Oscar Parland

1912–1997

Oscar Parland 1959. Foto: Taisto Tuomi

Oscar Parland (1912–1997), son till dipl. ing. Oswald Parland och Ida Maria (f. Sesemann), föddes i Kiev. Han var den näst äldsta i en syskonskara på fyra söner (Henry f. 1908, Oscar f. 1912, Ralf f. 1914, Herman f. 1917). Fadern arbetade som ingenjör för den ryska järnvägen och tvingades resa en hel del varför familjen flyttade runt i Ryssland under sonen Oscars två första år. ”Jag har inga minnen från de år vi bodde i Ryssland ─ mitt liv börjar i Tikkala.” skriver Oscar Parland på sin ålderdom 1991.

Oscars fyra år äldre bror Henry var sjuklig och därför bestämde sig modern 1914 för att bosätta sig permanent på det sesemannska familjegodset i Tikkala strax utanför Viborg. Där lät Oscars mormor Marie Sesemann bygga en stor stockvilla med åtta rum för sin dotter och hennes barn. Fadern besökte familjen under veckoslut och semestrar, i övrigt var han bosatt i Sankt Petersburg.

Tiden och miljön i Tikkala skulle Oscar Parland återvända till i flera av sina böcker.

I slutet av 1919 beslöt man dock att flytta undan revolutionen. Den nya hemorten kom till en början att bli Kilo i Esbo men efter ett par år där flyttade familjen till Grankulla.

Ryska och tyska var familjens hemspråk när barnen var små. På godset i Tikkala hörde barnen både finska och svenska men det var först som tioåring som Oscar fick lära sig det språk som skulle bli hans författarspråk, nämligen svenska. Oscar gick ett par år i finsk folkskola (1919–1921), året därpå började han i Grankulla svenska samskola. Även bröderna Henry och Ralf blev författare som skrev på svenska, trots att bröderna sinsemellan kommunicerade på tyska ända upp i gymnasieålder. 

Oscar Parland med två flickor i Grankulla 1928

Medicin och konst, som varandras komplement

Oscar Parland skrev studenten 1930 och började studera medicin. Han blev Med. kand. 1934 och Med.lic. 1944. Han specialiserade sig på nerv- och mentalsjukdomar och arbetade på 1940-talet på Pitkäniemi och Lappvikens sjukhus. År 1947 blev han anställd på Nickby sjukhus, där han kom att verka i nästan trettio år, först som läkare och 1960–1975 som överläkare. Han arbetade även som psykiater på befolkningsanstaltens äktenskapsrådgivning 1950–1961 och hade dessutom privatpraktik.

Oscar Parland var konstnärligt begåvad och hade som yngre övervägt att bli bildkonstnär. På uppmaning av sin far valde han ändå den medicinska banan. I sitt yrkesliv som psykiater kom han att använda sig av det bildliga uttrycket via konstterapin som metod. Parland var också musikaliskt begåvad; han skrev musikkritik för Arbetarbladet 1947–1949 och spelade själv piano och komponerade.

”Den inre upplevelsen kämpar för att bli uttryckt”

Det skönlitterära skrivandet såg Oscar Parland närmast som en inre nödvändighet. Hela Parlands litterära produktion, som startade 1945 med Förvandlingar, har hämtat stoff ur det självupplevda. Barndomstrilogin, som består av de fristående delarna Den förtrollade vägen (1953), Tjurens år (1962) och den postumt utgivna sista delen Spegelgossen (2001), beskriver en uppväxt på Karelska näset, ett familjeliv präglat av en säregen kosmopolitisk anda och med släktingar i flera generationer samlade på samma ort. Även kriget är ett viktigt tema. Människorna och händelserna ses med ett barns ögon och genomsyras av barnets glidande gränser mellan verklighet och fantasi.  Stilistiskt är berättelserna fragmentariskt gestaltade bilder, som en mosaik av intensiva upplevelser.  
       
Parland  förklarar: ”Skapande konstnärlig verksamhet är något allmänmänskligt, vilket redan våra drömmar är ett bevis på. Liksom vilden är barnet en universalkonstnär [...]Tonen, gesten, rörelsen används lika väl som ordet eller bilden till att tolka den inre upplevelse som kämpar för att bli uttryckt. Allt detta sker i form av lek och är inte medvetet avgränsat från barnets övriga aktiviteter. Då jag försöker förklara varför jag skriver, måste jag alltså gå tillbaka till min barndoms lekvärld som jag hade gemensam med mina bröder.” (Kunskap och inlevelse, 1991) De två första delarna av trilogin filmatiserades i Åke Lindmans regi 1986 respektive 1988.

