Månadens forskare: Bernt Österman

– En intressant sak med Georg Henrik von Wright är att han hade en rigid akademisk, logisk-analytisk sida, samtidigt som han skrev mera livsfilosofiska, världsåskådningsmässiga essäer om bl.a. Dostojevskij och Oswald Spengler.

Det säger filosofen Bernt Österman, som är verksam inom det SLS-finansierade projektet Den okände von Wright.

von Wrights många sidor

Georg Henrik von Wright (1916–2003), Finlands genom tiderna mest kända filosof, hade många sidor. Av sin lärare Ludwig Wittgenstein fick han i uppdrag att förvalta och ge ut dennes efterlämnade papper, som han jämte Elizabeth Anscombe och Rush Rhees samtidigt erhöll äganderätten till. Själv odlade han en analytisk typ av filosofi, men skrev också essäer, i bl.a. Nya Argus, och trädde mot slutet av 1960-talet fram som offentlig intellektuell. Som ledamot av Finlands Akademi gjorde han en aktiv insats för akademiväsendets utveckling vid en tid då president Kekkonen ville avveckla hela institutionen.

– Det ”okända” syftar bland annat på tidigare opublicerat material, såsom brevväxling. Brevväxlingar innehåller alltid överraskningsmoment, oavsett om breven i princip varit tillgängliga i arkiven. Till exempel när det gäller brevväxlingen mellan von Wright och hans professor Eino Kaila, som vi kommer att ge ut inom projektet, fick jag en gång frågan om de skrev på finska eller svenska. Jag var tvungen att gå till Bibliotheca Wrightiana i Nationalbiblioteket och titta efter. De skrev faktiskt på svenska. Till och med en så grundläggande sak var ”okänd”. I delprojektet Wittgenstein II är den okända delen allt det som von Wright skrivit om Wittgenstein som inte finns i hans bok Wittgenstein (1982). Det är delvis tidigare opublicerade, unika källor, där han till exempel redogör för sina första intryck av Wittgenstein, som i memoarerna, Mitt liv som jag minns det, framställs i ett annat ljus.

– Till exempel förhöll sig von Wright först något avvaktande mot Wittgenstein, han förstod inte riktigt vad han höll på med. Det var först när Wittgenstein visslade långa partier Beethoven och Mozart fullkomligt klockrent som von Wright blev fascinerad. För von Wright framstod Wittgenstein som en ”djup ande”, att känna Wittgenstein var som att känna Goethe, tyckte han. Han såg honom gärna som jämförbar med de stora författarna, vilket också påverkade hans sätt att se på hans filosofi. Wittgenstein var för von Wright inte i första hand någon som hade en fungerande filosofisk metod.

Wittgenstein en filosofins Cézanne

– I motsats till många andra i Wittgensteins närhet avhöll sig von Wright från att imitera honom, han var snarare rädd för hans inflytande. Han jämför Wittgenstein med Cézanne, det stora riktgivande geniet som andra bara apar efter. Göran Schildt, von Wrights gode vän, hade påpekat i sin bok om Cézanne att enda vägen att bli en stor konstnär efter Cézanne var att gå emot honom. Något liknande tänkte von Wright om sitt förhållande till Wittgenstein, men han insåg dock senare att han på egna vägar hamnat i Wittgensteins grannskap. Som utgivare av Wittgenstein hade han förstås hela tiden sysslat med Wittgenstein, vilket hade påverkat honom, och sedan började han citera och använda Wittgenstein. Men man kan fråga sig om det är samma Wittgenstein som andra ser. von Wright ansåg att han inte kunde skriva och tänka i Wittgensteins ”stil”. Han är mera inriktad på att lösa de filosofiska problemen, medan Wittgenstein vill få oss att se att dessa inte är några problem.

von Wright skrev en abstrakt logisk-analytisk filosofi, men odlade också en essäistisk sida, i vilken han reflekterade över livsfrågorna.

– Han skrev essäer i Studentbladet och Nya Argus, de senare publicerades i Tanke och förkunnelse (1955). Sedan följde en period när han tyckte att han inte längre behövde skriva essäer, det var underförstått att hans filosofi hade blivit mera världstillvänd. Men så återupptog han essäistiken. Humanismen som livshållning (1977) blev på sätt och vis hans comeback. Det hade att göra med att hans intressen hade förändrats, han hade blivit allt mera upptagen av frågan om vad det var för fel på den samtida kulturen.

Rollen som offentlig intellektuell

von Wright hade inte från början tänkt sig en roll som offentlig intellektuell.

– Något hände på 1960-talet. År 1961 tyckte han att det inte hörde till en filosofs uppgifter att delta i samhällsdebatten, men hösten 1967 skrev han plötsligt en hätsk artikel om USA:s krig ”mot” Vietnam. Han började reflektera över hur det kom sig att han hade tagit för givet att ett land som USA handlar rätt. Något senare började han inse att det var något i det vetenskapliga tänkandet som var skadligt, fixeringen vid att lösa saker på ett teknologiskt sätt.

Men von Wright var inte någon typisk offentlig intellektuell.

– Vanligtvis brukar ju en offentlig intellektuell vara någon som utmärkt sig på ett visst område, som sedan yttrar sig i frågor som inte nödvändigtvis har så mycket att göra med detta område. von Wright hade ambitionen att förankra sitt offentliga uppdrag i sin filosofiska gärning. Fast när det gällde den analytiska filosofin var den knuten till själva problemhärden, den överdrivna tilltron till förnuftet, och den blev därför med tiden allt mera problematisk. Om förnuftet börjar uppfattas som ett problem kan den logisk-analytiska filosofin inte längre vara det huvudsakliga sättet att angripa saker. I Wittgensteins senare "terapeutiska" filosofi låg det en protest mot samtiden, tyckte von Wright, han såg den som politisk.

Är det möjligt att tänka sig en von Wright i våra dagar?

– Om von Wright levt idag hade han nog engagerat sig för miljöproblemen, mot kriget i Syrien och stormaktspolitiken. Han hade sannolikt vänt sig mot flera dominerande trender i dagens universitetsvärld, resultatstyrningen, de korta anställningarna, tanken om att universiteten i första hand ska bidra till den ekonomiska utvecklingen. Men det är svårt att tänka sig att han hade fått samma auktoritet i dag. Att ge sin röst åt något noteras inte längre på samma sätt, det drunknar i bruset. Det är otänkbart att von Wright skulle ha protesterat mot Vietnamkriget i en blogg, eller genom att lägga ut en video på YouTube. Hans betydelse byggde på en idé om dignitet, och vad är kanalen för en sådan idag? Att man har många följare?