19.6.2012 - 13:20, Nina Edgren-Henrichson

Gäckande ord i trädgårdslandet

 

 

Foto: J Frasse/www.freedigitalphotos.net

 

Att ge ut böcker är roligt och lärorikt, och ibland har man chansen att leka detektiv också. Under våren har jag arbetat med Irma Lounatvuoris utgåva av en liten trädgårdshandbok, Gabriel Bonsdorffs Om sättet att anlägga en köksträdgård, från 1804. Bonsdorff skrev sin trädgårdsguide för att väcka intresse för trädgårdsodling bland stadsbor och allmoge. Med egen erfarenhet av trädgårdsodling på sin gård Brinkhall utanför Åbo ger han anvisningar både om hur trädgården ska anläggas och om odling av en hel mängd nyttiga köksväxter.

Bonsdorff skrev som sagt sin handbok 1804, och trots att språket är ålderdomligt är texten fullt begriplig för en modern läsare. Vissa ord är ändå obekanta och därför ägnade jag ett antal timmar åt att göra upp en lista med ordförklaringar till hjälp för läsarna. Men ett ord gäckade mig: pissangli. Vad betyder det? Varken ordböcker eller uppslagsverk gav något svar, inte heller nätet. Att det är fråga om någonting icke önskvärt, sannolikt ett ogräs, framgår av sammanhanget: ”Är grässwålen smittad med quickrot, nässlerötter, pissangli m.m., afskummas den och hoplägges i högar för att undanskaffas …” Kan ”afskummandet” ha varit så effektivt att ogräset utrotats helt, också ur böckerna och från nätet? Knappast. Men något svar hittade jag inte.

Kvällen innan jag skulle skicka texten till ombrytning gick jag igenom ordlistan ytterligare en gång, och där fanns det märkliga ordet: ”pissangli, ngt ogräs, oklart vilket” Föga informativt, närmast dumt eftersom läsaren själv skulle kunna dra precis samma slutsats. Jag måste göra ett försök till.

Jag går in på internet igen och börjar googla. Försöker med pissangle – bara udda träffar. Pisangli ger träffar om kokbananer (pisang), knappast det som Bonsdorff avser. Ytterligare ett par stavningsalternativ, med samma magra resultat. Och så: pissanli. Det dyker upp träffar med bilder av – maskrosor. Äntligen en ledtråd. Och bildtexterna är i de flesta fall på franska. Nu in på Den virtuella floran för att ta reda på det latinska namnet på maskros: Taraxacum. Och så taraxacum site:fr i sökfältet. Där! Maskros är pissenlit på franska! Bonsdorff har skrivit det fonetiskt!

Följande morgon gick texten till ombrytning och jag kände mig fortfarande upprymd över att ha löst gåtan. Men en ny fråga infann sig. Varför använde Bonsdorff det franska namnet på en så vanlig växt? En ny tur bland böckerna, den här gången böcker om växtnamn, och Den virtuella floran. Förklaringen är att namnet maskros inte förekom i litteraturen förrän 1802, alltså bara två år innan Bonsdorff skrev sin trädgårdsguide. Det var Johan Wilhelm Palmstruch som först använde det namnet i sin Svensk botanik. Förmodligen är det ett namn som barn använde och som syftar på de små svarta insekter, ”maskar”, närmare bestämt tripsar, som ofta finns på blomman. Linné hade i sin Flora Svecia 1755 gett flera regionala namnvarianter på växten: kopiss (Västergötland), skallnacke (Östergötland), monkhuvud (Dalsland) och smörblomster (Österbotten). Ytterligare en variant som nämns är lejontand, och sammanlagt lär det finnas belägg på över hundra olika namn. Det numera allmänsvenska ’maskros’ hade alltså ännu inte hunnit bli etablerat när Bonsdorff skrev sin guide.

Lite bonuskunskap som jag fick på kuppen var att maskros också kallas dent-de-lion på franska, dvs. just lejontand. Engelskans dandelion är alltså också en fonetisk form av ett franskt namn.

Men en fråga kvarstår: Förstod Bonsdorffs läsare i början av 1800-talet vilken växt det var de skulle ”afskumma”?

Lägg till ny kommentar