Månadens forskare: Jennica Thylin-Klaus

Perspektiv på svenskans historia i Finland

Vilka typer av texter har skrivits på svenska i Finland under seklernas gång, vem har skrivit texterna och och vem har läst dem? Bland annat det har historikern Jennica Thylin-Klaus rett ut inom projektet Svenskan i Finland – i dag och i går. Hon skriver också om hur det kom sig att språkvårdarna valde att följa den sverigesvenska språknormen och om en rättstavningsdebatt som Topelius blev indragen i.  

Stadsskrivare på 1600-talet

En typ av skrift på svenska är myndighetshandlingar från städerna. Jennica Thylin-Klaus har tittat närmare på domböcker från Åbo på 1600-talet för att göra en specialstudie om stadsskrivare. Stadsskrivarna förde protokoll i rådstugurätten, som bestod av stadens borgmästare och rådmän, och Thylin-Klaus är intresserad av vad som förväntades av dem.

– Jag hade hoppats att det skulle finnas uppgifter om vilka kunskaper och egenskaper man var ute efter när man anställde stadsskrivare, men någonting sådant har jag ännu inte hittat. Däremot finns det ett fall då man var missnöjd med en vikarierande stadsskrivare, och det ger en del ledtrådar.

Thylin-Klaus berättar att den här stadsskrivaren till exempel anklagades för att vara en ”oförfarin” person, det vill säga oerfaren, som inte kunde ”landsens språåk och tungomål”. I Finland var det nödvändigt att skrivaren kunde uttrycka sig både muntligt och skriftligt på svenska, men i just det här fallet verkar det ha varit bristande kunskaper i finska som var problemet.

Domboksmaterialet från Åbo kommer att kompletteras med material från Viborg och Vasa. Meningen är att kapitlet om stadsskrivarna ska bli ett slags kollektiv minibiografi över en betydelsefull yrkesgrupp som det skrivits rätt lite om.

– De hade ganska hög status. Man hade ett roterande system för rådmän och borgmästare, som byttes ganska ofta. Men stadsskrivaren satt under längre perioder. Därför tänker jag mig att han hade en viktig roll för kontinuiteten och var den som såg de längre linjerna. En del skrivare hade dessutom juridisk kompetens och var säker mer bildade än många rådmän. Det var faktiskt ganska vanligt att rådmän inte kunde skriva.

Språkvårdens historia

Sin avhandling skrev Jennica Thylin-Klaus om språkvård och språkplanering i Finland i slutet av 1800-talet. Hon disputerade 2012 och avhandlingen gavs ut i något bearbetad form av SLS 2015, med titeln Särdrag, stavning, självbild. En idéhistorisk studie av svensk språkplanering i Finland 1860–1920. För projektet Svenskan i Finland har Thylin-Klaus skrivit ett kapitel som bygger på avhandlingen.

– Här tar jag upp hur man i Finland väljer att ansluta sig till den sverigesvenska språknormen för att kunna fortsätta att existera som språklig kultur och språklig varietet i Finland. Det handlade inte bara om språket i sig, utan också om nationalpolitik.

Den stora auktoriteten var professorn i svenska A.O. Freudenthal, som förespråkade uppfattningen att en nation består av människor som talar samma språk.

– De här två aspekterna, synen på språket respektive nationaliteten, vävs ihop så mycket att man inte kan skilja dem från varandra.

Jennica Thylin-Klaus skriver om den tidiga språkvården i Finland, medan forskarkollegan Charlotta af Hällström-Reijonen skriver om språkvården under 1900-talet.

– Vi avlöser varandra. Vi byter vid Hugo Bergroth och hans bok Finlands svenska från 1919. Charlotta är ju expert på 1900-talets språkvård.

Topelius och rättstavningen

I avhandlingen skriver Thylin-Klaus också om den rättstavningsdebatt som pågick i Sverige och Finland i slutet av 1800-talet och om hur olika ideologier återspeglades i synen på rättstavningen. Debatten handlade om en modernisering av stavningen. De mest radikala ville att man skulle övergå till en helt fonetisk stavning, alltså stava som det låter, medan andra tänkte sig en mer moderat reform. De konservativa företräddes av Svenska Akademien.

