Månadens forskare: Maren Jonasson

När lantbruksmötet var skuggparlament

Finland saknade både ett lagstiftande organ och forum för offentlig politisk diskussion i över femtio år mellan 1809 och 1863 när lantdagen inte sammankallades. Men behovet av reformer var stort i synnerhet mot slutet av perioden och diskussionen kanaliserades till bland annat lantbruksmöten.

– Man använde de allmänna finska lantbruksmötena 1857 och 1860 för att diskutera politiska och sociala frågor. Visserligen var frågorna formulerade så att de hade en viss koppling till lantbruket eller till landsbygdsbefolkningen, men de facto gick diskussionen ganska tydligt ut på att man talade för reformer.

Det säger historikern Maren Jonasson, som är doktorand i historia vid Åbo Akademi och undersöker vilken roll de allmänna finska lantbruksmötena hade i strävandena efter politiska reformer i Finland 1847–1870. Hon forskar inom det SLS-finansierade projektet Statsnatten i ny belysning. Politisk kultur i Finland ur ett transnationellt perspektiv 1809–1863. Forskarna i projektet undersöker hur det politiska livet i Finland gestaltade sig under den tid lantdagen inte sammankallades, en tid som på finska kallats valtioyö och som projektet nu myntat som statsnatten även på svenska.

Utländska förebilder

Tanken med lantbruksmötena var att samla godsägare och lantbrukare för att diskutera frågor kring lantbruket. Frågorna publicerades i tidningarna i förväg och de som var intresserade samlades för att diskutera dem. Det ordnades sammanlagt sex allmänna lantbruksmöten under den period som Maren Jonasson undersöker.

Det första allmänna finska lantbruksmötet ordnades 1847. Finska Hushållningssällskapet stod för arrangemangen och modellen för mötet kom från utlandet; motsvarande möten hade tidigare ordnats i Tyskland, Danmark och Sverige.

– Speciellt tydligt är inflytandet från Sverige, som ordnade sitt första lantbruksmöte året före Finlands första. Inom Finska Hushållningssällskapet var inflytandet från Sverige starkt vid den här tiden. Hushållningssällskapets dåvarande sekreterare Lars Arnell var ursprungligen svensk och han kopierade de svenska lantbruksmötesstadgarna mer eller mindre ord för ord när han skrev stadgarna för det första finska mötet, berättar Jonasson.

Fyra huvudgrupper av frågor

I det första mötet deltog 300 personer och i de senare något färre. Diskussionerna protokollfördes i detalj och gavs sedan ut i tryck som lantbruksmötesberättelser. De här berättelserna är det främsta materialet när Maren Jonasson undersöker vilka frågor som behandlades och vilken tyngd olika frågor gavs.

Frågorna som diskuterades under de tre första lantbruksmötena 1847, 1850 och 1852 kan delas i fyra huvudgrupper, säger Jonasson.

– En stor grupp var olika frågor i anslutning till åkerbruk, vilka odlingsmetoder som var bäst, vilken typ av gödsel som skulle användas och olika sädesslag. En annan stor grupp var husdjur, med frågor om till exempel boskapsraser och djurens utfodring. Lantbrukets binäringar var en tredje ganska stor grupp. Och en liten fråga, som var större i de andra nordiska länderna, var skogens framtid, hur man skulle ta hand om skogen och vilken nytta man kunde ha av den.

Från enspråkigt svenskt till tvåspråkigt

Männen som uttalade sig – de var alla män – var rätt långt desamma både då det gällde de olika frågorna och från möte till möte. Många av dem var inflytelserika personer inom samhället. Och de talade med erfarenhetens djupa röst.

– Till en början var det mest adelsmän, storgodsägare och aktiva lantbrukare, som talade. De var föregångare och hade testat nya redskap och nya odlingsmetoder. De kom dit och berättade för andra hur saker och ting ska göras.

Från och med mötet 1857 blev lantbruksmötena tvåspråkiga. Vid de tre första mötena var alla deltagare svenskspråkiga men nu kom också den finskspråkiga allmogen till tals.

– Man hade översättningsarrangemang så att den finska allmogen kunde förstå det som sades och berätta om sina erfarenheter, som ju ofta var ganska annorlunda. Deras lantbruk var annorlunda redan vad gäller storlek och de hade inte heller samma möjligheter att ta in till exempel utländska boskapsraser och göra experiment med avel. Villkoren var mycket krassare: det handlade om att få bröd på bordet.

Samtidigt ändrade mötena karaktär också i övrigt.