Essäromanen Förvandlingar fick också en postum fortsättning i Flanellkostym och farsans käpp. I dessa två romaner är det familjen med dess inbördes människorelationer som står i fokus - i Förvandlingar är det kvinnan (modern, hustrun, dottern) som står i det psykologiska blickfånget, i Flanellkostym och farsans käpp är det två bröders rivalitet och svartsjuka.

Att skriva med psykiaterns blick

I sin sena essäsamling från 1991, Kunskap och inlevelse, analyserar Parland sitt eget skrivande: ”Vad nu speciellt min situation som psykiater beträffar, sammanfaller författarens och läkarens intressesfärer nästan helt. Både för psykiatern och för den frie författaren är människans psyke det centrala, fastän sättet att närma sig problemen [...] är olika. Författaren begagnar sig gärna av sina introspektiva erfarenheter, bland vilka han söker det allmängiltiga, eller också inordnar han materialet enligt kollektiva, sociala, historiska, moraliska perspektiv. Psykiatern-författaren betonar däremot det psykologiska och individuella och anlägger mera komplicerade synpunkter på orsakssammanhangen och dynamiken i händelseförloppet. Framför allt intresserar han sig för det omedvetna ─ det som människan döljer för sig själv och andra, därför att hon fruktar det.

Arbete med Henrys efterlämnade manuskript 

Efter den äldre brodern Henrys död 1930 tog Oscar det som sin uppgift att redigera hans efterlämnade texter och ge ut dem. Tack vare Oscar utkom Henry postumt med tre samlingsutgåvor med dikter och prosa; Hamlet sade det vackrare. Samlade dikter (1964), Den stora Dagenefter. Samlad prosa 1. (1966) och Säginteannat. Samlad prosa 2. (1970).   

Oscar Parland översatte även Jurij Oljesjas Avund tillsammans med sin fru Heidi Parland.

Oscar Parland tilldelades ett flertal pris för sin skönlitterära produktion, bl.a. statens litteraturpris 1946, 1954 och 1063, Svenska Dagbladets pris 1954 och fem olika pris av Svenska litteratursällskapet under åren 1946–1968.

Han gifte sig 1941 med Heidi (f. Runeberg) och fick två barn, Oliver och Nina.

Text: Nelly Laitinen

Skönlitterär produktion

Förvandlingar. Roman (1945)
Den förtrollade vägen (1953)
Tjurens år. Roman (1962)
Kunskap och inlevelse. Essayer och minnen (1991)

Postumt

Spegelgossen (2001, red. Oliver och Monica Parland)
Flanellkostym och farsans käpp (2003, red. Oliver och Monica Parland)

Oscar Parland skrev även vetenskapliga skrifter i neurologi och psykiatri.

Oscar och Heidi Parlands arkiv (SLSA 1063) består av handlingar med anknytning till Oscar Parlands
Självporträtt från 1927 (1912–1997) familj, författarskap och verksamhet som läkare samt av handlingar rörande Heidi Parland (f.d. Enckell, född Runeberg 1902–1990).
Oscar och Heidi Parlands arkiv består av tre helheter: korrespondens, manuskript och övriga handlingar samt fotografier.  Arkivet omfattar ca 200 mappar, förvaras på Riddaregatan 5 och är belagt med förbehåll.

Övriga arkivbildare är Oswald och Ida Maria Parland (f. Sesemann), Ralf Parland, Georges Parland, Henry Edward Parland, Vasilius (Vilhelm) och Marie Sesemann (f. Baeckmann), Walter och Lina Runeberg, Nino Runeberg, Oliver Parland och Nina Sandelin (f. Parland). 
Henry Parland har ett eget arkiv, SLSA 945 (se även Henry Parlands författarporträtt)


Först sidan ur en intervju gjord av prof. Toivo Pihkanen med Oscar Parland om ”litteratur och mentalhygien”. Parland reflekterar över litteraturen som verktyg i den psykiatriska vården. Klicka på bilden för att förstora den. Litteraturen, bildkonsten och musiken fick alla tre komplettera Oscar Parlands yrkesliv. Han använde konsten och litteraturen som verktyg i den psykiatriska vården och på motsvarande sätt kunde han dra nytta av läkarverksamheten som inspirationskälla för sitt eget skapande.

På Yle Arkivet finns audiovisuellt arkivmaterial med Oscar Parland. Du kan titta på filmerna här: http://bit.ly/IUBpWg