Lärarminnen från Kvigos, del 2

Gråböle-Kvigos privata folkskola blev alltså Linnéas nya hem och arbetsplats. I början bodde hon inte helt ensam i skolhuset, utan hon hade sällskap av en skolflicka som behövde ”ett hem och ett stöd”. Lärarbostaden låg till vänster då man kom in i tamburen, och skolsalen till höger. Bostaden bestod av ett långsmalt kök och ett litet rum på sju och en halv kvadratmeter. Den enda ”möbeln” i köket var en järnspis. Det saknades köksinredning, och väggarna var klädda med illa medfaren spännpapp. Tamburen var kall och mörk, och i golvet fanns en grop som ett minne av torparfamiljerna som levat i huset och kommit och gått.

Det fanns bara en skolsal, där all undervisning ägde rum: här lärde barnen sig läsa, skriva, handarbeta och slöjda. Dessutom fick rummet fungera både som gymnastiksal och som festsal. I klasserna 1–2 gick ungefär tio elever, och i de högre klasserna, 3–6, drygt 20. Alla samsades om ett ”utedass” som stod bakom vedlidret – ”Men inget ofog förekom”, är Linnéa noga med att påpeka.

Den del av huset där skolsalen fanns hade pärttak, men den del där lärarinnan bodde var yngre, och där var taket belagt med näver. Nävertaket höll inte tätt, så om det regnade på natten måste man flytta runt sängen för att inte bli dyblöt. Skolmaten tillreddes i lärarbostadens kök, och Linnéa berättar att det i många år var lärarinnan själv som kokade maten innan skoldagen började. Någon separat ersättning för matlagningsarbetet fick man inte, men åtminstone hjälpte eleverna till med diskning, städning och potatisskalning. Överlag verkar gränsen mellan lärarinnans och skolans egendom och förpliktelser ha varit rätt så flytande: ”Vid skolans många fester, med både mat och kaffeservering stod allt vad lärarinnan hade i sin ägo till bybornas förfogande”, skriver Linnéa. Och att lönen kom i tid var långt ifrån en självklarhet. Den betalades nämligen ut i efterskott, och det hände ibland att Linnéa fick återvända tomhänt när hon gått för att hämta den.

Men det verkar som om byborna uppskattade sin lärarinna och gärna tog emot henne i sina hem. Linnéa skriver också att man brukade samlas på skolan, vilket är rätt så naturligt med tanke på att det var hela 30 kilometer till sockenkyrkan. Dessutom kan man tänka sig att skolans roll som samlingsplats blev viktigare under krigsåren. Och då det var fest samlades ortsborna naturligtvis i skolsalen. Men nu lämnar vi igen Linnéa för ett slag – nästa gång vi återvänder till Kvigos är det dags att ta del av skolårets festligheter.