Fattigdom och språk

Camilla Härtull, doktorand i socialpolitik vid Åbo Akademi i Vasa undersöker inkomstfattigdom i Finland ur ett språkgruppsperspektiv. I artikelavhandlingen skriver hon bland annat om inkomstskillnader mellan par och barnfattigdom. Härtull har varit doktorand i forskargruppen Befolkning, hälsa och välfärd. Dessutom ingår hon på ett hörn i det SLS finansierade forskningsprojektet Marginaliserade eller privilegierade? Språkgruppsskillnader i hälsa och ohälsa.

Intresset för ämnet väcktes hos Härtull redan under studietiden.

– Temat är fascinerande för att det är så komplext och vad som är rätt eller fel är så omtvistat när det gäller fattigdom.

Härtulls magisteravhandling  handlade om könsskillnader i subjektiv och objektiv fattigdom bland äldre i Österbotten. Sedan dess har hon inte jobbat med äldre utan fokuserat på vuxna och barn.

Härtull menar att det har gjorts flera undersökningar bland finlandssvenskar som har det bättre ställt.

– Man har sett på höga inkomster och på egendom medan man egentligen inte undersökt finlandssvenskar som är i den nedre ändan av inkomstfördelningen, ”de fattiga”.  I synnerhet språkgruppsjämförelserna finns inte från förr.

Material från Statistikcentralen

I sitt avhandlingsarbete jobbar Härtull endast med registerdata. Härtull menar att det inte finns ett korrekt sätt att mäta fattigdom på.

– I princip är man bara överens om att det är ett problem men egentligen inte om nånting annat.

Bland forskarna råder delade åsikter om det är inkomster, materiella tillkortakommanden, konsumtion eller någonting annat man ska se på. I och med att informationen om inkomsterna är lätta att få tag på mäts fattigdom vanligen på basis av inkomster.

– Det är inkomster man fortfarande ser på när det gäller fattigdomsforskning i västvärlden fastän det här sättet att mäta fått väldigt mycket kritik också. Fattigdom ses som så mycket mer än pengar men i  rika länder är det i slutändan inkomsterna som avgör om man kan konsumera och om man kan leva som alla andra i samhället omkring en. Jag anser därför att inkomster är ett vettigt sätt att mäta fattigdom på i västvärlden.

Materialet har Härtull beställt från Statistikcentralen i form av en datafil.

– Variabler som ingår är bland annat kön, födelseår, civilstånd, barn, utbildningsnivå och boende. Dessutom ingår information om arbetslöshet och olika typer av inkomster. Förutom att varje person har sitt ett eget ID-nummer så har varje person också en hushållskod och då kan man koppla ihop olika människor som har samma kod och bilda hushåll och fokusera på dem med minderåriga barn. Datamaterialet består av 5 procent av alla finskspråkiga och 20 procent av alla svenskspråkiga. Om jag studerar bara en viss ålderskategori filtrerar jag bort alla som inte är födda det året och så begränsar jag datan med statistiska analysprogram och gör analyser. De svenskspråkiga är så mycket mindre till antalet så för att få tillräckligt många i analyserna är procentantalet högre för att det ska bli signifikant.

Jämförelse mellan par

I den första undersökningen som Härtull gjorde jämförde hon fattigdomsgraden hos finsk- och svenskspråkiga före, under och efter lågkonjunkturen på 1990-talet. Studien visade att de svenskspråkigas ekonomiska position har förbättrats i relation till de finskspråkigas. Trots det var de svenskspråkiga i genomsnitt något mer sannolika att vara fattiga än de finskspråkiga i slutet av 1990-talet.

Ingenting i data visar vad det hela kan bero på.

– Om man vill spekulera så kan det vara så att svenskspråkiga är mer rotfasta och mindre benägna att flytta inom landet. Finskspråkiga är kanske i högre grad benägna att flytta efter jobb och ta sig ur fattigdomen medan svenskspråkiga gärna stannar kvar.

I den andra artikeln har Härtull undersökt inkomster hos par med olika språkkomposition.

– Jag har sett på par där båda är finskspråkiga, par där båda är svenskspråkiga och tvåspråkiga par där mannen är antingen finsk- eller svenskspråkig. Jag har alltså haft fyra olika parkompositioner och jämfört inkomsterna för dem.

Den här studien begränsades till huvudstadsregionen. Den visade att par där både mannen och kvinnan var svenskspråkiga hade i genomsnitt 25 procent högre inkomster än de övriga paren. Studien visade att svenskspråkiga män i svenskspråkiga par är högre utbildade än övriga män, vilket förklarar hälften av skillnaderna i inkomster. Också kvinnorna i de svenskspråkiga paren är högre utbildade än övriga kvinnor, men det har endast liten påverkan på inkomsterna.

– Det var oväntat för mig att svenskspråkiga par hade 25 procent högre inkomst än övriga par. Jag hade nog förväntat mig en skillnad där men inte att den skulle vara så stor och att det är mannens inkomster som ligger bakom det hela. Det är hans inkomster som påverkar mest trots att kvinnorna i de här paren förtjänar över 40 procent av parets inkomster och den svenskspråkiga kvinnan dessutom är högre utbildad än andra kvinnor. Men hennes utbildning och inkomster påverkar inte, utan bara mannens.

Barnfattigdom

I avhandlingens två sista artiklar fokuserar Härtull på barnfattigdom i Finland under perioden 1987–2011. Med barnfattigdom avses att barnet lever i ett hushåll där föräldrarnas inkomst är under fattigdomsgränsen. Barnfattigdom mäts så gott som alltid utifrån föräldrarnas inkomster.

Den senaste undersökning som Härtull jobbat med har gällt i vilken mån barnfattigdom beror på föräldrarnas språkliga bakgrund. Resultaten visade detsamma som den första undersökningen, det vill säga att sannolikheten för att svenskspråkiga är fattiga är något större men att situationen har förbättrats, speciellt fram till början av 2000-talet. Härtull påpekar att skillnaderna mellan språkgrupperna är ganska små, de finns där men de är inte så stora. Skillnaderna förklaras delvis av boendekommun eller region.

Att svenskspråkiga i slutet av 1990-talet var mer sannolika för att vara fattiga visar på heterogeniteten bland de svenskspråkiga. Skillnaderna i fattigdom mellan land och stad har minskat. Fram till 2000-talet ökade fattigdomen mindre på landsbygden än i städerna, vilket förklarar en liten del av att situationen har förbättrats.

– Jag har sett dels på hur barnfattigdomen påverkas av föräldrarnas arbetsmarknadsposition och dels av föräldrarnas språkliga bakgrund. Det vill säga jag har sett på dem vars föräldrar har arbete, är arbetslösa och är utanför arbetsmarknaden. Vikten av arbetsmarknadspositionen har ökat väldigt mycket över tid. Det innebär att  fattigdomsgraden egentligen inte har ökat över tid bland dem som har ett jobb. Den är ganska stabil men däremot har fattigdomsgraden ökat jätte mycket i hushåll där båda är arbetslösa eller utanför arbetslivet.

– Det visar på hur viktigt det verkligen har blivit att åtminstone en förälder har ett jobb i en familj. Att den här skillnaden var så stor och har ökat så mycket över tid blev jag förvånad över. Dessutom är det verkligen ett problem som jag ser det. Nu skulle det behövas åtgärder för att hjälpa dem som löper risk för att bli marginaliserade och hamna utanför arbetslivet och för att förhindra en fortsatt tudelning av samhället.

I bloggserien SLS stipendieforskare presenteras doktorander som har fått forskningsfinansiering av SLS.