En Natt och en Morgon. (Femte avsnittet)

Öfver detta sällsamma uppträde lemnade Mamsell Lovisa med något prut följande förklaring. Allt ifrån barndomen var Beata *** af ett utomordentligt nerfsvagt och retligt lynne. Hon liknade häruti sin mor, som lemnade lifvet vid hennes födelse. Till 15:de året var hon likväl ganska frisk, men anfölls vid denna tid af »en underlig yrsel», som tidtals återkom, föregicks af en onaturligt tung sömn och slutade med en lindrig kramp, hvarpå följde stark transpiration och matthet. Att hon under det yrvakna tillståndet talat sköna saker, förutsagt mindre tilldragelser inom huset, yppat hvad som vid samma tid passerat i andra rum och på aflägsna orter, läst med tillslutna ögon o. m. d., bekräftades af Mamsell Lovisa på det lifligaste. I början återkommo dessa anfall högst en gång i månaden, men de sista tiderna, (hon var nyss fyllda 15 år) mycket tätare, ja nästan dageligen. Tillfrågade läkare hade tillstyrkt åderlåtning, frottering och sträng diet. För folkets skull tilläts ingen att vara närvarande under yrseln, särdeles som hon ej kunde fördraga vissa personers närvaro. Bland dessa var den utmärkt hygglige Komministern en, och mamsell Lovisa kunde blott erinra sig ett tillfälle, då krampen varit så häftig som nu, hvilket inträffade då Komministern engång, på sin enträgna begäran, under flickans yrvakna tillstånd insläpptes i sjukrummet. Äfven den minsta motsägelse ådrog henne vid sådana tillfällen häftiga lidanden och derföre vågade ingen hindra henne, när hon derunder gick ut, vanligen till sin moders graf på kyrkogården. Af denna orsak hade man äfven nu låtit henne resa från Rantamäki, emedan man trodde henne ämna sig till sin vallfartsort. Men i stället hade hon låtit hålla på bakgården och obemärkt inkommit i huset, medan Mamsell Lovisa tillagade frukosten.

Nu framträdde klart för mig det på engång hjertlösa och oförståndiga i mitt bemötande mot den sjuka. Jag hade tilltrott henne förställning, romantiska infall, på sin höjd yrsel eller verklig fånighet. Jag hade oblidt stött ifrån mig hennes rörande förtroende, hennes oförklarliga, drömlika tillgifvenhet, sårat henne djupt, misstänkt och förebrått henne orättvist. Sådan är alltid rationalismen i sina omdömen om det rent andliga, det rätt himmelska hos menniskan. Anden vill den med ziffror uträkna och det oförklarliga, som den ej kan bortresonera, vill den så gerna gifva namn af slump eller bedrägeri. Jag hade låtit det mest intressanta psychologiska factum gå mig ur händerna; skulle jag väl någonsin återvinna det inom min synkrets?

Emellertid serverades frukosten. Klockan var 9. Ett åkdon hördes skramla på gården, det grofva skallet af bandhunden genljöd i hela huset. Komministern inträdde. Hans färd hade varit fördröjd af det dåliga väglaget.

Carl Joachim ** var under sina akademiska år en yngling med ljust hufvud, städadt och vackert yttre, till charakteren oförvitelig, ehuru något inbunden. Mera af långvarigt och nära umgänge, än af egentlig själsfrändskap, hade ett intimt förhållande uppstått oss emellan, godt och vänskapsfullt, men aldrig så förtroligt, att vi kunde säga oss hafva bytt hjertan med hvarandra. Den man, som nu inträdde, syntes föga lik den fordne blomstrande ynglingen. Han hade på de fyra åren blifvit 16 år äldre, lifvets höstvindar hade i förtid kommit hans rosor att vissna. Eller var det passionens sirocco, som förbränt den friska grönskan af hans lif? Ah, hvem visste det? Joachim hade aldrig haft någon vän, för hvilken han lyftat sin själs förhänge.

