligen inte skulle behöva skrivas så mycket om.

Den tidiga essän

När essäistiken etablerade sig i Finland i slutet av 1800-talet behandlade den nämligen oftast just författare och författarskap.

– Vid sekelskiftet är begreppet essä väldigt nära förknippat med litteraturkritik. Essän uppfattades på många håll som en ny form av litteraturkritik.

Förutom skönlitteratur och författare förekom också andra konstformer såsom bildkost och musik, och i viss mån historia, i essäer under de första decennierna, berättar Aaltonen.

– Vissa kritiker beklagade sig över att den finländska essäistiken var så snäv. Kritikern och senare litteraturprofessorn Olaf Homén skrev till exempel 1915: ”Hos oss behandla essayförfattarne nästan endast vittra ämnen och vitterhet är här vanligen liktydigt med litteratur, konst och musik; kommer något annat till så är det i regel politik.”

Olaf Homén kontrasterade den finländska essäistiken med den som skrevs i England, där en essä kunde handla om nästan vad som helst.

Nordiska förebilder

Essän nådde Finland under det så kallade moderna genombrottet inom litteratur och konst. Patrik Aaltonen konstaterar att det är ganska tydligt att essän kom hit via de skandinaviska länderna. Det syns i vilka essäister man lyfte fram i den finländska pressen, och de skandinaviska är förebilderna lätta att urskilja.

– I Danmark var det framför allt litteraturkritikern och -forskaren Georg Brandes. Han var förmodligen den första i Norden som använde ordet essay om sina egna texter.

År 1889 gav Brandes ut två volymer med essäer under titeln Essays. I förordet till dem beskriver han vad en essä är, varför han skriver essäer och vad essän lämpar sig för. Själva essäerna var psykologiska porträtt av olika författare, bland andra Ludvig Holberg, J.P. Jacobsen och Émile Zola. Och hans exempel följdes sedan i de andra nordiska länderna.

– Brandes litterära essäer var oerhört inflytelserika och lästes av alla, så det var via honom det här begreppet fick en litterär slagsida, säger Aaltonen.

Den svenska förebilden framom andra var Oscar Levertin. Han var litteraturkritiker och litteraturvetare, och en av Brandes lärjungar i Sverige.

– Han var minst lika beundrar i Finland som Brandes. Mina forskningsresultat så här långt tyder på att han är den mest omnämnda enskilda essäisten i den finländska pressen. Alla prisar honom, alla lyfter fram honom som den yppersta tänkbara essäisten. Han var idealet.

Outforskad genre

Patrik Aaltonens eget intresse för essän som litterär genre väcktes också av en svensk förebild. Under studietiden läste han Göran Häggs Övertalning och underhållning Den svenska essäistiken 1890–1930 och försökte sedan hitta forskning om den finländska essäistiken. Men det visade sig vara svårare än han tänkt sig.

– Det har skrivits ytterst lite om den. Det är ett nästan outforskat område.

Följden var att han valde den finländska essäistiken som ämne för sin pro gradu-avhandling. Sedan ett par år tillbaka är han doktorand i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och fördjupar utforskningen av den finländska essäistiken. Han är för närvarande anställd som forskare vid SLS litteraturvetenskapliga nämnd.

– Det kanske mest intressanta med genren är att den är så svår att definiera. Det första du får läsa om du öppnar en bok om essän, är att en essä kan vara lite vad som helst. Därför är det ganska svårt att skriva om genrens historia, och det är kanske också därför den har blivit lite förbisedd i vår litteraturhistorieskrivning.

Av akademiker för akademiker

Eftersom essän i början var inriktad på litteratur och författare dominerades också den finländska essäistiken av litteraturhistoriker och -kritiker. Essäistiken hade dessutom en rätt akademisk prägel.

– De mest framträdande essäisterna som Yrjö Hirn, gruppen kring tidskriften Euterpe, såsom Gunnar Castrén, Emil Hasselblatt, Olaf  Homén och Rolf Lagerborg eller Werner Söderhjelm och Alma Söderhjelm, lite senare Hans Ruin – de var akademiker hela bunten. Det var en mycket stark vitter prägel på den finländska essäistiken på den tiden.

Men det fanns också intressanta undantag, som uppfattade essäbegreppet på ett mångsidigare sätt under den finländska essäistikens första decennier. En av dem var arkitekten och författaren Sigurd Frosterus, som Olaf Homén kallade essäist i engelsk mening. 

– Frosterus gav ut en essäsamling 1915 som heter Olikartade skönhetsvärden och i den skriver han bland annat om tennis, amerikanska miljardärer, stridsskepp och vapen. Han är en intressant figur, och honom kommer jag att ägna lite mer uppmärksamhet i avhandlingen.

Patrik Aaltonens källmaterial ger inte direkt upplysningar om vem som köpte och läste essäsamlingar, men utifrån kommentarerna i kritikerna har han bildat sig en viss uppfattning.

– Som jag sa uppfattades essäistiken som en elitgenre och den var nog riktad till det som kallades den bildade allmänheten, inte till folket.

”Finlandssvensk hegemoni”

Mest skrevs det om essäer i kulturtidskrifter som Euterpe, Argus, Valvoja och andra, men dagstidningarnas recensioner är också intressanta ur ett genrehistoriskt perspektiv. Och även om undersökningen ännu är på hälft kan Aaltonen redan nu slå fast att det överlag skrevs mer om essän i de svenskspråkiga än i de finskspråkiga tidningarna och tidskrifterna. Det stämmer överens med tidigare uppfattningar om att själva essäistiken också var starkare på svenskt än på finskt håll i Finland

– Litteraturvetarna Pekka Tarkka och H.K. Riikonen har framhållit att det finns en väldigt stark finlandssvensk representation bland essäisterna. Tarkka talar till och med om en finlandssvensk hegemoni inom essäistiken.

Aaltonen konstaterar att det här också syns i att begreppet essä tas i bruk tidigare på svenska och att det också användes i högre grad på svenska än på finska.

Samhällsfrågor

Patrik Aaltonen understryker att han ännu inte hunnit undersöka essäistiken från 1920-talet framåt i detalj, men vissa allmänna drag har han kunnat lägga märke till. Ett av dem är att essäistiken blev mångsidigare också i Finland och att den på 1930-talet i högre grad drogs med i samhällsdebatten. Ett exempel som Aaltonen nämner är Olavi Paavolainens Nykyaikaa etsimässä 1929 (På spaning efter nutiden), som väckte rubriker på sin tid.

– Paavolainens bok är ett intellektuellt reportage med syfte att ta tempen på nutiden och visa vad som händer ute i världen och Europa. Kulturkritiska essäsamlingar av den här typen blev vanligare på 1930-talet.

Som exempel på andra ställningstagande essäsamlingar ger han Örnulf Tigerstedts Skott i överkant (1934) och Lauri Viljanens Taisteleva humanismi 1936 (Den kämpande humanismen).

– Man kunde säga att trettiotalet var ”den kämpande essäistikens” tid. Då kastade man sig rakt in i kulturkampen och måttade slag åt både höger och vänster.

Jämfört med dagens essäboom ser Aaltonen att essäistiken under hela hans undersökningsperiod hade en starkt akademisk prägel.

– Essän i dag är mer personlig och intim. Skribenterna utgår ofta från sin egen person och sina egna upplevelser, och resonerar sig fram på den vägen. Det är kanske den största skillnaden om man jämför dagens essäistik med den i början av 1900-talet.

 

Lägg till ny kommentar