Walentin Chorell

1912–1983

Walentin Chorell föddes 1912 i Åbo. Modern, Elisabet Sundqvist, var bara tjugotvå år och änka sedan ett par år tillbaka. I kyrkböckerna upptogs den nyfödde som Walentin Sundqvist. Pojken växte upp i morföräldrarnas torp i arbetarkvarteren på Nummisbacken, eller Backen – en tid och en miljö som kom att gå igen i många av författarens senare verk. När Walentin var sex år gammal gifte sig modern med servitören K.A. Chorell, som också adopterade hennes son. 

Walentin Chorell blev student 1931 och fil.mag. 1934 vid Helsingfors universitet. Förutom ett synnerligen produktivt författarskap, som omfattar över hundra verk och startade med lyriksamlingen Vinet och lägeln 1941, verkade han som lärare i psykologi och filosofi i Östra Svenska läroverket, Brändö svenska samskola, Laguska skolan och Svenska teaterskolan.

Psykologens blick

Walentin Chorell med katt.Chorell debuterade som lyriker men efter två diktsamlingar övergick han till att skriva romaner och dramatik. Som författare kännetecknas Chorell av sitt psykologiska intresse för den enskilda, ofta missanpassade människan. Han är inte särskilt intresserad av varken politik eller samhälle utan främst av den enskilda individens inre konflikter.

Chorells gestalter tampas med alkohol- och maktmissbruk, fattigdom och ensamhet, de kan vara vanskapta, mentalt sjuka, försvinna in i djup religiositet eller begränsas av sexuella hämningar ─ det kännetecknande för dem är ett utanförskap, en oförmåga att känna samhörighet med kollektivet eller samhället. Miljön är oftast den urbana arbetarklassen.

Även om Chorell influerats av Elmer Diktonius i sin lyrik så skiljer han sig markant från denne då det gäller ambition. Där Elmer Diktonius lägger in ett sociopolitiskt budskap i sin skildring av de svaga i samhället och engagerar sig för deras sak rent politiskt, försöker Chorell söka sig fram till en psykologisk förståelse för sina karaktärer. Barmhärtighet är ett nyckelord i hans produktion. Utan att vara religiös i konventionell bemärkelse trodde Walentin Chorell på religionens kraft. På hans arbetsbord stod ett krucifix med påskriften ”Si crucem portas portabit te”, om du bär ditt kors skall det bära dig. Lars Hamberg preciserar i programbladet till pjäsen Kattorna: ”[...]det tycks vara en mycket starkt levande realitet för honom att Jesus var vad vi kallar av lägre medelklass och umgicks med syndare och skökor.”

Provocerande exponering

Intim journal.Chorell fick kritik, både för sin alltför ensidiga gestaltning av karaktärerna, i synnerhet de manliga, och för sitt val av innehåll. Man talade om ”puckellitteratur”, dvs. litteratur som fokuserar på det fula, på lyten och missanpassningar av olika slag. Chorell drog sig inte för att exponera det icke rumsrena och väckte därför också indignation.   

Intim journal (1951) handlar om två syskons incestuösa och destruktiva förhållande. Stig Carlson recenserade boken för Morgontidningen och skriver: ”Huvudpersonen lider av allvarliga rubbningar som tydligt yttrar sig i svåra tvångsföreställningar. Hans intima journal anförtros alla de besynnerligheter, som hans sjuka huvud producerar.”

Olika genrer

Även om Chorell tematiskt höll sig till den psykologiska konflikten kunde den yttre formen variera kraftigt. Han rörde sig inom ett vitt spektrum av olika genrer. För att citera Clas Zilliacus i Finlands Svenska litteraturhistoria: ”[..] Chorells genrer var trolöst många. Grunden var en psykologisk konstellation, utöver tragedi eller komedi kunde variationen vara absurdistisk, burlesk, grotesk, mordgåta, lustspel, fars ─ eller legendspel.”

Nordens främste hörspelsförfattare

Lektion för döden (1947) är en thriller som utspelar sig i en flickskola.Efter sina två första diktsamlingar skrev Walentin Chorell under sin livstid tjugofyra romaner, ett femtiotal hörspel och ett drygt trettiotal dramatiska stycken för scen och television. Chorell skrev på svenska men översattes flitigt till finska ─ hans skådespel uppfördes oftare på finska än på svenska i Finland. Hans glansperiod var på 1950-talet då han, både i Finland och utomlands (framför allt i Norden) hörde till de mest kända dramatikerna. Han kallades t.o.m. för Nordens främste hörspelsförfattare. För pjäsen Systrarna fick han nordiska dramatikerpriset 1955.

