9.2.2021 - 08:00, Nelly Laitinen

Den typiska kulturarvsbesökaren är en utbildad kvinna ur medelklassen – via skolan når vi alla

Ett klassrum i Vörå folkhögskola, 1957.
Ett klassrum i Vörå folkhögskola, 1957. Fotograf: Erik Hägglund. SLS/Erik Hägglunds fotosamling (SLS 865).

På arkiv och museer runt om i Norden är inkludering ett aktuellt begrepp sedan några år tillbaka. Man funderar på hur man på bästa sätt skulle nå ut till alla i samhället. Bakgrunden till det här är antagligen något man länge känt till men inte riktigt velat yttra: att kulturarvsbesökaren allt som oftast är en medelålders, utbildad kvinna ur medelklassen, och i förlängningen hennes barn. På motsvarande sätt är stereotypen för en arkivbesökare en mansperson ur medelklassen, som forskar eller släktforskar. Detta har man velat granska, problematisera och bredda, men sådant tar tid och arbetet sker på lång sikt.

På en samnordisk virtuell träff för arkiv och museer, nyligen organiserad av Nordiskt centrum för kulturarvspedagogik (Östersund, Sverige), dryftades frågor kring detta. Gemensamt för de nordiska länderna är att man anser att vägen till allmän kännedom om kulturarv bäst går via skolan. Det är endast i skolan man når ut till alla oavsett bakgrund. Om man lyckas etablera en naturlig kontakt till kulturarvet där, så växer eleverna upp till vuxna som känner sig bekanta och bekväma med museer, arkiv och bibliotek.
Det finns dock vissa skillnader i hur mötet mellan skola och kultur organiserats i Sverige, Norge, Danmark och Finland.

Skärmavbild av nordiska kolleger som diskuterar kulturarvspedagogik på en virtuell träff under pandemin.
Nordiska kolleger diskuterar kulturarvspedagogik på en virtuell träff under pandemin. Foto: Nelly Laitinen/SLS

Nordiska modeller för samverkan

I Sverige fick Riksantikvarieämbetet i uppdrag av regeringen att kartlägga hur samverkan mellan skolväsendet och kulturarvsinstitutionerna ser ut. Tre viktiga resultat som rapporten fick fram var att alla elever inte har samma tillgång till kulturarvet – det kan gälla geografiska, ekonomiska eller sociala hinder – att kulturarvsinstitutionerna inte utnyttjas som de inlärningsmiljöer de kunde vara och att det saknas en struktur för samverkan mellan skolväsendet och kulturarvsinstitutionerna.

Ett system som ändå finns i Sverige sedan 2008 går under namnet Skapande skola. Med hjälp av detta system kan skolorna ansöka om statsbidrag för att integrera konst och kultur i undervisningen. På uppdrag av regeringen hör Skapande skola till Kulturrådets ansvarsområden.

I Norge finns Kulturtanken – Den kulturelle Skolesekken. Precis som i Sverige är detta en kulturpolitisk satsning från regeringens sida. Det är ett samarbetsprojekt mellan kultur- och undervisningssektorerna på nationell nivå och omfattar alla skolor i Norge. Medlen tas från vinsten som Norsk Tipping ger, motsvarande Veikkaus Oy i Finland.

I Danmark fungerar Skoletjenesten som apparatur för samarbetet mellan kultur och skola. Skoletjenesten administreras av ett nätverk av utvecklings- eller undervisningsansvariga personer anställda vid olika kulturarvsinstitutioner. Initiativet kom också ursprungligen från dessa och inlärningen sker alltid på kulturarvsinstitutionen i fråga. Verksamheten finansieras i dag av Undervisningsministeriet och sker på nationell nivå. Från och med 2014 är det för övrigt obligatoriskt för skolorna i Danmark att använda sig av externa inlärningsmiljöer.

I Finland ser det lite annorlunda ut. I motsats till Sverige, Norge och Danmark har vi inget program på nationell nivå som koordinerar samverkan mellan kultur och skola. Däremot har vi en relativt ny läroplan för den grundläggande utbildningen, som understryker vikten av erfarenhetsbaserad undervisning utanför klassrummet. Det är dock upp till den enskilda läraren att ta in kulturarv i undervisningen, eller låta bli. Kostnadsfrågan kan också bli ett problem – vem betalar för busskjutsen för en hel klass som ska åka på besök till arkivet eller museet?

I Finland finns även regionala planer för kulturfostran som utgår ifrån den egna kommunens konst- och kulturutbud. Detta för att alla elever ska ha likvärdiga möjligheter att delta. För närvarande har cirka en tredjedel av Finlands kommuner en egen plan för kulturfostran och arbetet fortsätter som ett samarbete mellan aktörer inom utbildning, kultur och konst.

I jämförelse med våra nordiska grannar är vi ganska sena med detta; Skapande skola har funnits i tolv år, Den kulturelle skolesekken i snart tjugo år och Skoletjenesten rentav i fyrtio.

Skärmklipp av Finna Klassrum.
Skärmklipp av Finna Klassrum.

Finna och Finna Klassrum

På SLS arkiv har vi jobbat för skolan som målgrupp i drygt tio år, och de senaste fem har skolan också varit en prioriterad målgrupp. Ett intresse för arkivet finns, bara man känner till det. Den biten jobbar vi på. Sökportalen och materialbanken Finna bidrar med stor synlighet. Finna blev till som en del av undervisnings- och kulturministeriets projekt Det nationella digitala biblioteket och togs i bruk 2014. I Finna medverkar för närvarande 11 arkiv, 75 bibliotek och 69 museer med information om sina samlingar och med digitala eller digitaliserade objekt. I underavdelningen Finna Klassrum finns mindre urval ur samlingarna, kompletterade med förslag för användning i klassrummet. Den här resursen är tillgänglig för alla oberoende av geografiskt läge, den finns på nätet och är gratis. Det som förstås behövs är datorer, och tillgången till datorer i skolorna varierar.

Vår egen vy på Finna, sls.finna.fi, hade ifjol 25 474 besök och vårt material visades 191 122 gånger. Besöken har nästan femdubblats sedan 2018. Finna Klassrum användes också flitigt under coronaåret 2020. Av vårt material där fick albumet ”Lekar från förr”, insamlade av etnologen och gymnastikläraren Maximilian Stejskal (1906−1991), flest klickningar.

Vi utökar kontinuerligt vårt arkivmaterial på nätet och utvecklar nya sätt att bemöta skolklasser och studerande.

Lägg till ny kommentar