En Natt och en Morgon. (Sjätte avsnittet)

Förflutna voro emellertid den natt och den morgon, hvilka, likt facklor öfver en kolsvart afgrund, kastat en oväntad ljusglimt öfver förr ej anade midnattsdåd. Och i samma mån brottets dolda stigar delvis ljusnade, i samma mån föll en tvekande skugga öfver tvenne män, hvilka det borgerliga samhället hittills utan misstroende betraktat som oförvitelige inför lagen. Men just denna tvefaldiga skugga var härvid den vilseledande, den för det opartiska ögat mest betänkliga, och ovillkorligt framställde sig den frågan: hvilken af de två är niding inför gudomlig och mensklig lag? Och åter kunde invändas: måhända ingendera? Måhända båda? Och med allt detta kunde likväl en tvekan uppstå: hvem säger att icke komministern hade rätt, att icke allt är ett hjernspöke af en nattsvärmande fantasi? Sålänge det icke blifvit bevisligen utredt, 1:o) att den aflidnes anförvandter icke anammat penningarne – ty deras tillvaro vid dödsfallet syntes afgjord – och 2:o) att kyrkoherden dött en våldsam död, sålänge måste hvarje bestämdt omdöme i saken synas förhastadt och oberättigadt.

Med otålighet afbidade jag derföre provincialläkarens ankomst och gjorde under tiden en resa till det vackra och med verklig lyx bebygda Rantamäki, dit ledsagande Beata, den älskeliga, nu alldeles icke öfvermenskliga somnambulen. Stället hade ett mycket gladare och trefligare utseende, än den dystra prestgården, och man såg på flickan, dess hulda genius, att det skygga och främmande i hennes väsende till större delen försvann under detta gästvänliga tak. Mormodren, en krasslig gumma om 70 år, hade i anletsdragen föga likhet med dotterdottren. Hennes sydländska drag hade ett skarpt och markeradt utseende, men, ålder och lidande hade betydligt förslappat uttrycket i dem, och man märkte lätt, att gummans själskrafter voro i starkt aftagande. På min med så mycken delicatess, som möjligt, framställda fråga om penningarne, bekräftade hon på det bestämdaste Mamsell Lovisas utsago, och jag afreste, efter en angenäm qväll, begrundande huruvida den gamlas jäfviga vitnesbörd kunde besinnas inför lag gällande att bestyrka penningarnes bortröfvande.

Vid min ankomst till prestgården befanns komministern ännu icke återkommen. Man hade åt mig inredt det fordom prydliga förmaket med sina stor-rosiga möbler och jag tillbragte der en lugnare natt än den föregående. Andra dagen på förmiddagen ankom läkaren. Utan att derom nämna för husfolket samt endast med klockarens och dödgräfvarens vetskap och biträde, begåfvo vi oss i all stillhet till den lyckligtvis enstaka belägna kyrkan och kyrkogården. Ogerna nämner jag den dystra förrättning, som nu följde. Dess obehag mildrades likväl af luftens rena och friska kyla, hvilken fortfarit allt sedan begrafningen och undanröjde vår farhåga, att undersökningen nu vore för sen. Ehuru förberedd på det värsta, emotsåg jag med fruktan resultaterna. Huru lyckligt, om jag bedragit mig! Men  …  tyvärr var det ingen villa, intet bländverk af en gäckande slump. Obduktionsprotokollet – ehuru ej då, som nu, inrymmande flera ark och ingående i minutiös detalj – upptog, utom annat, följande hufvudpunkter: »Huden lös, med föga framskriden decomposition; ansigtet rödblått, uppsvälldt; läppar och öron blåa; hopbitna tänder; mörkröd och inklämd tunga; fractur å tungbenet; starkt knutna händer; fragga i näsan; brustna lungkärl; extravasat i luftcellerna; serum i hjertsäcken; högra hjertkammaren blodfylld; den venstra samt aorta blodlösa» o. s. v.

I stöd af dessa omständigheter ansåg sig läkaren kunna på embetsed intyga, »att kyrkoherden Mathias *** aflidit i följd af qväfning»; dock vore, enär yttre våldsmärken, såsom spår af fingrar, snara o. m. d. icke kunde å den afledne upptäckas, ännu ej till fullo bestyrkt, huruvida döden vållats af annan mans hand; hvarutinnan alltså edeliga vitnesmål om den dödes läge vid första anträffandet vore af högsta vigt.

