Lärarminnen från Kvigos, del 3

Då det var dags för fest var skolan ”överfylld”. Det fanns skolbarn i nästan varje stuga på orten, så det blev säkert trångt när föräldrar och syskon skulle samlas i skolsalen som då omvandlats till festsal.

Skolårets första fest var den så kallade talkofesten som ordnades då skörden var bärgad. Då skulle eleverna berätta om det arbete de hade utfört under sommaren, och lärarinnan kontrollerade att berättelserna överensstämde med verkligheten.  De duktigaste eleverna fick pris för sina presentationer. Som enda lärare hade Linnéa ett stort ansvar och mycket att tänka på inför festligheterna. Hon höll såväl hälsnings- som festtalet, och ansvarade för det program som eleverna framförde. Programmet bestod av sånger, tablåer och diktläsning.  Även på Svenska dagen-festen i november och på julfesten stod lärarinnan och hennes elever för allt program – inför julfesten tillverkades dessutom olika dräkter.

På Runebergsdagen ordnades en fest med program om skalden, och såväl lärarinnan som eleverna medverkade. Då det blev vår samlades man för morsdagsfest i skolsalen som dekorerats med vitsippor och blåsippor, och Linnéa höll ett högstämt till mammorna i publiken. Terminen avslutades med vårfest den 10 juni. Då hölls en utställning med alla de arbeten som barnen tillverkat under året.

Man kan ana en viss stolthet när Linnéa berättar om festligheterna. Men hon skriver också om en tung vardag. I ett utkast till sin berättelse får vi läsa att hon en gång var så sjuk att hon inte kunde resa sig ur sängen. Följande dag var det dags för julfest, och den enda lösningen var att hon låg till sängs och delade ut order till eleverna. Följande dag ledde hon festprogrammet ”som om ingenting hänt”.

På vintern var det så kallt att vattnet frös i köket, och behövde hon hjälp med något så fick hon ta sig flera kilometer till närmaste telefon. Linnéa skriver också om att hon ibland hade behövt en kollega att få diskutera med, även om hon upplevde att hon utvecklades av att alltid själv bära ansvaret.  Linnéa skriver nästan inte alls om kriget, men det är lätt att föreställa sig att det kan ha känts ganska ensamt där mitt i skogen när de sovjetiska bombplanen flög över på väg mot Åbo.

Linnéa skulle emellertid inte förbli ensam – men det återkommer jag till i följande del...