Månadens forskare: Jani Marjanen

Konstitutionen som politiskt argument

I den politiska debatten i Finland har man sedan mitten av 1800-talet i flera skeden hänvisat till konstitutionen för att markera en oppositionell politik. Historikern Jani Marjanen undersöker hur ”konstitution” kom att bli ett retoriskt laddat begrepp. 

”Jag har lovat bibehålla er konstitution, era fundamentala lagar; er sammankomst här garanterar för er mitt löfte”, sade kejsar Alexander I vid öppningen av Borgå lantdag 1809.*

Alexander I:s tal är en av utgångspunkterna i Jani Marjanen forskning kring begreppet konstitution. Vad var det Alexander avsåg med ”er konstitution” och hur användes begreppet i Finland under decennierna efter att Finland hade lösgjorts från Sverige och blivit ett storfurstendöme under Ryssland?

– År 1809 var det få finländare som lade särskilt mycket vikt vid ”konstitution” i talet. Det var inte det viktigaste begreppet just då, men det kom att bli omstritt och centralt senare.

Marjanen är en av tre forskare i projektet Statsnatten i ny belysning. Politisk kultur i Finland ur transnationellt perspektiv 1809–1863, som studerar den politiska debatt som fördes i Finland under storfurstendömets fem första decennier. Projektets syfte är att beskriva hur moderna politiska begrepp etablerades i Finland under denna period då det främsta forumet för politisk debatt, lantdagen, inte sammankallades och censuren med varierande styrka försvårade en öppen diskussion i pressen.    

Pressens roll

– En av huvudhypoteserna i projektet är att tidningarnas utrikesnyheter är centrala för introduktionen och behandlingen av moderna politiska begrepp, att man kunde tala om till exempel konstitutioner i utlandet medan det var svårare att tala om Finlands konstitution.

Under svenska tiden hade Åbo varit centrum för pressen i Finland, och det här förblev oförändrat under de tio första åren efter 1809. Men det fanns en skillnad: Åbo Tidning fick redan 1809 ett nytt namn, Åbo Allmänna Tidning.

– Före 1809 var det Stockholms Posttidningar och Inrikestidningar i Stockholm som hade hand om den ”officiella” biten, det vill säga kungörelser, och utrikesnyheterna. När man 1809 genast valde att lyfta upp Åbo Tidning till Åbo Allmänna Tidning drog man en gräns mot Sverige. Man skapade en egen tidning som fick rollen att börja publicera kungörelser och utrikesnotiser, men samtidigt kopierade man den svenska modellen. Det var alltså fråga om kontinuitet och diskontinuitet på samma gång.

Begreppens betydelse

Jani Marjanen hade en begreppshistorisk infallsvinkel redan i sin avhandling om Finska hushållningssällskapet, Den ekonomiska patriotismens uppgång och fall, som han disputerade på vid Helsingfors universitet 2013. För honom handlar studierna kring olika begrepp om att förstå det förflutna genom att förstå hur historiska aktörer förhöll sig till sin omvärld genom de begrepp de använde.

– Att folk hittar på nya begrepp eller använder nya ord är ett sätt för dem att strukturera hela sin omvärld. Men man måste kunna översätta det förflutnas språk till dagens språk – alla begrepp hade inte samma innebörd då som nu.  

I avhandlingen var det patriotismen som stod i centrum. Marjanen kommer att återkomma till begreppet patriotism också i det pågående projektet, men tillsvidare är det begreppet konstitution som har sysselsatt honom.

Konstitutionsnyheter från kontinenten

– Min idé är att begreppet konstitution blir viktigt på 1820–30-talet för att man i Finland läser om konstitutioner i Europa.

Efter amerikanska revolutionen 1776 och franska revolutionen 1789 började man tala om konstitutioner som skrivna dokument som hade en s.k. superlegal status. Det här betydde att de stod över alla andra lagar och bildade ett fundament för hur en stat skulle fungera. Efter Napoleonkrigen och Wienkongressen började allt fler länder anta skrivna konstitutioner: Spanien 1812, Norge 1814, Frankrike 1814 och 1815, Polen 1815 ...