– I Finland hörde Freudenthal och hans anhängare till dem som talade för nystavning, även om Freudenthal själv inte hörde till de mest radikala nystavarna.

I projektet Svenskan i Finland tar Thylin-Klaus upp rättstavningsdebatten i ett kapitel om Zacharias Topelius språk. Topelius kan förstås inte förbigås när det gäller svenska språkets historia i Finland. Under stora delar av 1800-talet och också efter sin död 1898 var han en av de mest inflytelserika språkbrukarna i landet. Det här berodde inte minst på Boken om vårt land, en läsebok för skolan som kom ut i otaliga upplagor från 1875 ända in på 1950-talet.  

Det var också Boken om vårt land som drog in Topelius i rättstavningsdebatten. Han deklarerade själv att han följde Svenska Akademiens norm med några undantag – han stavade till exempel fåglar med å och inte på det ”gamla” sättet med o. Kritiken mot honom gällde bland annat att han var inkonsekvent i sin stavning, vilket ansågs vara speciellt illa då boken var avsedd för skolbarn.

– Men det är tydligt att det också här handlar om någonting mer än hur man stavar vissa ord. Det var Topelius syn på folket och nationen som inte passade ihop med den Freudenthalska. Topelius folk är både svenskspråkigt och finskspråkigt, det finska folket, medan den Freudenthalska synen ville betona den svenska nationaliteten. Den hamnade ju i skymundan i Boken om vårt land.

Topelius höll hårt på sin stavning, trots kritiken. Det här framgår av korrespondensen mellan Topelius och hans förläggare i Sverige, Albert Bonnier, där Topelius i ett brev 1880 krasst konstaterar att han kommer att ändra tillbaka om Bonniers sättare ändrar stavningen vid ombrytningen.

I arbetet med Topelius språk har Thylin-Klaus haft nytta av att Topelius korrespondens med sina förläggare har getts ut digitalt av SLS-projektet Zacharias Topelius Skrifter; där finns också det ovannämnda brevet att läsa.

Översikter och samarbete

Utöver specialstudierna bidrar Jennica Thylin-Klaus med två översikter av det skrivna ordet på svenska i Finland. Den ena handlar om skrivare och läsare från medeltiden till 1860-talet. Här har hon tillsammans med historikern Helena Holm-Cüzdan beskrivit skriftkulturens utveckling från en tid då ytterst få kunde läsa och ännu färre skriva till att folkskolan infördes och läs- och skrivkunnigheten så småningom bredde ut sig.

Men hur beskriver man svenskan i Finland under äldre tider när Finland var en del av Sverige och rikets gemensamma skriftkultur?

– Även om vi utgår från dagens Finland är det inte vår avsikt att flytta nationalstaten bakåt i tiden. När man talar om texttyper och ger exempel på dem är det mycket som gäller riket överlag och alltså också skrevs i Finland. Vårt syfte har varit att visa upp mångfalden av olika typer och peka på tendenser och trender, inte att räkna upp allt som skrevs.

Den andra översikten handlar om skrivare och läsare från 1860-talet fram till 1970-talet. Här utgår Thylin-Klaus från demokratiseringen av det skrivna ordet. Dessutom kommer hon och Charlotta af Hällström-Reijonen att tillsammans skriva ett kapitel om svenskan i Finland på 1700-talet.

Samtliga artiklar kommer att ingå i den avslutande, historiska delen av bokserien Svenskan i Finland – i dag och i går. Del tre består liksom de två övriga delarna av två band och utkommer 2018. Den första delen, om den talade svenskan, kom ut 2015 i de två banden Dialekter och småstadsspråk av Ann-Marie Ivars och Gruppspråk, samspråk, två språk redigerat av Marika Tandefelt. Den andra delen, om svenskan i skrift i Finland, utkommer 2017.