Finlandssvenska hanteringsstrategier

I en intervju i journalisternas tidning Journalisti/Journalisten svarar avgående chefredaktören vid Hbl, Hannu Olkinuora, på  en fråga om vilken viktig insikt han har med sig i bagaget från chefredaktörsåren på Hbl, att det som är gemensamt för de finlandssvenska institutionerna är känslan av trängdhet. Och han tillägger att ”utrymmet att leva som finlandssvensk är mentalt pressat och en del upplever det negativt medan andra ser det finlandssvenska som en bonus.”

Jag tycker att hans synpunkt är viktig och känns (delvis) klarläggande. Och samtidigt finns det som vi vet många som säger att finlandssvenskarna är så privilegierade. Hur de här två synpunkterna egentligen går ihop kan man fundera över, kanske gör de det inte alls, kanske handlar det om olika verkligheter, olika finlandssvenskheter, helt olika perspektiv på världen.

Den fråga som uppstår när jag läser intervjun med Olkinuora är alltså: vad är det för verklighet han beskriver, eller vilka verkligheter? Är det kanske med finlandssvenskarna lite på samma sätt som något jag råkade se i ett abstract för en vetenskaplig artikel om hur invandrade  sikher anpassar sig till ett liv på Irland. De två artikelförfattarna hade hittat hela tolv (12) olika hanteringsstrategier ( s k coping) bland sikherna på Irland. De tolv strategierna ska enligt abstractet vara: (1) att hålla traditionerna vid liv; (2) improvisation; (3) utplånande av markörer för skillnad; (4) kamouflage; (5) att vara smart, att vara hård; (6) att vara cool; (7) att inte låtsas om rasismen; (8) att ha kopplingar till Indien; (9) att integreras, dela erfarenheter; (10) att bli asiat; (11) att bli svart; och (12) pluralistisk teologi (sikhismen är ju också en religion).

Mutatis mutandis tror jag att de tolv strategierna kan ha sina motsvarigheter också på finlandssvenskt håll (där ordet finlandssvensk då bör kompletteras med svensk, svensktalande, svenskspråkig, tvåspråkig etc.). Kanske inte alla tolv, eller kanske ännu fler?