Kim Ramstedt undersöker Yles betydelse för den svenskspråkiga populärmusiken

Digital musik är mycket mer än strömningstjänster som Spotify, och musikvetaren Kim Ramstedt och hans forskarkolleger är ute för att undersöka vilken betydelse digitaliseringen har för musiklivet i Svenskfinland. Den livliga svenskspråkiga musikföreningsverksamheten i Finland är till exempel inte beroende av strömningstjänster.

– För att klara sig som musiker i en finlandssvensk miljö tror jag inte att man behöver finnas på Spotify. På den här tjänsten saknas mycket av det musicerande som inte följer musikindustrins formaliserade struktur att man producerar en originallåt som en handelsvara till konsumenter.

Projektet som Ramstedt medverkar i är det SLS-finansierade Digitaliseringens inverkan på minoritetsmusik, som genomförs vid Åbo Akademi. I projektet ingår fem delprojekt*. För tillfället håller Ramstedt på med det delprojekt som undersöker digitaliseringens betydelse för populärmusiken i Svenskfinland.

Public service-radio som musikproducent

Just nu läser Kim Ramstedt in sig på forskning om public service-medier. Anledningen till det är att han undersöker vilken betydelse Svenska Yle har för produktionen av svenskspråkig populärmusik i Finland.

– I popdelen av projektet ser vi bland annat på musikvideor som Yle X3M har gett ut, till exempel videoproduktioner som Grani style och Drottningen av Åland. Vilken roll har sådana här parodier som svenskspråkigt musikaliskt utbud och vad betyder det att de produceras av ett statligt public-service medium?

– Yle har alltid producerat musik genom symfoniorkesterns konserter och till exempel via studioinspelningar med avsikten att diversifiera den kommersiella skivproduktionen. Efter 1980-talet då marknaden öppnades för kommersiella radiostationer har Yles egen musikproduktion och marknadsandel ständigt minskat men digitaliseringen har också fört med sig nya möjligheter.

Rundradion fångar in förmågor

– Det intressanta är att mycket av den talang som Svenska Yle rekryterar för webbproduktioner och podcaster har en bakgrund i webbens amatörkultur. Till exempel Alfred Backa har lagt ut mycket musik och annat material på Youtube som sedan blivit radioprogram på Yle. Likaså Ted och Kaj började med att ha sina egna webbsidor.

Ramstedt konstaterar att musikindustrin  ofta fungerar  så att de stora kommersiella bolagen upptäcker amatörer och köper deras material.

– Men när det gäller Svenskfinland, där det inte på samma sätt finns en kommersiell musikindustri, är det Yle som är den stora enheten som erbjuder arbetsmöjligheter. Jag är intresserad av förhållandet mellan gräsrotsnivåns skapande på YouTube och professionell rundradioproduktion.1

Folkmusiker använder teknik omedvetet

Ett annat delprojekt som Kim Ramstedt deltar i handlar om hur digital teknik används bland folkmusiker. Han har intervjuat både amatörer och proffs för att höra vilken betydelse digitaliseringen har för dem. Bland dem han intervjuade fanns också spelmän ur den äldre generationen, som inte har någon formell utbildning och sällan läser noter.

– Just den här äldre generationen som inte läser noter, har inte så mycket att göra med den teknologiska utvecklingen. De säger att de bara spelar det som de har lärt sig av någon äldre spelman, men intressant nog finns det alltid teknologi med på något sätt ändå. De nämner i en bisats att de använder inspelare för att spela in när de övar och att de använt mycket inspelat material också.

– Folkmusiken betraktas ofta som oral kultur, men det är sällan musiken går vidare direkt från en generation till följande bara genom att man spelar. Vi lever i en så medialiserad värld att det är svårt att undvika att man hör någonting som är inspelat på band.

Materialinsamlingen för folkmusikdelen av projektet gjorde Ramstedt tillsammans med projektets ledare professor Johannes Brusila. De skickade också ut en frågelista om hur folkmusiker använder digital teknik. Den gick ut bland annat via spelmanslagens egna postningslistor i olika delar av Svenskfinland.