Den mörka misstanken var alltså besannad; den vördnadsvärde kyrkoherden hade fallit ett offer för det svartaste nidingsdåd. Tungt föllo mullskoflarne åter på hans störda graf; den skulle ej störas mer. Hans skugga behöfde ingen hämnd, men den eviga rättvisan och den förtrampade jordiska lagen kräfde den desto mera skriande, och jag lemnade den ensliga kyrkogården med det tysta löfte, att icke hvila, innan mördaren, eho det vara månde, med lif och ära pliktat för sitt svarta dåd.

Trots all försigtighet, blef förhållandet ännu samma dag bekant i byn och väckte, som lätt är att gissa, en allmän uppståndelse. Från alla håll strömmade en häpen och nyfiken folkskara till prestgården, för att höra om det förskräckliga var sannt. Mamsell Lovisa, bestormad af frågor, tog sig så illa vid, att hon insjuknade, och det var ej det minsta bekymret, att med nödig varsamhet förbereda den aflednes närmaste anförvanter på den sorgliga upptäckten. Tjenstefolkets obetänksamhet gjorde mina försigtighetsmått om intet. Äfven den gamla frun sträcktes vid denna underrättelse på sjukbädden, som blef hennes sista. Dottren deremot bar den förfärliga nyheten med skenbart lugn, men hennes helsa aftynade och de magnetiska kriserna vunno i intensitet och uthållighet.

I största hast beramades ett urtima ting. Drängen Jussi efterslogs i alla riktningar, komministern, hvars fortfarande frånvaro ej kunde undgå att synas misstänkt, instämdes, vid laga ansvar, till vitne. Länsmannen uppträdde som åklagare. Ransakningen började.

Jag förbigår mitt vitnesmål, såsom af berättelsen redan bekant. Det gällde hufvudsakligen brefvet, hvars innehåll så outplånligt qvarstadnat i mitt minne, att jag kunde på ed diktera detsamma till protokollet nästan ord för ord. Härigenom, samt medelst den aflednes framtedda bokföring, bevisades en större penningesummas förefinnande vid dödsfallet. Tillbörlig vigt lades på det å byreaun bemärkta våldet, de kringkastade papperen samt å den afsomnades uttryck om sin »beqväma helsa».

Mamsell Lovisa Öberg, som ännu ej repat sig rätt, vitnade med tu finger å bok i hufvudsaken detsamma, som redan nämndt. Hennes vitnesmål ansågs bindande i frågan om stölden samt af vigt i hvad det rörde fönsteraffären samt den dödes läge den 21 Oktob. om morgonen.

Jungfru Hedvig Elisabeth Westerman vitnade, det hon, som förenämnde dag kl. 6 på morgonen inburit kaffe till kyrkoherden, dervid befunnit honom emot hans vana ännu i säng samt, deröfver förundrad, först sakta och sedan högre yttrat: »skall inte pastorn ha kaffe, klockan är redan sex». Då intet svar följde derpå, hade vitnet gått fram till sängen i afsigt att väcka den förmente sofvande, och dervid funnit honom liflös och kall i förut beskrifna ställning, men (hvad som befanns högst vigtigt) med hufvudet nästan helt och hållet under örngottet. Vitnet hade dervid undandragit sagde örngott, för att förvissa sig om förhållandet, och derpå, fattadt af en plötslig förfäran, släppt brickan i golfvet och skyndat på dörren. Äfven erinrade sig vitnet, att fönstret då varit sönderslaget och kammaren ganska kall.

Pigan Anna Eriksdotter Kallinen, som tillskyndat på jungfruns utrop: »Herra Jumala, kirkoherra on kuollut!» aflade i frågan om den dödes läge enahanda vitnesmål, som vitnet Öberg, men erinrade sig derjemte, att sängtäcke och lakan varit i mycken oordning, att ett bälte då befunnits liggande ofvanpå täcket, men i villervallan sedan bortkastats, samt att mull, såsom af orena fotsteg, varit synlig på golfvet, men sedermera bortsopats. Vitnet trodde sig hafva bemärkt röda hårstrån, i den dödes högra hand, men erkände sig ej med visshet kunna sådant påstå.

Bältet uppvisades och igenkändes tillhöra drängen Jussi.

Pigan Waapuri Mickelsdotter aflade enahanda vitnesmål med vitnena Öberg och Kallinen i frågan om den dödes läge.

Flickan Maja Lisa Kiandolin, 12 år gammal, berättade, att hon, som natten mot Ursulas dag den 21 Oktob. varit ute på gården, dervid märkt fönstret till kyrkoherdens sofrum vara öppet och äfven hört något buller, samt sett likasom eldslågor flyga ur fönstret, hvilket allt hon trott härröra af spöken, och derföre haft brådt om att förfoga sig in igen.

