Freja Rudels tal vid utdelningen av Statsrådet Mauritz Hallbergs pris 16.5.2017
18.5.2017

Freja Rudels tal vid utdelningen av Statsrådet Mauritz Hallbergs pris 16.5.2017

 

Herr ordförande, ärade rådsmedlemmar, mina damer och herrar.

År 2004, i samband med Per Olov Enquists 70-årsdag, visades en dokumentär om Enquist i SVT. Kulturjournalisten Eva Beckman och fotografen Björn Henriksson hade följt honom under ett års tid, på hundpromenader och internationella bokevenemang, på utfärd till det mytomspunna barndomshemmet, det gröna huset i Västerbotten, och in i arbetsrummet där en ny roman höll på att bli till.

Jag hade precis börjat skriva min avhandling pro gradu om Enquists roman Livläkarens besök. Även om jag inte hade planer på att göra någon biografisk läsning satt jag förstås klistrad vid rutan när programmet sändes. Jag vill minnas att det var en sevärd dokumentär, men anledningen till att jag vill återkalla den här är inte själva programmet, utan Enquists händer. Det var första gången jag noterade hur förvånansvärt grova hans händer var för att sitta på en sådan lång och gänglig kropp. Än mer överraskad var jag av klippen från arbetsrummet, av hur mödosamt det såg ut när han liksom bankade ner sin roman med två rejäla pekfingrar på en ynklig vit MacBook.

Jag var bländad av Enquists texter. Graduarbetet hade öppnat mina ögon för deras komplexitet. Jag tyckte varje citat jag bröt ut var som en dikt med ofelbar rytm, oerhörd rymd och perfekt precision. Jag hade nog trott att han skrev med tio fingrar. Kanske med flinka, smäckra pianisthänder, sådana som bara flyger fram över tangenterna. Åtminstone hade jag inte väntat mig något så mänskligt som de där grova pekfingrarna och deras mödosamma siktande. Jag fick helt enkelt inte virtuositeten och händerna att gå ihop, och jag minns att jag var oerhört lättad över att jag hade valt att gå in för att läsa romanen och inte författaren, och därför kunde ta mig rätten att lägga händerna åt sidan.  

Nu, mer än tio år, en gradu och en doktorsavhandling senare, går mina tankar allt oftare till händerna jag såg i dokumentären. Från att alls inte ha kunnat relatera dem till det jag fann i Enquists texter är det nu som om händerna och deras envetna möda vore själva sinnebilden av vad min forskning handlar om.

 

Romanen Enquist skriver i dokumentären är Boken om Blanche och Marie.  Tillsammans med den redan nämnda historiska romanen Livläkarens besök och kärleksromanen Nedstörtad ängel utgör den primärmaterialet i min avhandling I berättandets makt. Boken om Blanche och Marie är både en historisk roman och en kärleksroman. Den kretsar i huvudsak kring två personer: vetenskapskvinnan och nobelpristagaren Marie Curie och Blanche Wittman, den starkast lysande stjärnan vid Jean Martin Charcots offentliga förevisningar av hysteri på Salpêtrièresjukhuset i Paris.

Blanche har gått till historien som hysterikornas drottning. I Enquists roman är hon mer än så. Han ger henne ytterligare en karriär som laboratorieassistent hos Marie Curie. Arbetet, som går ut på att utvinna radium ur pechblände, kostar Blanche hennes ben. När man möter henne i romanen är hon amputerad till en enarmad torso. Hon tar sig fram i en låda på hjul och är sysselsatt med att i tre frågeböcker nedteckna sina liv; som hysterika, som assistent och som skrivande torso.  

Enligt de historiska källor som finns att tillgå arbetade Blanche aldrig för Curie. De träffades inte ens. Blanche blev visserligen amputerad, men inte på grund av radium, utan till följd av den röntgenstrålning hon utsattes för när hon, efter Charcots död, arbetade på röntgenavdelningen i Salpêtrière. Där var det inte benen som drabbades, utan händerna. Blanche dog med stympade händer. Någon frågebok lämnade hon inte efter sig. Hon lär knappt ha varit läs- och skrivkunnig. 

