Likhet inför lagen punkterade adelns privilegier

I nästan alla samhällen finns det privilegierade grupper som liknar eller motsvarar adeln som begrepp. I Norden har vi haft adelsätter sedan medeltiden.

– Vissa gamla finska släkter kunde kanske betecknas som ”uradel”, till exempel släkterna Tavast och Kurk, men om Finland inte hade hört till det svenska riket hade adeln i vårt land sett väldigt annorlunda ut, säger Anu Lahtinen som är biträdande professor i Finlands och Nordens historia vid Helsingfors universitet.

Hon är en av fyra redaktörer för boken Adelns historia i Finland som i höst ges ut på svenska. Det är ett mastodontverk, både till innehåll och sidantal.

I boken belyser elva forskare adelns förmåga att påverka sin samtid: som rikets försvarare, framgångsrika ämbetsmän, politiska maktutövare, konst- och kulturmecenater, folkbildare, godsägare, äktenskapsstrateger, nätverkande släkter och svenskspråkig elit. Det handlar om plikter och exklusiva förmåner, om frälse, högadel och lågadel, om traditioner och ritualer, om ett ståndssamhälle och en svunnen värld, och om en samhällsutveckling som ledde till att de utvaldas privilegier till sist upphävdes.

Nordiska adelskvinnor ärvde jord

Adeln fick ärftliga privilegier 1569 när Finland var en del av kungariket Sverige. Riddarhusordningen 1626 befäste adelns samhällsställning och till de främsta privilegierna hörde skattefrihet och politisk makt. Att ärva sin status var gemensamt för både kungen och adeln.

Typiskt för den nordiska adeln var att samhällets elit byggde på bilaterala släktförhållanden, där både mannens och kvinnans släkt spelade roll, berättar Anu Lahtinen som forskat i adelns familjeband.

– I många andra europeiska länder kunde adelsdamer visserligen ärva pengar och smycken, men jordegendomar var förbehållna männen, ofta den äldsta sonen. I den svenska medeltida lagen stod det uttryckligen att både män och kvinnor har rätt att ärva jord.

Men kvinnan ärvde vanligtvis bara hälften av det som hennes bror ärvde. Kvinnans make hade inte heller rätt att sälja hennes jord, utan adelskvinnor kunde föra vidare slott och stora gårdar i arv till sina barn.

Adelsfamiljerna i Finland utgjorde ingalunda en socioekonomiskt homogen grupp. De förmögna aristokraterna – elitgruppen inom adelsståndet – levde ett överdådigt liv och konsumerade lyx, medan andra familjer hade svårt att överleva på sin lilla gård. En del adelskvinnor var tvungna att försörja sig genom handarbete eller ränteintäkter.

– Också nödställda adliga officersfamiljer hade rätt att delta i riksdagen och det adliga ståndets möten. Privilegierna och den politiska makten påverkades inte av familjens ekonomiska ställning, säger Lahtinen.

Adeln i Finland var fattigare än adeln i övriga Europa och hade betydligt mer anspråkslösa egendomar än till exempel sina svenska eller engelska gelikar, berättar historieforskaren Alex Snellman, som också är en av bokens redaktörer. Han har doktorerat på adeln som samhällsgrupp under 1800- och 1900-talen.

– Adelns ekonomi påverkades av ett mindre gynnsamt odlingsklimat, av bristen på kunnig arbetskraft och av att industrialismen nådde oss senare. Visst fanns det familjer som byggde upp en förmögenhet och tack vare det adlades, till exempel bröderna von Nottbeck som ägde Finlayson, von Julin som ägde Fiskars bruk eller ätten Ehrnrooth, men de var undantag, säger Snellman.

Revolutionens svallvågor

I och med Borgå lantdag 1809 inleddes en blomstrande period för den finska adeln. I det svenska riket hade Finland varit periferi, men i det autonoma storfurstendömet under Ryssland skedde ett uppsving. Många inom adeln såg den ryska kejsaren som en viktig bundsförvant, och han fortsatte att adla prominenta män enligt svensk modell.

– Sett ur ett nationellt narrativ satt adeln ändå lite illa till. Den svenskspråkiga eliten passade inte in i den berättelse om oberoende som det finska folket ville börja bygga, utan sågs som en symbol för den gamla makten med koppling till det kejserliga Ryssland, säger Alex Snellman.

Den franska revolutionens krav på jämlikhet skakade samtidigt om samhällsstrukturerna och slagorden ekade ända till Finland. Men betoningen låg inte på ekonomi eller kön, såsom den ofta gör i dag, utan på jämlikhet inför lagen.

– Egalitarismen talade mot ståndssamhället och för allas lika värde, och tanken vann stöd också inom adeln.

Gränsen mellan de olika stånden började suddas ut i och med att det blev vanligare med giftermål över ståndsgränser. När Sverige 1866 gick in för en tvåkammarriksdag satte det ytterligare press på en politisk modernisering.

Februarimanifestet 1899 blev den sista spiken i de privilegierades kista. När den ryska kejsaren åsidosatte Finlands lantdag som lagstiftare och en förryskningsperiod tog vid, förvandlades kejsaren till en motståndare. Med den moderna enkammarriksdagens inträde 1906 var adelns era som politisk maktfaktor över – utan större protester.

– Man kunde kalla det för en hedervärd reträtt, adeln förstod att samhället hade förändrats och att makten därför demokratiserades. Det fanns inga realistiska förutsättningar att hålla fast vid tidigare privilegier, säger Snellman.

Adelns historia i Finland utkommer i september 2023 i översättning av Mattias Huss. Redaktörer är Janne Haikari, Marko Hakanen, Anu Lahtinen och Alex Snellman. Den svenska versionen följer i stort den finska förlagan Aatelin historia Suomessa (Siltala, 2020), men har en ny inledning och ett färskt förord av den svenska professorn Bo Eriksson.