Pyrande missnöje

En förändring som skedde var att tyngdpunkten försköts från rent agrara frågor till sociala och politiska.

– Det blir ganska tydligt att de frågor som fick den största tyngden 1857 och 1860 var de som var viktiga för Finlands framtid och utveckling, alltså sociala frågor: Vad gör man med den jordlösa befolkningen, hur löser man folkskolefrågan, vad gör man med brännvinsbränningen och hur ska man lagstadga kring det?

Jonasson konstaterar att man tydligt kan se ett missnöje med lagstiftningen. Deltagarna påpekade behov av lagändringar och ville också framhålla att besluten måste fattas på en lantdag om lagändringar ska vara lagliga – indirekt krävde de att lantdagen skulle sammankallas.

– Vissa deltagare var mycket modiga i sina kommentarer. De var rakt på sak med sina krav och det var ju ganska riskabelt. Det fanns exempel från tidigare på att det kunde gå riktigt tokigt om man var alltför kritisk och högljudd; många tänkte säkert på Adolf Ivar Arwidsson som hade blivit tvungen att lämna landet.

När Jonasson jämför de finska lantbruksmötena med lantbruksmöten i det övriga Norden vid samma tid är det tydligt att de politiska frågorna har en mycket mer framträdande roll i Finland.

– De frågor som fick mest plats 1857 och 1860 är frågor som sedan också lantdagen behandlade när den började sammankallas från 1863 framåt. Jag har tolkat det så att lantbruksmötesformatet fick en helt egen funktion i Finland. Särskilt de här två mötena avvek tydligt från den karaktär mötena hade haft tidigare i Finland och fortsättningsvis hade i de andra länderna. I Finland tog man då i bruk lantbruksmötesarenan för helt specifika politiska syften och gjorde den till sin.

Gärdsgårdshelvete

Inhägnadsfrågan var en av de frågor där lantbruksmötet 1857 krävde en lagändring. Enligt lag skulle alla odlingar inhägnas med gärdsgårdar, vilket var både oändamålsenligt och skogsödande eftersom det behövdes en massa ungvirke till gärdsgårdarna.

– Mer eller mindre allt var ingärdat och djuren fick springa fritt, det var ett gärdsgårdshelvete. Det som behövdes var en reform: du ska ha inhägnader runt djuren och inte runt dina odlade åkrar. Men det är klart att det behövdes en lagändring, för frivilligt skulle det ju inte ske. Alla behövde göra det här samtidigt. Det här var en stor sak, som man var mycket missnöjd med.

Det här var också en av de frågor som lantbruksmötet gav en gemensam ståndpunkt om. Under de tidigare mötena hade deltagarna uttalat sig som enskilda personer, men på mötena 1857 och 1860 gav mötet gemensamma ståndpunkter i flera frågor.

– Man ville samla en gemensam ståndpunkt speciellt om de frågor som man krävde lagändringar i. Syftet med det måste ha varit att man ville påverka, att man vill lägga mera tyngd bakom det man sade. I en gemensam ståndpunkt är det inte bara enskilda människor som säger någonting utan kanske 200 personer. Och det är inte vilka 200 personer som helst utan ledande profiler inom samhället vid den här tiden.

Från diskussionsmöte till utställning

Maren Jonasson har återupptagit arbetet med sin avhandling efter att i drygt tio år ha varit redaktör för Anders Chydenius Skrifter (SLS 2012–2016). Grundtanken i undersökningen är densamma, men genom att hon nu forskar inom projektet om statsnatten har fokus skärpts.

– Tyngdpunkten har ändrats lite. Tanken om att lantbruksmötena var en arena där man också kunde diskutera andra saker än rent agrara frågor fanns redan för tio år sedan, men den har renodlats i och med det här projektet.

Och visst verkar lantdagen 1863–64 ha blivit en vattendelare för de allmänna lantbruksmötena. Det sista mötet som Jonasson undersöker, mötet 1870, hade en annan karaktär än de tidigare.

– Man återgick till agrara frågor 1870, men samtidigt hade diskussionsfrågorna och att sitta i plenumförsamlingar och prata egentligen krympt ihop till en bisak. Det stora, det som hände, var utställningarna. Man gick runt på utställningsfältet och det var marknadsstämning.

– Det är förenklat att säga att lantdagen skulle ha kommit i stället ett till ett, men man ser en förändring. Det är som om det skulle ha funnits ett akut behov av diskussion 1857 och 1860, och att det här behovet att diskutera på lantbruksmöten avtog med lantdagen 1863–64 och den nya lantdagsordningen 1867.