Studentpris
26.6.2017

Läs årets prisbelönta modersmålsuppsats

Emma Henelius, abiturient från Kimitoöns gymnasium tilldelades den 9 juni Svenska litteratursällskapets studentpris för uppsatsen ”Syster Lugton såg ingenting alls”. 

 

Syster Lugton såg ingenting alls

 

”Syster Lugtons gardiner”, en novell skriven av Virginia Wolf, är en magisk liten saga om ljus och mörker.

En liten saga om någonting skört och vackert som vi alla, var och en av oss, tappat bort.

Novellens språk och struktur genomsyras av en enkel tydlighet som genast etablerar en säregen stil. Alla ord som används är mycket lättförståeliga och meningsstrukturen är inte komplex. ”Nu började djuren vandra. Förut gick elefanten och zebran.” Trots enkelheten skapas en väldigt färgstark helhet med hjälp av de många deskriptiva termer som tilltalar våra sinnen: ”vinden som röt” och vattnet som plaskade ”mot sköna stränder”.

Strukturen skapar en starkt sammanbunden helhet, vilket även är representativt för novellen som genre. Inledningen och avslutningen är mycket lika; de är båda beskrivningen av syster Lugton som sitter och syr en gardin vid brasan. Efter inledningen dyker man dock ned under ytan och berättar om hur djuren som utgör gardinens motiv kommer till liv. Några stycken senare tar författaren igen avstånd och ser tillbaka på Lugton en stund, för att sedan återvända till de magiska djurens värld, innan avslutningen återgår till verkligheten som om ingenting hänt.

Det finns även en hel del små upprepningar i novellen som bidrar till den sammanhängande strukturen. Gardinen kallas ständigt för det blå tyget och senare blå luft, inga andra synonymer förekommer. Giraffen äter upprepade gånger de högsta topparna och gräs och rosor kan observeras på flera ställen. Författaren gör även ivrigt listor över både djur och människor, exempelvis: ”Strutsen. Mandrillen, tolv murmeldjur och en skock mungoer”. Dessa upprepade element gör novellen lätt att följa med och fungerar lite som refräng i en sång.

Novellens tydlighet får det nästan att verka som om det skulle finnas en anknytning till barn, och vid granskning innehåller novellen ganska många för sagan typiska drag. Genast i inledningen börjar talet fem framstå som ett magiskt tal; när Lugton snarkar fem gånger ”förvandlas det blå tyget till blå luft”. Användningen av magiska siffror är allmän i sagornas värld. Lugton innehar även rollen som den elaka häxan som kan förstöra den vackra magiska värld som djuren lever i: ”en stor trollpacka hade dem i sitt våld”. Hon sägs även frysa alla hon kommer åt till is och således ligger en djup förbannelse över djuren. Även trolleri och förbannelser hör till sagans typiska drag, som till exempel Törnrosa som inte kan undkomma sin tusenåriga sömn.

Det goda och det onda, den svart-vita verkligheten som hör sagorna till, är mycket aktiv i novellen. Djuren är det ljusa och det goda, som måste aktiva sig för den mörka och onda Lugton. Denna ondska är dock överväldigande och närvarande på ett sätt som överträffar den traditionella sagan: Lugtons snarkningar är vinden som ryter i skogen och hennes ansikte: ”en bergssluttning med stora bråddjur och raviner”. Denna allsmäktiga ondska påminner om Sauron, mörkrets herre i ”Sagan om ringen”. Bara när hans stora öga inte ser dig är du säker för en tid, men han finns alltid där. Detta skulle sedan kunna göra novellen till en allegori för sin tid. Novellen skrevs strax efter första världskriget, en period då den stora depressionen rådde och andra världskrigets diktaturer började resa sig. Det var en osäker tid då denna otrygghet måste ha genomsyrat människors vardag, deras drömmar och förhoppningar, precis som Lugton håller de glada djuren i sitt hjärngrepp.

Den magiska förvandlingen; djuren som kommer till liv på gardinen, är en aspekt som är mycket populär även i den nutida fantasygrenen. Just vilda djur som kommer till liv och börjar vandra när allting är tyst och ingen ser är centralt för filmserien ”Night at the museum”. Drickandet är ett återkommande tema i novellen, djuren är alltid på väg mot sjön för att dricka, och hänvisar även till denna förvandling, eftersom vattnet ofta symboliserar ingjutandet och skapandet av liv. Vattnet i sjön ger djuren liv. Denna magiska värld som skapats genom förvandling är innesluten i vår vardagliga värld, men ändå fullständigt osynlig för oss vanliga människor, ett fenomen som ligger som grund för Harry Potter och Narnia-Böckerna.

Djurens magiska värld och den lilla staden Millanaschmatopolis där de befinner sig är egentligen, bortsett från den närvarande ondskan, barnens paradis, eller rättare sagt deras syn på världen. Det är en underbar värld där allting är gott, där vackra fria och glada djur ”skutta och krumbukta sig”, ”trampade och traskade”. Vilda djur av alla de slag lever tillsammans i fullständig harmoni med varandra och människorna i staden. I barnens värld finns det ju ingen orsak till att zebran och lejonet inte kan vara vänner. Alla människor bryr sig även om djuren: ”ingen skadade de underbara djuren”, och till och med stora viktiga vuxna som till exempel överbefälhavaren, premiärministern och amiralen är delaktiga; på samma sätt som i Roald Dahls verk ”Big friendly Giant” där självaste drottningen av England hjälper flickan Sophie och hennes vän jätten.

Djurens magiska värld symboliserar således barnens verklighet; en verklighet där allting uppfattas med naiv förundran, inget är ont och alla är snälla. Lugton är faktiskt en barnsköterska och hennes roll är att uppfostra barnen och förbereda dem för livet. Detta innebär att hon avslöjar det faktum att en kall och opålitlig värld väntar på dem; hon sätter stopp för den glada naiva barndomen på samma sätt som hon får det magiska landskapet att frysa till en vanlig gardin. Uppväxten är en oundviklig och nödvändig process, men i och med den mister vi barndomens unika och magiska fantasi. Vår egen Lugton tar den ifrån oss och vi förlorar denna magi för alltid; precis som i Narnia och Peter Pan: det är endast barnen som kan ta sig till den förtrollade världen, det är ingen plats för vuxna. En hel dimension går således förlorad då vi växer upp.

Som vuxna individer blir vi dock upplysta. Lugton sitter ”i lampskenet”, vilket belyser hennes vishet och kunskap: hon är upplyst, men trots detta kan hon inte se djuren som springer omkring på gardinen. Lugton har ju nämligen lärt sig att sådant inte finns på riktigt. Hon misstror, tänker kritiskt, letar efter den dolda mörka sidan och vet att det är klokt att frukta; precis som alla vi andra. Lugton är rädd för djur: ”var dödsförskräckt till och med för att sticka in sitt paraply mellan gallren på zoo”, och i motsats till barnen som förknippar djuren med skönhet och frihet tänker Lugton mest sannolikt i första hand på den spyfluga som väckt henne.

Novellens skarpa ironi är överväldigande; spyflugan, det första icke-underbara djur vi stött på i novellen, väcker Lugton, vilket resulterar i att barndomens magiska värld, de glada vilda djuren, omvandlas till en vanlig gardin. Den vuxna tolkningen träder in och slår sönder barndomen: vi har nu vuxit upp.