– Konstitutionen får ett lyft som politiskt begrepp. Vi får skrivna konstitutioner och man talar mycket om dem över allt i Europa. Och det är inte bara konstitutionerna i sig man talar om utan de inbegriper ett slags hopp, ett slags tro att de leder till någonting nytt och bättre.

Jani Marjanen undersöker hur man skrev om de nya europeiska konstitutionerna i pressen i Finland mellan 1809 och 1840. För att hitta omnämnanden om dem har han använt sig dels av Nationalbibliotekets samling av digitala tidningar och tidskrifter, dels av Språkbankens databas Korp, där tidningsmaterialet är tillgängligt i s.k. korpusform. Båda är sökbara, men i Korp kan man göra mer specificerade sökningar.

Frankrike 1814

– De konstitutioner som diskuterades mest i pressen var de franska från 1814 och 1815, det är helt uppenbart.

Marjanen har identifierat tre kriterier för hur mycket tidningarna skrev om enskilda händelser i utlandet. Det första var tillgången till nyheter, dvs. hur lätt det var att få tag på nyheter, det andra var hur viktig en viss nyhet var i samtiden och det tredje hur lämpligt eller opportunt det var att skriva om en viss händelse.

– Det franska exemplet passar in på alla tre. Nyheterna från Paris spreds direkt över allt. Efter franska revolutionen och Napoleon var det som skedde i Paris, när man formade den nya konstitutionen och återinrättade monarkin, absolut viktigt för hela Europas säkerhet.  Men dessutom passade det in politiskt i Finland, eftersom Alexander I var direkt inblandad. Det hela var en iscensättning av det ryska imperiet som stormakt i Europa.

Tyst om Norges 17 maj

En konstitution som det däremot var tyst om i Finland var den norska 17 maj-konstitutionen. Den antogs av de norska självständighetsmännen i Eidsvoll den 17 maj 1814, efter att Danmark enligt freden i Kiel i januari samma år skulle avträda Norge till Sverige. Men i Finland skrevs det alltså ingenting om Eidsvoll. 

– Det kan dels ha berott på att det var känsligt på grund av kopplingen till det gamla moderlandet Sverige. Dessutom var det en mycket radikal konstitution.

Marjanen konstaterar att det däremot skrevs om den nya, reviderade konstitution som Norge fick hösten 1814. Den kom till efter att kronprins Karl Johan, blivande kung av både Sverige och Norge, hade ingripit i frågan.

Senare konstitutionsretorik

Den finska konstitutionen är en särfråga, eftersom Alexander I nämnde den i sitt tal vid Borgå lantdag 1809. Men han definierade inte vad han avsåg och den definieras inte heller i korrespondens inför lantdagen.

– Det är tydligt att Alexander väljer att inte definiera den. Hans konstitution handlar om mycket mer, om en samling beteendemönster, om sätt att vara och religion, men inte om lagar. Det är ett mycket bredare konstitutionsbegrepp. Osmo Jussila har utrett det i sin avhandling från 1969.

Efter nyheterna om konstitutioner på andra håll i Europa började man i Finland gå tillbaka till 1809 och fundera på vad den egentligen var och vilka de politiska möjligheterna var då. Diskussionen och intrycken från andra länder spelade en stor roll i att man sedan 1863, när lantdagen sammankallades på nytt efter en paus på över femtio år, definierade konstitutionen som 1772 års regeringsform och 1789 års säkerhets- och föreningsakt.

– Här märker man hur det finska tänkandet trots bristen på representation var kopplat till den politiska utvecklingen i Europa.

Senare blev ”konstitution” ett begrepp som politiker i opposition till de makthavande under olika perioder har hänvisat till som politiskt argument.

– Mot slutet av 1800-talet blir konstitutionen och konstitutionalismen en symbol för intern finsk opposition mot ryska ingripanden. Och det finns ytterligare ett spår, från kalla krigets tid med Konstitutionella folkpartiet där man använder konstitutionsretoriken i opposition mot det som kom att kallas finlandisering.

* Svensk översättning av Alexander I:s tal, Henrika Tandefelt i Borgå 1809. Ceremoni och fest (SLS 2009)