Månadens forskare: Charlotta af Hällström-Reijonen

Språkliga egenheter, språkvård, finlandismer och orättvisor – bilden av svenskans  historia i Finland tar form

”Det frågtes blott, det gavs ej svar” är ett av svenskans stående uttryck som har Runeberg som upphovsman. Det lever i språket också hos dem som inte har lärt sig Fänrik Ståls sägner utantill i skolan, men trots det har uttrycket bjudit på en överraskning för språkforskaren Charlotta af Hällström-Reijonen, som för tillfället skriver om J.L. Runebergs språk.

Charlotta af Hällström-Reijonen är under ett och ett halvt år anställd inom projektet Svenskan i Finland – i dag och i går vid SLS för att skriva några kapitel till den tredje och sista projektvolymen, som handlar om svenskans historia i Finland. En inflytelserik språkbrukare vars språk hon undersöker är Runeberg.

Överraskande verbformer

Överraskningen i Runebergs språk var verbformen ”frågtes”. När af Hällström-Reijonen började undersöka saken närmare visade det sig nämligen att Runeberg hade en påfallande förkärlek för den här typen av verbböjning: frågte, talte, smakte i stället för frågade, talade, smakade. Hon har jämfört hans texter med både sverigesvenska och andra finländska texter från 1800-talet i språkdatabasen Korp, och Runeberg är i en klass för sig.   

– Jag kunde konstatera att Runeberg använde den här böjningsformen mer än både finländare och svenskar. Svenskar använde den minst, finländare lite mer – kanske påverkade av Runeberg – och Runeberg själv flerfalt mer än någon annan.

Förklaringarna till att han använde den här verbböjningen kan vara flera. En kan vara att tvåstaviga verb var lättare att använda i versmått än trestaviga, vilket i sin tur påverkade hans språk i övrigt.

– Den här verbböjningen förekommer också mycket mer i hans prosa än hos andra samtida skribenter.

af Hällström-Reijonen misstänker också att han helt enkelt var lite gammaldags på den här punkten.

Luckor i forskningen

I arbetet med Runebergs språk var det inte bara verbformerna som var överraskande. När af Hällström-Reijonen skulle sammanställa den tidigare forskningen om Runebergs språk gjorde hon också en upptäckt som hon inte hade förväntat sig.    

– Den egentligen den största aha-upplevelsen hittills i arbetet med Svenskan i Finland – i dag och i går har varit att det finns så lite språkforskning kring Runeberg. Jag tänkte mig att jag skulle gå till ett färdigt dukat bord och redogöra för det, men så var det inte alls.

Hennes missuppfattning berodde på att det nog finns mycket forskning om Runeberg, bl.a. över tio doktorsavhandlingar, men det är litteraturvetare och idéhistoriker som står för den. Inom språkforskningen finns det stora luckor. Där inskränker sig undersökningarna till några artiklar och en licentiatavhandling. af Hällström-Reijonen tror att Runebergs upphöjda position kan vara en anledning till bristen på språkvetenskaplig forskning om Runeberg – man har inte vågat eller kunnat tänka sig att han skulle ha finländska särdrag i sitt språk.

– Jag har hört folk säga att han t.ex. inte har finlandismer. Men han har hur mycket finlandismer som helst. Ibland är de medvetna och ibland är de inte medvetna. Jag tycker att han är en fascinerande författare, men han är inte på något sätt felfri. Det kanske man har tyckt. Och om man tycker att finlandismer är fel så kritiserar man ju Runeberg om man hittar finlandismer hos honom.

Finlandismer och språkvård

af Hällström-Reijonen har själv en rätt avslappnad inställning till finlandismer. Hon tycker inte att det är fel att man använder dem, men de intresserar henne och är också en av anledningarna till att hon nu är med i projektet Svenskan i Finland – i dag och i går. Hon disputerade på avhandlingen Finlandismer och språkvård från 1800-talet till i dag vid Helsingfors universitet 2012 och har bl.a. gett ut Finlandssvensk ordbok (2008, tillsammans med Mikael Reuter). Hon har också arbetat med finlandssvenska ord för den senaste upplagan av Svenska Akademiens ordlista (2015).

När af Hällström-Reijonen inte forskar är hon språkvårdare vid Institutet för de inhemska språken, som hon nu har tjänstledigt från. Också inom projektet kommer hon emellertid in på språkvården. Ett av kapitlen hon ska skriva handlar just om språkvården i Finland under 1900-talet, från och med den finlandssvenska språkvårdens fader Hugo Bergroth. Här får hon alltså beskriva sina företrädares arbete.

Språkvård och språkriktighet är hon också inne på i ett annat kapitel hon bidrar med i den språkhistoriska volymen. Det handlar om K.A. Tavaststjernas (1860–1898) språk. Tavaststjerna fick namn om sig att ha ett dåligt språk i och med romanen Barndomsvänner (1886) och det fick han dras med resten av livet.     

– Han hade en hög produktionstakt och skrev väldigt mycket under en kort period. Och när man skriver snabbt händer det ju saker. Framför allt blev han utpekad när Barndomsvänner blev så kritiserad av hans vän Hjalmar Neiglick, bland annat språkligt. Det blev en vedertagen sanning att Tavaststjernas språk är dåligt och fullt med finlandismer. Den stämpeln kom han inte ifrån.

Orättvis kritik

af Hällström-Reijonen konstaterar att Tavaststjerna visserligen hade en hel del finlandismer i sitt språk, men hon tycker att kritiken mot honom ändå var orättvis.

– När han skrev fanns det ingen lista över finlandismer som man inte fick använda. Diskussionen om finlandismernas vara eller inte vara i skönlitteraturen hade knappt kommit igång på hans tid.

I kapitlet om Tavaststjerna visar af Hällström-Reijonen också hur språket i hans böcker behandlades av förlagsredaktörer både i Finland och i Sverige. Det framgår att ryktet om hans dåliga språk drabbade honom också efter hans död.

– Han blev ganska hårt redigerad i den postuma utgåvan Samlade skrifter, som kom 1924. Han hade dött 25 år tidigare. Utgåvan har ett långt förord där redaktören berättar om allt språkligt som han har ändrat men ytterst lite om Tavaststjerna som författare.

Det frågtes och det ges svar

Frågan som projektet Svenskan i Finland – i dag och i går utgick från när det startade 2010 var: ”Hur ser svenskan i Finland ut och hur har den sett ut i historien?” Projektets tre delar – svenskan i talspråket, skriftspråket och historien – ska ge svaret i sammanlagt sex böcker, som tillsammans bildar en översikt av svenskan i Finland. Forskarna i projektet gör egna fallstudier och undersökningar, men arbetet är också en helhetsinventering av den forskning som gjorts om svenskan i Finland.

Charlotta af Hällström-Reijonen är en av flera medverkande i den tredje, historiska delen av Svenskan i Finland – i dag och i går. Marika Tandefelt är redaktör för del 3, som är tänkt att utkomma 2018. Den första delen i verket handlar om finlandssvenskt talspråk och har redan utkommit i två band: Dialekter och småstadsspråk av Ann-Marie Ivars och Gruppspråk, samspråk, två språk med Marika Tandefelt som redaktör. Tandefelt är också redaktör för del 2, om det finlandssvenska skriftspråket, som utkommer i två band 2017.  Också i del 2 medverkar af Hällström-Reijonen med två kapitel. Alla tre delar av Svenskan i Finland – i dag och i går ges ut av SLS förlag.