– Vi blev positivt överraskade för vi fick fler svar än vi hade tänkt. Det var omkring 40 svar som kom in och dessutom gjorde vi ungefär 10 intervjuer.

Tekniken som arbetsredskap för proffsen

Ramstedt intervjuade också yngre proffsmusiker för vilka teknik och datorer är centrala när de gör musik. En av dem använder digitalteknik för avancerade musikanalyser. 

– En proffsmusiker som vi intervjuade använder datorer för att analysera tonhöjder. Gamla folkmusikinspelningar på fiol är kanske inte spelade med så exakt intonation, utan det blir det som vi skulle kalla för mikrointervall. Noterna är alltså inte alltid exakt på vårt tempererade tonsystem, eller pianots tangenter, utan de faller någonstans i springorna mellan. Han försöker analysera vad det betyder att man har spelat dem så. Är det dur eller moll om han tolkar det i dag? Det kan falla åt endera sidan. Sen använder han datorprogram för att se exakt var tonen ligger.

Avhandling om dj:n som kulturförmedlare

Ramstedt disputerade i musikvetenskap vid Åbo Akademi för ett par år sedan. Hans avhandling hade också en musikteknologisk dimension: den handlade om dj:n som kulturell förmedlare.

– Jag såg via några fallstudier på hur dj:ar spelar en roll i att förmedla geografiskt, kulturellt eller historisk mer avlägsna musikkulturer och hur de här förankras lokalt i Finland i dag.

En av fallstudierna gällde den kubanska dj:n Norlan som numera är bosatt i Spanien men som länge var aktiv med latinamerikanska musikevenemang i Finland.

– Han fusionerade musiken med finska kultursymboler. I över 10 år arrangerade han en klubb som hette Sauna Caliente, där han kombinerade bastuvokabulär med musiken från den heta tropiken. Samtidigt som han tolkade den finländska kulturen på nytt, hämtade han in nya element hit. Hans klubb var ett viktigt rum för många icke-vita personer som inte traditionellt representerats i finländsk nationalkultur och har behov av en nytolkning av Finland.

– Sen såg jag på reggae-dj:ar i Finland. De var alla vita finländare och jag undersökte hurdan bild av jamaikansk kultur de förmedlar.

– Den tredje gruppen var den populära We Love Helsinki-klubbens schlager-dj:ar och hur de försöker tolka en romantiserad bild av 50-talets dansbanor och återuppliva en idé av en guldålder i finländsk musikhistoria i dag. I alla fallstudier var digitala teknologier centrala för att både komma åt originalkulturen och förmedla den vidare till nya lyssnare.

Från snusmumrik till musikforskningsaktivist

Som forskare är Kim Ramstedt med i den aktivistiska forskarföreningen Suoni rf, som bedriver samhällsinriktad musikforskning. Han medverkar bland annat i det manifest för aktivistisk musikforskning, som föreningen gav ut 2018. Föreningens grundtanke är att man genom musik kan greppa samhälleliga orättvisor och skapa förändring.

Men han ser inte på musiken endast ur forskarperspektiv utan han deltar också själv aktivt i musiklivet på olika sätt.

– Jag tycker att det är viktigt att man som musikforskare har kontakt med och upprätthåller konkret musikverksamhet.

– Jag är dj själv också och har spelat piano på konservatoriet. Dessutom har jag producerat musik och gjort remixar för en del folkmusiker. Sen gör jag radioprogram för Bassoradio.

Förutom piano spelar Ramstedt också brasiliansk cavaquinho, en liten gitarr som används i samba.

– Och munspel spelade jag när jag var Snusmumriken i Muminvärlden i Nådendal, där jag jobbade för över 15 år sedan. Det har jag inte spelat så mycket  sen dess.

* FOTNOT: Delprojekten handlar om populärmusik, folkmusik, konstmusik, amatörmusicerande och musikanvändning i vardagen. Läs mer om projektet i Källan 2/2018 och på projektets egen webbplats.