Månadens forskare: Jouni Ahmajärvi

Vetenskapliga argument i politisk debatt – sociologen Gunnar Landtmans samhällsengagemang

Ett samhälle där högerradikala grupper kräver att dödsstraff tillämpas, där intellektuella ser sig manade att engagera sig mot dödsstraff och för mänskliga rättigheter och där dessa intellektuella demokratiförespråkare hamnar på listor för särskild polisövervakning ... Det var Finland under 1930-talet, och en av de samhällsaktiva intellektuella var sociologen Gunnar Landtman.

Idé- och lärdomshistorikern Jouni Ahmajärvi undersöker Gunnar Landtmans samhällsengagemang och argumentation i sin doktorsavhandling. Ahmajärvi kom in på Landtman via sitt intresse för klassfrågor, samhällelig ojämlikhet och samhällsengagerade intellektuella. Han ville undersöka hur vetenskapliga och framför allt evolutionsteoretiska argument har använts i den samhälleliga debatten, och där var Landtman ett bra exempel.

Landtman var elev till Edvard Westermarck och undersökte i likhet med sin lärare samhällsfenomen ur ett antropologiskt perspektiv som inspirerades av Charles Darwin och evolutionsteorin. Han forskade bl.a. i samhällelig ojämlikhet och gav ut verket Samhällsklassernas uppkomst 1916.

För eftervärlden är Landtman mest känd för sin forskning bland ursprungsfolk på Nya Guinea, men Ahmajärvi konstaterar att hans övriga forskning och hans samhällsengagemang oförtjänt har glömts bort. Landtman var aktiv i medborgarorganisationer och även riksdagsman för Svenska folkpartiet 1922–1923. Utöver sina vetenskapliga verk publicerade han ca 200 tidnings- och debattartiklar om olika samhällsfrågor och i många av dem stöder han sin argumentation på vetenskapliga, sociologiska rön.

Mot dödsstraff

En fråga som engagerade Landtman var kampen mot dödsstraffet. Dödsstraff hade inte tillämpats i Finland sedan början av 1800-talet – med inbördeskriget som tragiskt undantag –, men på 1920- och 1930-talen höjdes röster inom t.ex. den nationalistiska högerrörelsen IKL (Isänmaallinen Kansanliike, Fosterländska Folkrörelsen) om att dödsstraffet skulle tas i bruk igen. Landtman hörde till dem som aktivt motsatte sig.

Tillsammans med bland andra professorn i anatomi Väinö Lassila grundade Landtman en kommitté 1934 för att planera hur förslagen om dödsstraff skulle kunna motarbetas. Följande år grundade de Förbundet för mänskliga rättigheter med syfte att arbeta för mänskliga rättigheter i vidare utsträckning. Samtidigt grep Landtman till pennan för att med sociologiska argument motarbeta dödsstraffet. 

– Landtman hade en evolutionistisk syn på samhället, som utgick från att människan som art gagnas av att leva i gemenskaper – först familjer, klaner, stammar och senare samhällen. Han ansåg att människans natur hade förblivit i stort sett oförändrad genom människoartens utveckling. Nyttan av att leva som gemenskap hade befästs genom moraliska påbud, och därför skulle sammanhållningen inom hela samhället försvagas om staten började ta livet av sina egna medborgare, löd ett av hans argument, berättar Ahmajärvi. 

För Europas förenta stater

Kosmopolitism var en annan fråga som Landtman debatterade och som Ahmajärvi har lagt fokus på i sin avhandling. Landtman argumenterade för ett Europas förenta stater. Ahmajärvi konstaterar att den nya ordning som uppstod efter första världskriget, när de stora kejsardömena Ryssland, Österrike-Ungern och Tyskland föll samman, byggdes upp på nationalstatsidén, men han framhåller att frågan hur Europa skulle se ut var öppen ännu på 1920-talet.

– Landtman ansåg att det inte var värt att skapa nationalstater eftersom t.ex. handeln, börsen och arbetarrörelsen redan var helt internationella eller världsomspännande. Nationalstater bara tävlar och konkurrerar med varandra, och redan det föregående kriget hade berott på denna tävling.

