Inte eller Inga? Ett missförstånd gav Julia Heinola ämne för en pro gradu-avhandling

– Man visste inte alls vad de menade!

Så beskriver Julia Heinola sitt första möte med negationen inga, ett fenomen hon första gången lade märke till på Åland.

– I början trodde jag att de pratade om en person som hette Inga, men det stämde ju inte alls! Jag förstod snart att inga var en negation, som inte, men det var ändå konstigt att höra det. För  finlandssvenskar är det här kanske ingenting nytt, men för en finskspråkig som lägger märke till grammatiken väcker det genast uppmärksamhet.

Julia Heinola är nybliven magister i nordiska språk vid Helsingfors universitet. Hon har skrivit sin pro gradu-avhandling om negationsanvändningen i Nyland, Åboland och på Åland, och i avhandlingen jämför hon förekomsten av inga med de andra vanligaste finlandssvenska negationerna inte, int och it.

Heinola har länge varit intresserad av negationen i fråga, och skrev sin kandidatavhandling om samma tema. Då det sedan blev dags att skriva magisteravhandling tog hon chansen att fördjupa sig i ämnet på riktigt.  

– Den här gången har jag gjort en bredare undersökning där jag inkluderar ytterligare ett geografiskt område. Dessutom har jag undersökt negationsanvändningen ur ett sociolingvistiskt perspektiv. Jag har kartlagt om det finns regionala skillnader mellan hur vanligt inga är som negation och har också sett på om ålder och kön har betydelse för negationsanvändningen.

Använde material ur Talko

Heinola bestämde sig efter tips från sin handledare för att använda material ur talspråkskorpusen Talko för sin undersökning. Talko är namnet på SLS korpus över den talade svenskan i Finland och finns tillgänglig för forskare och studerande på sls.fi/talko. I korpusen finns ljudinspelningar med personer från olika delar av Svenskfinland. Ljudfilerna har kompletterats med både ljudskrift och ortografisk utskrift. Varje ord i utskriften har  dessutom taggats med information om ordklass och böjning. I korpusen är det möjligt att göra sökningar i materialet, att få fram statistik för sökträffarna och att visa en översikt av träffarna på en karta.

– I början fick jag testa ganska många olika sökningar för att komma fram till vilka som var mest relevanta för mig och hur jag skulle göra dem på ett smidigt sätt. För träffar på negationen inga sökte jag på inte och de fonetiska formerna av ordet. Sedan samlade jag frekvenserna för träffarna i tabeller för att lättare kunna jämföra områdena med varandra.

– Eftersom jag hade 155 informanter blev det en del manuellt arbete att sammanställa alla frekvenser i egna tabeller. Men det gjorde mig ingenting. Jag är väldigt intresserad av mitt ämne och jättenöjd med mitt val att använda talspråkskorpus som bas för undersökningen.

Överraskande resultat

Resultatet var delvis som Heinola hade förväntat sig och som hon läst om i litteraturen, men samtidigt dök det upp några överraskningar.

– Jag har läst att inga ska förekomma i hela Nyland och sedan just på Åland och i Åboland, och i min undersökning kan jag bekräfta att det är speciellt vanligt att säga inga på Åland och i västra Åboland. Däremot förekom negationen mer sparsamt i östra Åboland, och nästan inte alls i Nyland där int i stället var den klart vanligaste negationen. Det förvånade mig att det var så pass stora skillnader mellan regionerna i materialet.

Heinola poängterar ändå att hennes resultat bygger på just de ljudfiler som finns i Talko och att resultaten hade kunnat se annorlunda ut med ett annat material. Hon lyfter också fram att hon i den här undersökningen inte tagit ställning till om och i så fall hur intervjuaren påverkat informantens tal.

Om att använda talspråkskorpusar

Heinola var redan från tidigare bekant med korpusar genom studierna, där hon i första hand bekantat sig med textkorpusar. Trots att hon själv valde att arbeta med en talspråkskorpus i sitt slutarbete, tycker hon sig ha märkt att intresset för talspråkskorpusar inte är så stort bland hennes medstuderande.

–  Jag har inte personligen hört om så många andra som varit intresserade av talspråkskorpusar. Det kan förstås bero på att man inte är så bekant med dem, och därför inte tänker på att de kan vara till nytta i forskning. Då jag själv skrev min kandidatavhandling visste jag inte heller att Talko fanns, och utgick i stället från transkriptioner av korta ljudklipp i Finna. Då fick jag göra precis allting för hand. Det gick bra, men det skulle absolut ha funnits lite lättare sätt att få fram de där sökträffarna!

”Alla tror att det är så svårt”

–  Som alltid när man använder ett nytt verktyg tar det en stund att bli van med hur allt fungerar. Men sist och slutligen är det inte så svårt. Alla tror att det är så svårt att använda korpusar, men bara man har tid att sätta sig in i det så är det ganska lätt!

PS. Letar du ämne för en uppsats? Ta en titt i vår Idébank för forskare och studenter!