Det är följaktligen en självsvåldig hantering av historien Enquist bjuder på. Han kapar bort såväl delar av Blanches liv som av hennes kropp. Men han tillfogar också, inte bara en relation mellan vetenskapens och hysterins respektive drottningar vid 1900-talets början, utan också den objektifierades perspektiv. Han låter hysterikan, den kanske mest emblematiska figuren för vårt begär efter kunskap, föra sin talan. Han berövar Blanche hennes ben men ger henne en hand. En skrivhand.

Jag tänker mig att det är en operation som kräver grova fingrar, som inte kan vara annat än mödosam att utföra. 

Ju längre jag vistats i Enquists texter, desto tydligare har spåren av just mödan tett sig. Spåren av dess handgripliga nödvändighet och dess våldsamhet. De framträder i den produktiva spänning som genomsyrar romanerna jag har arbetat med, den som löper mellan en strävan efter att formulera alternativa visioner av subjektiviteten och en rannsakan av de etiska implikationerna av denna strävan. Det jag griper efter med titeln I berättandets makt är en tveeggad handling. Hur berättandet å ena sidan innefattar möjligheter att utmana, vidga och omskapa våra föreställningar om människan, och hur det å andra sidan utgör en oundvikligen begränsande maktordning vars potentiella skoningslöshet framgår med mer än önskad tydlighet i hanteringen av Blanche.

Det latinska ordet för hand är manus. I texten har handen en förlängning. Genom berättandet förmår Blanche sträcka sig utöver sig själv, formulera den talan som inte kan höras och därmed inta positionen som utsiktspunkt och uttolkare. Ur skrivhanden växer en romankropp som sträcker sig utöver gränserna för det faktiska och vidgar vyerna för det möjliga. Detta gör den inte trots, utan genom sin förankring i en kropp vars rörlighet kringskurits och vars mänsklighet ifrågasatts.

Enquist låter Blanche utföra den mödosamma skapelseakt som är författarens. Han gör henne till en projektion. Han ger henne makten och ansvaret. Det är ett oändligt anspråk. Och en oerhörd gåva.

 

När jag fyllde trettio fick jag en tavla. Min man och hans familj hade låtit min före detta lärare i teckning, konstnären Tiiti Mendelin, göra en akvarell utgående ifrån ett fotografi där jag håller vår nyfödda sons huvud i min kupade hand.

”Freja har arbetande händer”, konstaterade Tiiti när hon var klar med tavlan.

Så länge jag kan minnas har jag varit jobbigt medveten om att jag har händer som en karl. Händer som borde skruva eller gräva eller knåda, som vare sig min fåfänga eller mitt dagliga värv behöver. Jag visste alltså genast vad hon syftade på med sin kommentar. Och det syntes i tavlan, i hur försvinnande litet barnhuvudet var i min hand.

Jag förstod vad hon menade, men innebörden av det hon sa, av vad arbetande händer är och gör, den begrep jag först när jag hade skrivit min avhandling.

Med fyra fingrar på en svart PC har jag försökt sträcka mig mot Enquists texter. Jag har försökt hitta orden som synliggör det jag har sett, letat efter vägar och verktyg som visar det jag har uppfattat som viktigt. Jag har analyserat tre romaner ur en produktion på mer en trettio verk och låtit min läsning kretsa kring deras förkroppsligande estetik. Jag har mejslat fram romankroppar ur en helhet som är långt mer och större än så. Framom bibliska referenser, självbiografiska anspelningar och västerbottniska vidder har jag betonat en maktkritisk dimension.

När jag ser tillbaka på mitt arbete ser jag mina händer. Jag ser hur de sträckt sig, och jag ser deras ofrånkomliga fäste i min kropp och mina förutsättningar. Jag ser handens möjlighet och ansvar – min egen delaktighet i det mödosamma bankandet efter en vision av människan där vi alla får plats.  

Att tilldelas statsrådet Mauritz Hallbergs pris är en stor ära som sporrar mig i mitt fortsatta bankande. Jag vill rikta ett innerligt tack till prisnämnden och ber att få utbringa en skål för statsrådet Mauritz Hallberg och för Svenska litteratursällskapet i Finland!

 

Här kan du läsa mer om prisutdelningen och Freja Rudels avhandling.

Foto: Freja Rudels. Peik Henrichson/SLS