15.3.2019 - 11:09, SLS

Arbetslöshet i vardagen och boende i kulturarvsmiljö

Sanna Lillbroända-Annala. Foto: SLS/Janne Rentola

Att drabbas av arbetslöshet och att bo i en kulturarvsmiljö har vid första anblicken rätt lite med varandra att göra. Men båda är delar av finlandssvensk vardag. För etnologen Sanna Lillbroända-Annala är de ingångar till att beskriva olika aspekter av den finlandssvenska kulturen.

Sanna Lillbroända-Annala är en av forskarna i projektet Vardagens rum, som ska utmynna i tre traditionsvetenskapliga samlingsverk om svensk kultur i Finland under 1900-talet. Projektet finansieras av SLS och leds av professorn i nordisk etnologi Fredrik Nilsson vid Åbo Akademi. Sammanlagt medverkar 12 etnologer och folklorister som alla bidrar med artiklar om den finlandssvenska vardagen.

Arbetslösas vardag under recessionen på 1990-talet

Sanna Lillbroända-Annala har tagit sig an ett tungt ämne för en av sina artiklar: de arbetslösas vardag under den ekonomiska recessionen på 1990-talet, då nästan en halv miljon finländare var arbetslösa när det var som värst. Genom att undersöka arbetslösas egna berättelser vill Sanna Lillbroända-Annala ge en bild av hur de arbetslösa själva upplevde sin situation.

– Det är en frågelista som SLS skickade ut 1995 och som fick 49 svar. Generellt är det ett jobbigt material. Människor har jobbat som till exempel ingenjörer i 25 år och blivit arbetslösa utan att egentligen fatta riktigt vad som hände.

Sanna Lillbroända-Annala började sin projektperiod i augusti 2018 och hittade fram till materialet med de arbetslösas berättelser genom att systematiskt gå igenom frågelistor som samlats in av SLS.

– Det var inte alls planerna från början att jag skulle skriva om de arbetslösa. Förra våren var ganska hektisk så jag sköt upp ämnesvalet. När jag började gick jag igenom frågelistor som verkar intressanta, och det här var en av dem. Jag tänkte att det här måste vi ha med på något vis. Om vi skriver om 1900-talet så är det här en stor grej, som har påverkat mycket.

–  Inom projektet har vi tänkt att inte bara föra fram trevliga saker. Det här är en mindre trevlig sak förstås, men det präglar fortfarande. Finland är ju inte detsamma efter 90-talskrisen.

Hoppfullhet och framtidstro

Trots att den ekonomiska recessionen slog hårt mot dem som blev arbetslösa kan Sanna Lillbroända-Annala ändå skönja hoppfullhet i hos dem som svarade på frågelistan.

– Jag ser att det är fråga om empowerment i deras berättelser. De hittar något slags kraft och får något slags makt över sitt liv på nytt efter en period som ofta har varit psykiskt jättejobbig och som förstås också rubbat den ekonomiska dynamiken i familjen.

– För många innebär det att de omskolar sig, går på olika kurser eller gör saker som de kanske velat göra tidigare, någonting mera kreativt än det jobb de har haft.

Sanna Lillbroända-Annala konstaterar att man i svaren också kan se att en del svarande råkat ut för åldersrasism när de försökt hitta nytt jobb. I andra fall tycker de svarande själva att det inte känns motiverande att skola om sig.

– Bland dem som svarat finns det människor som närmar sig 60 och tycker att de inte ska behöva omskola sig för bara några år. Också då fanns det krav att man skulle gå på kurser för att få bidrag. Men många upplever ändå att det har varit givande, inte minst för att de fått träffa människor i samma situation som de själva.

– Jag var positivt överraskad att folk ändå trodde att det ska ske positiva saker också.

Att skriva för någon annan

Lillbroända-Annala konstaterar att kronologin i frågelistorna, det vill säga i vilken ordning frågorna ställs, delvis kan inverka på tonen i svaren.

– Först berättar de vad som hände när de blev arbetslösa. Det är väldigt negativt och tonläget är deprimerande. Sedan svänger det på något vis. Det kan vara vid någon fråga om vad de har gjort för att komma över det här eller om de fick något jobb eller liknande. Då ser man ivern som de här människorna har och att de tror på sig själva.