Till de mest exporterade hörspelen från Finland hör Chorells Dialog vid ett fönster (1948). Det handlar om två män i ett sjukhusrum, den förste ligger vid fönstret, den andre kan inte se ut. Den förste berättar om det han ser, om allt som händer där ute. Den som inte kan se, som bara kan lyssna, utvecklar ett avundsjukt, nästan hatiskt beroende av den förstes berättelser. Till slut dör den förste, varpå den andre insisterar på att få flytta till hans säng, för att själv kunna se ut. Det visar sig att det enda man ser är en mur. Dialog vid ett fönster kom att bli den första finlandssvenska dramapjäsen som visades på TV, i Seppo Wallins regi 1958. Pjäsen sändes i direktsändning.

Chorell hör till de mest filmatiserade finlandssvenska författarna, vid sidan av Runar Schildt och Jarl Hemmer.

Ethel och Walentin Chorell på president Kekkonens mottagning 6.12.1961.Fram till mitten av 1960-talet betraktades Chorell och hans kollega V.V. Järner som de två ledande pjäsförfattarna på svenska i Finland. På 1960-talet uppstod en efterfrågan på mer samhällskritiska verk och då började Chorell betraktas som inaktuell. Petter Lindberg skriver i Biografiskt lexikon för Finland: ”På 1970-talet anfördes [...] en aning orättvist en kritik mot Chorell att han i sina böcker och pjäser försummade den samhälleliga aspekten. Hans verk har ändå ett tydligt klassperspektiv, med fattiglukten och avsaknaden av utbildning som stigmatiserande tecken hos många av hans personer.”

Chorell satt med i styrelsen för bl.a. Finlands svenska författareförening och Holger Schildts förlag, fungerade som ordförande bl.a. för Finlands svenska dramatikerförbund (1965─1969) och blev tilldelad flera litterära priser, t.ex. statens litterära pris 1954, nordiska dramatikerpriset 1955, första pris i Rundradions tävling för TV-pjäser 1965 och ett tiotal priser av Svenska litteratursällskapet åren 1951─1982.

Walentin Chorell gifte sig 1940 med läraren Ethel f. Bremer och fick en dotter, Eva-Cecilia. Han fick professorstitel 1973.

 

Text: Nelly Laitinen

Spegling (1943) var Chorells andra och sista diktsamling. Efter det övergick han till att skriva romaner och dramatik.Lyrik

Vinet och lägeln (1941)
Spegling (1943)

Romaner

Lektion för döden (1946)
Jörgen Hemmelinks stora augusti (1947)
Calibans dag (1948)
Ensam sökan (1948)
Blindtrappan (1949)
Intim journal (1951)
Sträv gryning (1952)
Miriam (1954)
Främlingen (1956)
Kvinnan (1958)
Stölden (1960)
De barmhärtiga (1962)
Saltkaret (1963)
Grodan (1966)
Agneta och lumphandlaren (1968)
Sista leken (1970)
Äggskalet (1972)
Knappen (1974)
Livstycket (1976)
Pizzamordet (1977)
Dockorna (1978)
Rävsaxen (1980)
Lekhagen (1981)
Kvarteret Barmhärtigheten (1982)

Hörspel

Mord vid mikrofonen (1946)
Dockhandlaren och den sköna Lilith (1947, tryckt 1952)
Fallet Jasmin (1947)
Vågar du? (1947)
Denis odödliga hjärta (1947)
Dialog vid ett fönster (1948, tryckt 1952)
En timme för Stefan (1948)
Sista vittnet (1948)
Ett spel om tystnad (1949)
Så skedde i Juda (1949)
Tomflaskan (1949, tryckt 1952)
Pippelin från Pippelunda (1949)
Andrea Sölfverne (1950, tryckt 1952)
Resa med ömhet (1950)
Stadens själ (1950)
Kristoffer tjänaren (1951, tryckt 1952)
Kvinnors hus (1951, tryckt 1952)
Vår herres roddare (1951, tryckt 1952)
Herr Stappapapp (1951)
Kung hjärtlös (1951)
Den höga damen sover (1952) 
Narren (1952)
Tag mig som en dröm (1952)
Åtta radiopjäser 1952Åtta radiopjäser gavs ut i tryck 1952.
Miriam (1953)
Feber (1954)
Vandringsman (1954, tryckt 1956)
Innan ordet (1956)
Voces intimae (1959)
Stölden (1959, tryckt 1967)
De tysta hjulen (1960)
Stämmorna (1960)
Prinsen (1960)
Den dag jag for I–II (1961)
De nakna över Vitebsk (1962, tryckt 1967)
Grå Eros (1963, tryckt 1967)
Auktionen (1965, tryckt 1967)
Häxan (1965)
Guldkust (1965)
Markeetta (1967)
Tel Aviv-Berlin (1967)
Fänrik Casimir de la Wie (1968)
Skolkaren (1969)
Storfamiljen (1970)
Eikka (1971)
Åtta speglar (1973)
Ormflickan (1975)
De vackra tvätterskorna (1977)
Flykten (1978)
Sömngångerskan (1978)
Har någon sett Tessica? (1978)
Kiirastuli (övers. Helena Anhava)
Det landet Utopia (1983)

