Jessica Österberg: ”Genom arkivmaterial har jag fått lära känna människor som är borta för länge sedan”

Den här sommaren har jag varit praktikant på SLS. Kort sagt har det varit en bra sommar och några mycket lärorika veckor här på arkivet i Helsingfors. Det är knappast någon som blir förvånad över att jag säger det, men man lär sig faktiskt en hel del på praktik.

I slutet av våren hade jag ännu inte den blekaste aning om den här praktikplatsen, och då var ansökningarna för sommarjobb inskickade redan för länge sedan. Då såg det snarare ut som att jag skulle komma att jobba i någon butik i Åbo, på kundservice, sitta i en hotellreception eller liknande – allt med sina fördelar och nackdelar förstås, och jag var nöjd med det.

Men så var det den här praktikplatsen som en dag dök upp, jag tror det var i mitt Facebookflöde jag såg det först. Jag funderade och funderade om jag skulle söka platsen. Kriterierna var att man skulle studera exempelvis svenska och vara intresserad av talspråk, det passade ju in på mig. Och så hamnade jag här till slut, utan att riktigt veta vad det skulle föra med sig och vad jag skulle få lära mig.
En fråga jag i alla fall funderade på inför den första dagen, var om jag borde ta med ett kaffepaket, så där som det ofta funkar på arbetsplatser. Men då jag väl kom på plats fick jag mycket annat att fundera på för det var många nya intryck att ta in.

Vad gör man i ett arkiv? Hur ser arkiv ut och vilka överraskningar bjuder de på? Hur förtecknar man arkivmaterial? På vilket sätt knyts Finland (och Skandinavien) ihop genom talspråkliga variationer? Och SLS, vilken roll har SLS egentligen som finlandssvensk institution? Som vetenskaplig institution? Vad är det senaste inom forskningen om finlandssvenskan? Vilka verktyg erbjuder SLS för vetenskapliga studier? Hur kan man använda arkiv i sin forskning, och vad finns det ens för material i SLS arkiv? Måste man komma till Helsingfors för att få ta del av det?

Allt detta och en hel del annat har jag fått en liten, liten inblick i under de här tre månaderna i arkivet. Några av de saker som fascinerat mig mest, är att arkiv inte bara är en samling dokument och dammiga brev. Genom arkivmaterial har jag kommit över personliga brev, fått lära känna människor som är borta för länge sedan. Jag har sett människors tankar och drömmar, följt hela släkter i flera generationer, och fått en helt unik insikt i det finländska samhället som det var förut. Man får uppleva en del av historien inifrån skulle jag beskriva det som, och det är speciellt.

Jag har också fått arbeta med olika talspråksprover från olika delar av Svenskfinland, och bekantat mig med dialektvariationen från Österbotten till Egentliga Finland, till Åland och Nyland. Tre månader kanske låter som en lång tid, men det räcker inte för att ta till sig allt som finns att se och lära på ett delvis nytt område, hur mycket man än skulle vilja.

Den för mig absolut viktigaste frågan som besvarats under denna sommar är nog ändå: kan man använda sina studier i svenska till något om man inte vill bli modersmålslärare? Det kan man. Det går absolut. Alla möjligheter är inte alltid så uppenbara eller väl framlyfta, men de finns, även om man får leta lite och vara beredd på att också sätta sig in i nya saker.

Och hur var det nu sedan med kaffet? Det behövdes inga kaffepaket, hos SLS får man dricka så mycket kaffe och te man vill! Tack för i sommar!