Edelfelts värld: Tre kärlekar

År 1880 var på flera sätt ett händelserikt år för konstnären Albert Edelfelt. Det var året han vann sin första utmärkelse på salongen i Paris då hans tavla Ett barns likfärd tilldelades 3 klassens medalj. Under året träffade han dessutom tre av de kvinnor som för eftervärlden mest har kopplats ihop med honom. Spåren av dem i Edelfelts korrespondens till modern Alexandra fördelar sig på ett lite annat sätt än i konsten från detta år.

Ellan de la Chapelle hade Edelfelt träffat i sällskapslivet redan som ung hemma i Finland. Våren 1880 var Ellan på resa med sin mormor och moster och de stannade en längre tid i Paris, där Edelfelt träffade dem flera gånger. I breven hem till modern skymtar en ambivalent inställning hos Edelfelt. Han var ivrig att visa upp Ellan för Walter och Lina Runeberg, samt Madame Jacquinot, och väntade med spänning på deras omdömen. Ellans skönhet vann allmän uppskattning. Ändå var Edelfelt betänksam. Det var en betänksamhet som delades av modern.

”Jag tror det är klent beställt med hennes känslor åtminstone de ömmare,” skrev Edelfelt den 29 februari 1880. ”Att hon skryter med denna köld, som ännu aldrig tinat upp, länder henne ej till heder. Att hålla af sin mormor är icke nog här i verlden. Det förefaller mig som vore hon behäftad med ett psykiskt, icke fysiskt lyte – jag känner alls ej att jag är tillsammans med en ung qvinna då jag är med henne – det är något könslöst, egendomligt i hennes väsen. Vacker är hon, ehuru hon ej har figur.”

Ellan de la Chapelle förekommer inte på något av Edelfelts konstverk från detta år. Däremot verkar skulptören Walter Runeberg till den grad ha blivit inspirerad att han gjorde en byst av henne. Edelfelt höll i stället under våren på med en redan betald beställning som han fått flera år tillbaka av konstsamlaren Herman Frithiof Antell. Under början av sommaren gjorde han en till version för en amerikansk konsthandlare. Motivet är en läsande parisiska, och modellen identifierar konsthistorikern Bertel Hintze som Virginie.

Under sommaren på familjens nyinskaffade villa på Haiko i Borgå får Edelfelt i uppdrag att måla porträtt av Sophie Manzey, systerdotter till Emilie von Etter som var gift med innehavaren till Haiko gård och egendom. Spåren efter den ryska adelsdamen Sophie Manzey syns både i ord och bild.

Edelfelt hade stannat kvar på Haiko för att måla färdigt porträttet av Sophie Manzey och han rapporterade till modern i Helsingfors: ”Fröken är förtjusande. Jag skulle gerna vilja veta om hennes tillmötesgående innebär något annat än trogen systerskärlek – en känsla, som ehuru ej tillfyllestgörande dock vore mycket smickrande för mig, stackare. Jag tyckes mig så dålig i jemförelse med henne och hennes vanor. Vi hade i går afton ett samtal på tre man hand med Paul i verandan, och hufvudsumman deraf blef: Huru och i hvilka förhållanden skola vi råkas om ett år, äro vi då desamma o.s.v. – Hon sade rent ut att hon hade stor sympathi för mig, att vi förstodo hvarandra o.d. som kan göra en fattig stackare tankfull.”

De lovande förutsättningarna stördes emellertid främst av en sak. ”Mischa Wolkoff är ofta, alltför ofta tycker jag, på tapeten,” anmärkte Edelfelt. Michail Volkov var kusin till Sophie Manzey, som på Mischas fars dödsbädd hade uppmanats att ge ett löfte på att hon skulle gifta sig med sonen. Löftet spökade hela tiden i bakgrunden också då Sophie Manzey senare på hösten besökte Paris tillsammans med sin syster och mor. Edelfelt kastas mellan hopp och förtvivlan då Sophie ömsom uppmuntrar honom och ömsom envisas med att ta upp Mischa Volkov i samtalet.

En tid efter att Manzeys hade rest skrev Edelfelt i december 1880: ”Säkert är att jag, då Manzeys voro här, var dugtigt kär – sedan ha alla möjliga frågor, om och men kommit öfver mig. Mest af allt har jag dock tänkt på att jag har ingen garanti i verlden för att hon skulle ha någonslags varm känsla för mig. Jag tycker ej om det kinesiska och gammalryska sättet att hustrun aldrig fick se sin man före bröllopet och ändå ej knota eller opponera sig om han än varit den odrägligaste menniska på jorden. Ack hvad jag är nyfiken (löjligt uttryck i en sådan fråga) att få se mina känslor i nästa sommar.”

Modellen Virginie nämnde Edelfelt inte i breven till modern, förutom möjligen i förbifarten en kommentar om att han väntade på ”modellen”. Däremot förekommer det den ena tavlan efter den andra, som daterats till hösten 1880 och modellen identifierats som Virginie: två versioner av Liggande naken modell, Ateljéscen, Parisiska med nejlikor, Parisiska, och Virginie i svart hatt (”Damporträtt”).

Förälskelsen i den ståndsmässigt eftersträvansvärda Sophie Manzey och den inte lika offentligt passande intima relationen med modellen Virginie verkar tidsmässigt ha löpt parallellt med varandra ett par år framöver. Ingendera av förbindelserna ledde slutligen till något bestående. Alexandra Edelfelt lär ha satt stopp för relationen med Virginie då hon reste till Paris våren 1883. I januari följande år hann Sophie Manzey och Edelfelt förlova sig och under hennes familjs påtryckning också slå upp förlovningen. År 1886 gifte sig Sophie i stället med sin kusin Mischa Volkov.

Av de tre kvinnorna var det slutligen Ellan de la Chapelle som Edelfelt gifte sig med i januari 1888. Åtta år tidigare var det flera av hans Parisbekanta som tyckte att de skulle utgöra ett gott parti. ”Nej, det går inte, det känner jag på mig hvar gång jag är med skön Ellan,” skrev han då.

Källor vid sidan av Edelfelts brev till Alexandra Edelfelt:

Albert Edelfelt, Biografiskt lexikon för Finland, SLS.

Hintze, Bertel, Albert Edelfelt III. Oljemålningar, pasteller, akvareller, grafiska arbeten m.m., Söderström & C:o Förlagsaktiebolag, 1942.

Knapas, Rainer & Maria Vainio, Albert Edelfelt och Ryssland. Brev från åren 1875–1905, Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 668, 2004.

Vid SLS arkiv håller vi som bäst på att i samarbete med Finlands Nationalgalleri publicera konstnären Albert Edelfelts brev, konstverk och skisser på webben. I återkommande inslag bloggar redaktionen för Albert Edelfelts brev om ämnen som anknyter till den värld som träder fram i den elektroniska brev- och konstutgåvan. På Facebook kan du också följa med Edelfelts liv i den takt hans konstnärsbana utvecklar sig.