Månadens forskare: Julia Tidigs

Spännande språk hos nutida finlandssvenska författare

Litteraturvetaren Julia Tidigs är lyhörd för språket. Hennes forskariver väcks när hon märker att författare gör konstiga saker med språk i sin text, saker hon inte förstår eller känner igen – det kan handla om flerspråkighet, dialektala inslag, slang eller andra språkliga märkligheter.

Genom att analysera språket i romaner mejslar Tidigs fram sammanhang som den vanliga läsaren kanske inte ser. Vad får den språkliga variationen för betydelse för texten? Vad säger den om yttre sammanhang? Vad händer med läsarna beroende på vilka språk de kan och inte kan? 

Sedan drygt ett år forskar Julia Tidigs inom det SLS-finansierade projektet Senmodern spatialitet i finlandssvensk prosa 1990–2010 vid Helsingfors universitet. Efter att ha undersökt flerspråkigheten hos två författare decennierna kring 1900 i sin avhandling, Jac. Ahrenberg och Elmer Diktonius, har hon nu hoppat hundra år framåt i tiden och undersöker flerspråkighet och annan språklig variation hos nutida finlandssvenska författare.

Spatialitet, dvs. rum och rumslighet, är det övergripande temat för projektet. I Julia Tidigs studier tar sig rumsligheten många uttryck.

– På ett sätt kopplas språk alltid till rum, t.ex. kopplas språk starkt till geografiska territorier i den nationalistiska språksyn som varit inflytelserik i västerlandet de senaste seklerna. Men spatialitet är ett paraplybegrepp för både konkreta och abstrakta rum. I min forskning är det ibland mycket konkret staden, ibland det föreställda minoritetsrummet och ibland mer abstrakta rum, där språket har kopplingar till det globala rummet och inte bara är förankrat i Finland eller i Svenskfinland.

Det globala rummet

Den nyaste litteraturen visar att den finlandssvenska litteraturen inte bara är bunden till det egna territoriet utan att vi lever i en globaliserad värld, säger Tidigs. Monika Fagerholm är ett belysande exempel på det, och hennes språk fascinerar Tidigs.

– Hon gör extremt spännande saker med svenskan. Ett sätt att närma sig det hon gör är att titta på hur hon använder engelska citat, låtcitat, som hon översätter på sitt eget vis och plockar in i den svenska texten. På det sättet tar hon in hela världen, populärkulturen och den globaliserade konsumismkulturen i sina texter.

Hur Monika Fagerholm tar in populärkulturen med hjälp av språket visade Tidigs i ett föredrag om Fagerholms Den amerikanska flickan vid ett symposium om nordisk samtidslitteratur som projektet nyligen ordnade.

Under 1900-talet var Den Stora Frågan för finlandssvensk litteratur: Hur skildra Finland på svenska när Finland inte ofta försiggår på svenska? konstaterar Julia Tidigs. Den frågan är inte relevant när man analyserar Monika Fagerholms författarskap.

– Språket är inte längre ett verktyg för autenticitet, äkthet, på samma sätt som tidigare. Fagerholm använder inte en autentisk finlandssvenska utan snarare tar hon in drag från finlandssvenska, som syntaxen eller upprepningar, hur man pratar eller drag av dialekt, men sen skruvar hon till det och vänder om det några varv på ett spännande sätt. Och hon lyckas väcka känslor till liv hos läsarna, suggerera en stämning. 

Det finlandssvenska rummet

Att Den Stora Frågan var aktuell ännu på 1990-talet visar Julia Tidigs i sin studie av hur Kim Weckströms roman Sista sommaren och Kjell Westös Drakarna över Helsingfors togs emot när de kom ut hösten 1996.  

– De här romanerna har många likheter. Båda jobbar med finlandismer, finska och slang. De använder ett slags helsingforsiskt ordförråd men på helt olika sätt och det gjorde också att de blev mottagna på helt olika sätt, säger Tidigs.

Framför allt Weckströms roman väckte debatt på grund av språket. Hufvudstadsbladets recensent, kulturredaktören Gustav Widén reflekterade över språket i sin recension – han tyckte det var främmande och kunde därför inte känna sig hemma i romanen.

– Han undrade hur det blir med finlandssvensk litteratur om alla finlandssvenskar inte kan förstå språket i den. Österbottningar och ålänningar var de han tog upp. Och det här ledde till en stor debatt.