Med anledning häraf tillade vitnena Kallinen och Waapuri, att de flera nätter efter dödsfallet, utan att bestämdt minnas hvilka, från likrummet hört underliga läten, hvilka de ansett härröra af spökeri. Gårdsfogden Mikku Johannuxen pojka Haukkinen, som förfärdigat likkistan, instämde med vitnet Öberg i frågan om den dödes läge. Tillfrågad om drängen Jussi, intygade vitnet, att denne varit mycket försumlig i tjensten samt sednast dagen före dödsfallet af kyrkoherden erhållit stränga skrapor, med hotelse att blifva bortkörd och afdrag gjordt å lönen, för en häst, som Jussi bevisligen slagit ofärdig med en stör; hvarpå Jussi vid bortgåendet knutit näfven och yttrat: »elä huole, sinä s… !» utan att vitnet kunde bestämdt påstå, att han dermed menat kyrkoherden. Dagen derpå hade Jussi i öfverlastadt tillstånd tagit sina kläder och gått bort.

Torparen Anti Antinpojka Lahdentaka tillstod, att Jussi den 20 Oktob. om aftonen förtärt bränvin i hans stuga och bortgått kl. vid pass 12, men en timme derefter återkommit, bultat på stugudörren och med ängslig röst begärt att blifva insläppt, hvartill vitnet likväl nekat, då Jussi med många svordomar aflägsnat sig.

Drängen Simon Elianpojka intygade, att Jussi natten mot den 21 Oktober veterligen icke intagit sitt vanliga sofställe i pörtet, utan först andra morgonen kl. vid pass 5 der infunnit sig, då redan öfverlastad, men mycket nedslagen, tagit sina kläder, gått sin väg och på tillfrågan svarat: »perkälä täälä viipykön, ei hetkiäkän».

Backstuguhjonet Elisabeth Sukuri (Sukuri Lisa höll lönnkrog i granskapet) tillkallades af förekommen anledning och tillstod, att Jussi bultat på hennes dörr kl. efter 1 berörde natt samt enträget begärt att blifva insläppt, emedan han vore förföljd af någon dödsfiende. Hvartill vitnet ändtligen låtit öfvertala sig; och hade Jussi dervid varit i högsta grad ängslig och förvirrad samt yttrat, huruledes honom vederfarits något öfvermåttan rysligt, utan att dock kunna förmås att närmare uppgifva hvad. Vitnet hade då uppmanat honom att sofva på bänken, i hvilken afsigt han ock lagt sig der, men våndats och klagat hela den öfriga natten till kl. nära 5, då han begärt ett qvarter bränvin på kredit och derefter bortgått.

På vitnet Lahdentakas begäran hördes dennes son Isak, 11 år gammal, och berättade, att han, Isak, samma dag kyrkoherden begrofs, kommit att gå förbi merberörde fönster i östra hörnrumet och på drifbänken derunder varseblifvit en mängd brända lappar, dem han upptagit att leka med. Och då han tyckt lapparna hafva likhet med Svenska sedlar, hade han försökt hopklistra dem till sådana, hvilket lyckats fullkomligt. En sådan sedel förevistes och befanns till öfra hälften bestå af en 50 R:dr B:ko och till den nedra af en 10 R:dr samma mynt. Rätten lät härpå undersöka drifbänken, och funnos dervid en stor mängd sådana halfbrända sedellappar af alla valörer.

Härmed afslöts ransakningen för denna gång. Följande dagen upplästes protokollet för vitnena, hvilka samteliga vidblefvo sina utlåtanden. Undertiden inlopp underrättelse, att komminister **, som anträffats i **järvi kapell, fått del af stämningen, men förklarat sig ej vara sinnad att den hörsamma. Hvarföre Rätten, med tillämpning af 17 Kap. 3 och 5 §§ Rätteg. Balken, pröfvade skäligt fälla komministern till 1 daler silfvermynts vite, samt (i stöd af mitt vitnesmål) honom ytterligare uppfordra, att i egenskap af svarande sig för Rätten inställa.

(Forts.)

ur Zacharias Topelius Skrifter IV, Noveller, utg. Pia Forssell, Svenska litteratursällskapet 2012

Följ den här länken till utgåvan på www.topelius.fi och läs ordförklaringar och andra kommentarer till texten i kommentarspalten!