Vårt möte var emellertid muntrare, än man skulle trott. Gamla minnen upplifvades, närvarande förhållanden undvekos. Den gemensamt tagna halfvan gjorde oss språksamma. Komministern förundrade sig, att icke han blifvit utsedd till Curam-Gerens; jag meddelade honom ett förordnande till Nådårspredikant i det närbelägna kapellet **järvi. Derpå stoppade vi våra pipor inne i adjunktkammaren och samtalet föll naturligt på kyrkoherdens död. Öppenhjertigt beskref jag hvad jag visste och hvad jag fruktade, samt frågade, hvad min käre embetsbroder derom trodde.

»Hjernspöken af en upprörd fantasi!» svarade han tvärt. Färgskiftningen i hans ansigte undgick mig dervid ej.

»Men de 2 000 Riksdalrarna, min Bror!»

»Hvad bevis äger du derpå, att de blifvit stulna? Om de verkligen förefunnits, hvilket är osäkert, huru inför lag bevisa, att de icke af den afledne före hans död blifvit disponerade eller möjligen någonstädes deponerade. Uttrycken i brefvet synas mig alltför obestämda och dessutom är det nu förstördt. Jag anser det oklokt att fästa sig vid en sladdrande huspigas squaller och deremot troligt, att den snåla käringen, svärmodren, i tysthet tillegnat sig penningarne, NB. om de funnits.»

»Men den dödes betänkliga utseende?»

»Prat! Du vet huru svårt det är att af yttre tecken bestämma om döden inträffat af blodslag eller qväfning. Äfven det förra föranleder efter döden rödblåa fläckar i ansigtet och icke sällan krampaktigt sammandragna extremiteter. Det beror sedan på obduktion att bestämma mera definitiva kännetecken, såsom blodsamlingar i högra eller venstra hjertkammarn, aorta, lungorna m. m. men jag ber dig besinna huru svårt, ja i hög grad osäkert det måste vara, att flera veckor efter dödsfallet afgöra mellan de så lätt förblandade tecknen till apoplexi eller suffocatif död.»

Dessa invändningar, ehuru de syntes grundade, väckte hos mig en främmande känsla. Vid underrättelsen om de steg, jag redan tagit, målade sig en liflig bestörtning i min medbroders ansigte. Långsamt tömde han ett glas kallt vatten och aflägsnade sig synbart blek, i det han lät undfalla sig orden: »det var ett dumt streck, Benedict, mins mina ord!»

Nu anmälde man att klockaren önskade audiens. En timme förflöt under samtal med denne hedersman, hvarefter jag kände behof att hämta frisk luft i det fria. Omgifningarne voro vackra, ehuru redan vinterklädda. Det led mot middagen och jag återvände i förmodan att träffa Komministern i sin kammare. Då han ej befanns der, tillsporde jag en drängpojke om han sett till magistern. »Han reste allena ut för 2 timmar sedan med sin nya häst», var svaret.

»Hans nya häst?» frågade mamsell Lovisa.

»Ja hans nya präktiga häst, som han i förrgår köpte i kapellet för 125 R:dr, det har Jaako berättat, som var med honom. Det var grymt hvad magistern hade mycket pengar, sade Jaako.»

Jag dolde den egna förundran, denna handel väckte hos mig; Joachim hade aldrig haft godt om verldens mammon. Emellertid väntades han förgäfves till middagen. I hans ställe inträdde den redan återställda Beata. Hennes kinders rosor voro återkomna, men borta var ögats skimrande glans, borta voro förklaringen, madonnalikheten, det himmelska, som förut genomstrålade hennes väsende. Rädd, blyg och sluten, men likväl så intagande äfven nu, bad hon mig med få främmande ord vara välkommen. Jag kände mig rörd, kände att jag ägde en orättvisa att godtgöra. »Ni är då ej ledsen på mig?» frågade jag.

»Hvarföre skulle jag då vara ledsen på er?» sade hon godt. Jag märkte, att hon visste intet af det nyss förflutna.

(Forts.)

ur Zacharias Topelius Skrifter IV, Noveller, utg. Pia Forssell, Svenska litteratursällskapet 2012

Följ den här länken till utgåvan på www.topelius.fi och läs ordförklaringar och andra kommentarer till texten i kommentarspalten!