– Det blir ett slags överlevnadsberättelser. De skriver att det trots allt är bara jobb, att det inte är hela världen. Det är ju ändå inte fråga om att man blir allvarlig sjuk och aldrig skulle komma på benen igen.

En annan orsak till att svararna kanske vill ge en positiv bild ser Lillbroända-Annala i att de är  medvetna om att de skriver för okända läsare. Det kan också ha gått en tid sedan arbetslösheten så att de svarande själva fått perspektiv på den.

– Kanske man inte vill att det blir en jättedeprimerande berättelse från början till slut. Och om man redan fått jobb på nytt när man svarat på frågelistan kanske man tänker att det ändå inte var så dramatiskt.

Livet i Gamla Borgå

Den andra artikeln som Sanna Lillbroända-Annala har under arbete handlar om en helt annan typ av vardag: om hur det är att bo i Gamla stan i Borgå.

– Det gäller den efterkrigstida förändringen. Vad innebär det att bo i en trästadsdel numera jämfört med till exempel 1960-talet när det inte fanns rinnande vatten och el – basförnödenheter så som vi upplever det i dag.

Liksom trästadsdelar i andra städer har också Gamla stan i Borgå genomgått en förvandling från att ha varit ett mer eller mindre förslummat område till att bli en kulturarvsmiljö som präglar hela staden.

– Med kulturarvifieringen kommer det in alla möjliga frågor som man måste ta ställning till. En del av mina informanter talar om att de lever som om de skulle vara museala objekt. ”Japanska grupper kommer och fotar oss när vi äter frukost”, säger en. Det är ju en egen livsstil att leva i miljöer som blir turistifierade på det viset som Gamla Borgå har blivit.

– De som har bott där länge tycker att turistifieringen delvis kan gå lite långt. De skulle kanske vilja ta några steg tillbaka. Medan de som har flyttat in på 1990-talet, när det blev en boom och man också i övrigt började prata om kulturarv när det gäller trästadsmiljöer, är mer av den åsikten att de visste vad de köpte in sig i.

Långvarigt intresse för gamla trästadsdelar

När Sanna Lillbroända-Annala skriver om Gamla Borgå återkommer hon till ett kärt ämne. Fascinationen för trästadsdelar började redan i hemstaden Karleby och under studietiden vid Åbo Akademi blev de hennes forskningsämne.

– Jag skrev min pro gradu om Neristan, som det gamla trähusområdet i Karleby heter. Det kom jag in på för att jag alltid hade tyckt att det här området är så sympatiskt. Under högstadietiden brukade vi cykla genom Neristan till centrum och jag tyckte att stämningen där var som från en helt annan tidsålder. Under studierna ville jag sedan skriva om den.

Men Sanna Lillbroända-Annala fick inte sagt allt hon ville om trästadsdelar i pro gradun. Hon fortsatte att forska i ämnet för sin avhandling, Från kåk till kulturarv. En etnologisk studie av omvärderingen av historiska trästadsområden i Karleby och Ekenäs, som hon disputerade på 2010.

– I avhandlingen siktade jag in mig på trästadsdelarnas efterkrigstida utveckling. Här undersökte jag gentrifieringen av de här stadsdelarna, alltså att medelklassen flyttar in, och också hur de får den upphöjda rollen som kulturarv.

Egentligen hade Sanna Lillbroända-Annala tänkt jämföra tre trästadsområden i sin avhandling, och den tredje skulle ha varit Gamla Borgå. Hon hade redan gjort intervjuer och samlat in material också där redan kring millennieskiftet.

– Jag hade också skrivit om det här redan för min avhandling fast det sedan aldrig blev publicerat. I något skede konstaterade vi med min handledare att det skulle bli för mycket med alla tre städer. Därför finns det ett material som har väntat och då tänkte jag att det skulle vara bra att använda det för det här.

Sanna Lillbroända-Annala är anställd i projektet Vardagens rum till slutet av juli och ska ta sig an ytterligare ett ämne som på något sätt ingår i vardagen. En stark kandidat är husdjur och hur man förhåller sig till dem i Svenskfinland. Vad det blev får vi se när böckerna i sinom tid kommer ut.

Lägg till ny kommentar