Widén fick mothugg av andra recensenter, som välkomnade att helsingforsarna äntligen fick en litteratur där de fick se sitt språk i skrift. Och många ansåg att det bara var Widén som hade problem med språket.

– Men så enkelt är det inte. Det intressanta är att oavsett om man försvarar eller kritiserar bruket av slang så uppfattar man det på samma sätt. Det handlar om autenticitet, att slangen gör språket mer äkta, och det handlar om identifikation. Skillnaden är vem som ska få identifiera sig. Äktheten ställs mot något slags allmän begriplighet. Ska vi offra begripligheten för alla för att en viss grupp ska få identifiera sig? Det här är egentligen samma frågor som diskuterades runt sekelskiftet 1900.

Skillnaden mellan Weckströms och Westös romaner är att Weckström använder slang, fennicismer och finlandismer både i dialogen och hos berättaren, medan Westö främst låter karaktärerna tala slang och håller berättartexten relativt fri från sådan språklig variation. Det är det som gör Weckströms text så laddad, förklarar Julia Tidigs.

– När det talade språket kommer in i en roman på alla nivåer så uppfattas det som oordning, slarv och jargong. Men när man som Kjell Westö i högre grad begränsar det till dialogen upplevs det inte som provocerande på samma sätt. Då är man en skicklig berättare som kan fånga det riktiga talet i litteratur.

Tidigs kopplar igen bakåt, till 1917 då Hugo Bergroth i sin Finlandssvenska skrev att författaren måste lära sig att skriva högsvenska. Hon konstaterar att vi kommit ganska långt bort ifrån det kravet men att det fortfarande finns – eller åtminstone på 1990-talet fanns – en tendens att se berättartextens språk som författarens språk.

– Det intressanta är att debatten visar upp sprickorna i det föreställda finlandssvenska rummet. Om det finlandssvenska projektet sedan slutet av 1880-talet har varit att samla den svenskspråkiga befolkningen, och litteraturen har getts i uppgift att visa upp att finlandssvenskheten finns och är livskraftig, då blir det laddat om litteraturen visar att alla inte förstår varandra, att det är ett väldigt splittrat rum.

Det urbana rummet

Men mycket har hänt på 20 år.

– En spännande sak är att det kommer med nya språk som inte har funnits tidigare i finlandssvensk litteratur, säger Tidigs när hon berättar om sin tredje delstudie. Den handlar om två stadsskildringar, Johanna Holmströms Asfaltsänglar från 2013 och Sara Razais Jag har letat efter dig från 2012, i vilka hon undersöker språk och det urbana rummet.

Båda romanerna skildrar unga kvinnor, Holmströms bok i östra Helsingfors och Razais i Åbo. Här undersöker Tidigs hur de unga kvinnorna rör sig i staden och de språk som finns med i romanerna. Hos Johanna Holmström kommer arabiskan med när hon skildrar unga finlandssvenska kvinnor med invandrarbakgrund eller med invandrarföräldrar. Hos Sara Razai finns det mycket finska och engelska.

– Men det är bruten finska och bruten engelska och det har att göra med att hon skildrar folk som inte kan prata så bra finska och som inte kan prata så bra engelska. Det här är väldigt annorlunda än t.ex. Kim Weckströms eller Kjell Westös flytande svenskfinska slang. Här kommer invandraren in i finlandssvensk litteratur. Det är nytt.

Julia Tidigs tror ändå inte att de nya språkvariationerna i finlandssvenska romaner, som hos Fagerholm, Holmström eller Razai, handlar om något medvetet avståndstagande från den finlandssvenska normen.

 – Jag tror inte att de här författarna tänker att ”nu ska jag slå mig ur de Bergrothska bojorna”, utan de är snarare redan är bortom det här paradigmet. Litteraturen pekar ju ofta mot framtiden.

FOTNOT: Julia Tidigs belönades med Statsrådet Mauritz Hallbergs pris 2015 för sin avhandling Att skriva sig över språkgränserna. Flerspråkighet i Jac. Ahrenbergs och Elmer Diktonius prosa (Åbo Akademi 2014). I videointervjuer på SLS webbplats berättar hon om språket hos Ahrenberg och Diktonius.