"Jag väntar på gräs där sol och skugga röras"

Jag sitter med en bunt prydliga brev, skrivna med svart bläck på linjerat, aningen gulnat papper. Handstilen är stor, tydlig och lutande. Det är konstnären Helene Schjerfbecks brev från åren 1907–1928 till sin konstnärskollega och väninna Maria Wiik. Maria Wiik dog 1928, varpå breven returnerades till Schjerfbeck som i sin tur bestämde att de skulle få öppnas och läsas efter hennes egen död. Med tanke på att hon i övrigt brände sina brev var det ett ovanligt beslut. Att just dessa brev skonades från elden vittnar om att innehållet i dem måste ha varit viktigt för henne själv, både som människa och konstnär. Som dokument för eftervärlden är de också väldigt värdefulla eftersom Schjerfbeck varken skrev dagbok eller något annat ämnat för offentligheten, som t.ex. egna memoarer.

År 1902 lämnade Helene Schjerfbeck Helsingfors och sitt lärarjobb på Finska konstföreningens ritskola. Istället flyttade hon till lugnet i småstaden Hyvinge. Där bodde hon tillsammans med sin mor fram till 1925. Det fanns också en äldre bror, Magnus Schjerfbeck, som var stadsarkitekt och Schjerfbeckfamiljens självklara överhuvud, inte minst ekonomiskt.  Ett par år efter moderns död flyttade Helene till Ekenäs.    

Breven berättar mycket om Schjerfbecks måleri men också om vardagliga sysslor och bekymmer. Hon längtar ständigt efter att få resa, speciellt till Frankrike. Under de två sista decennierna av 1800-talet hade hon rest mycket runt om i Europa och bl.a. studerat konst i Paris. Hon kom aldrig att återvända till sitt efterlängtade Frankrike men via konstböcker och tidskrifter tog hon intryck av Cézanne, van Gogh, Manet m.fl. En sista utlandsresa förde henne till vårt västra grannland; när Helsingfors bombades 1944 reste hon till Saltsjöbaden i Sverige. Hon dog på ortens badhotell i januari 1946.

Helen Schjerfbecks sista brev till Maria Wiik är daterat 13/3 1928. Maria Wiik är sjuk och sängliggande sedan tre år tillbaka. Schjerfbeck själv är 66 år gammal och bor ensam i Ekenäs. Hon skriver: ”Jag väntar på gräs där sol och skugga röras, på trädens löv, – det finns en liten körsbärsdunge på gården – om den blommar så målar jag kanske en croûte. [=fra. vardagligt för dålig tavla] Allt vad jag gjort har varit värre än en croûte, det har varit ingenting.”

Så skriver en av våra mest kända och mest underbara konstnärer om sitt eget måleri. På ett känslomässigt plan går det att förstå. Det finns mycket som går att förstå trots tidsglappet – även hon väntade på våren, även hon drömde om att få resa till Sydeuropa!

Breven till Maria Wiik har getts ut av författaren och Schjerfbeckkännaren Lena Holger, Helene Schjerfbeck. Och jag målar ändå. Brev till Maria Wiik 1907–1918 (SLS förlag & Bokförlaget Atlantis 2011). Boken är rikt illustrerad och den är både vacker och läsvärd.