Skådespel

Fabian öppnar portarna (1949)Skådespelet Nässlorna uppfördes på Svenska Teatern spelåret 1961-1962. På samma teater hade även Fabian öppnar portarna, Madame, Tag mig som en dröm, Systrarna och Guldkust uppförts.
Madame (1952, tryckt 1956)
Haman (1952, tryckt samma år)
Natt över tre (1952)
Tag mig som en dröm (1952)
Systrarna (1955, tryckt 1956)
Tre skådespel (1956) (Madame, Vandringsman, Systrarna)
De moderlösa (1956)
Guldkust (1957)
Elden (1958)
Änkorna (1958)
Gräset (1958)
Tre vita skjortor (1960)
Min älskade är en fiskare (1960)
Nässlorna (1961)
Kattorna (1961)
Död den tredje? (1964)
Lemlarna (1965)
Tokiga muraren (1965)
Det lilla negerbarnet (1965)
Kattfötterna (1967)
Fem spel (1967) (Voces intimae, De nakna över Vitebsk, Auktionen, Grå Eros, Ariadne)
Fyra bräder och en passion (1969)
Revolt (1969)
Linjerna (1970)
Lavendel (1971)
Kvinnorna på Raseborg (1972)
Den ljuva galenskapen (tills. Med Börja Lampenius och Karin Mandelstam) (1974)
Etyd (1980)

Tv-drama:

Madelaine Rigaux (1958)
Flickan från vita skogen (1960)
Nike (1960)
Ariadne (1965, tryckt 1967)
Stegen (1967)

Walentin Chorells arkiv (SLSA 881) innehåller en omfattande brevsamling, manuskript till både publicerade och opublicerade verk, övriga manuskript (tal, festdikter, föredrag mm.), recensioner, teaterbroschyrer från olika pjäsuppsättningar, fotografier och övrigt. Det finns också material med anknytning till Walentin Chorell bl.a. i Lilla Teaterns, Svenska Teaterns och Karin Mandelstams arkiv.

I Walentin Chorells andra bok, diktsamlingen Spegling, finns en dikt tilläggnad "E.D", Elmer Diktonius:

Nu är violers tidI detta brev från 1943 kommenterar Elmer Diktonius Chorells diktsamling Spegling, samt dikten som tillägnas honom själv i den.
(Till E.D.)

Nu är violers tid
och bäckars silveranekdoters
och ögats andakt
inför himlens majestät.

Nu är violers tid
och hjärtats rus
i timmans fågeljubel -

Blott violer är
och fågeljubel - 

 

 


 

 

Skådespelet Kattorna utspelar sig i en textilfabriks omklädningsrum. Pjäsen har elva roller, samtliga kvinnor, och handlar om lesbiskhet och intolerans.

I en intervju med Ingmar Björkstén, i programbladet för Kattene som spelades på Den nationale scene i Norge 1961–62, förklarar Chorell:

”Min dikts uppgift är att blotta, att sarga, att riva upp för att göra människor seende [...], inte för deras sociala nöds utan för deras själsliga blindhets skull. Om jag bara en enda gång har gett en enda läsare eller teaterbesökare en ny syn på en medmänniska, med ett enda uns ökat hennes förståelse för en som inte liknar henne, då har jag nått mitt mål.”

 

På bilden ovan ser vi Walentin Chorell omringad av sina elva ”kattor” på Kansanteatteri-Työväenteatteri. På bilden bl.a. Helena Haavisto (andra fr. vänster), Kirsti Ortola (tredje fr. vänster i vit skjorta), Elsa Turakainen (bakom Ortola), Elina Pohjanpää (till höger om Walentin Chorell, övre raden) och Hillevi Lagerstam (tredje fr. höger).

Kattorna på Wasa Teater 1963. På bilden Ulla Sandström som Xenia och Gun Andersson som Rike.

Det finns även material med anknytning till Walentin Chorell på Teatermuseet i Helsingfors.

YLE Arkivet har några inspelade intervjuer med Walentin Chorell. Du kan lyssna på dem här.