Ahmajärvi förklarar att nationalstaten enligt Landtman var en för liten enhet för att bygga den nya världsordningen på och att den till och med var för liten för att framgångsrikt kunna lösa samhälleliga problem inom staten. Landtman tyckte att man skulle glömma både nationalismen och patriotismen, eftersom de var för abstrakta och snäva.

– Hans sociologiska argument utgick också här från evolutionen och från den nytta människoarten från början hade haft av att skydda sin avkomma inom familjen. Han ansåg att de helt stämde överens med människans natur och psykologi att sympatin och altruismen, som man nu upplevde att fanns inom staten, kunde utvidgas också till helt främmande människor. Om bara växelverkan skulle ha tillåtits att utvidgas förbi staten skulle en äkta kosmopolitism ha uppstått.    

Under Detektiva centralpolisens blick

Jouni Ahmajärvi är doktorand vid Uleåborgs universitet och skriver sin avhandling inom det SLS-finansierade projektet Kretsen kring Edvard Westermarck och det tidiga 1900-talets idélandskap. Landtman hörde alltså till Westermarcks elever och forskade utifrån samma tradition.  

– Landtmans sätt att i rollen som samhällelig intellektuell skriva rentav halvprovokativa tidningsartiklar med vetenskapliga argument skilde sig däremot från Westermarcks och uppenbarligen också från andra Westermarckska sociologers sätt att engagera sig i samhället.

 Ahmajärvi beskriver Landtman som en hängiven liberal, som förespråkade individens frihet, mänskliga rättigheter och demokrati. Det här tillspetsade under 1930-talet när totalitarismen trädde fram allt mer i Europa.

– Han såg att stater förhöll sig allt mer negativt till individen, såväl i form av fascism och nazism som i Sovjetunionen. Han verkar ha varit en aktiv motståndare till totalitarism och var på sin tid också känd för det.

Ahmajärvi har visserligen inte hittat någonting där Landtman med namns nämnande skriver om t.ex. Hitlers maktövertagande, men han konstaterar att tidpunkten då Landtman publicerade vissa artiklar visar att de är direkta ställningstaganden till det som pågick i Tyskland.

– Han argumenterade egentligen aldrig direkt mot någon händelse utan för de frågor han drev. Av tajmningen att döma publicerade han vissa artiklar avsiktligt vid just en viss tidpunkt. När någonting hade hänt satt han inte bara hemma och funderade utan han reagerade med att skriva hur saker egentligen är.

Engagemanget för demokrati och mänskliga rättigheter ledde till att Landtman i 1930-talets polariserade samhällsklimat uppfattades som en potentiell samhällsrisk. Ahmajärvi ger en promemoria från Detektiva centralpolisen (föregångare till Skyddspolisen) som exempel. I den finns en lista över samhällsfarliga individer och Landtman finns med på den.

– Det var uppenbarligen hans verksamet inom Förbundet för mänskliga rättigheter som gjorde honom misstänkt. Förbundet ansågs ha kopplingar till Sovjetunionen, men å andra sidan betraktades allt som hade med mänskliga rättigheter och demokrati lätt som suspekt på den tiden ...  

Populär professor

Landtman utnämndes till extraordinarie professor i sociologi vid Helsingfors universitet 1927 och han innehade professuren till sin död 1940. Jouni Ahmajärvi har i sin forskning också undersökt Landtmans tid som professor och funnit att den Westermarckska-Landtmanska socialantropologiskt inriktade sociologin de facto var det populäraste läroämnet inom Historisk-filologiska sektionen då.

– Det är lärdomshistoriskt intressant, eftersom det inte framgår av den tidigare forskningen om sociologins historia i Finland. Men att undersöka läroämnets historia var också ett sätt att behandla sociologins trovärdighet. Sociologin gav Landtmans argument tyngd och därmed fick han också en kulturell auktoritet.

Jouni Ahmajärvi lämnade in sin avhandling för granskning under försommaren och tanken är att han ska disputera senare i höst.