Edith Södergran

1892–1923

Edith Södergran, dotter till Matts Södergran och Helena (f. Holmros), föddes den 4.4.1892 i S:t Petersburg. Åren 1902–1908 gick hon i Deutsche Hauptschule zu S:t Petri. Under skoltiden bodde Edith Södergran i Sankt Petersburg men somrarna tillbringade hon i Raivola på Karleska näset. Där hade familjen tillgång till en stor villa, tack vare ett arv på mödernet.

Södergrans postumt utgivna ungdomsdikting från 1907–1909, (Vaxdukshäftet) är till största delen skriven på tyska. Endast en dryg tiondedel av dikterna från den här tiden är skrivna på svenska. Hennes diktspråk kom ändå att bli svenska.

Lungtuberkulos  

Matts Södergran insjuknade i lungtuberkulos under dotterns skoltid och avled i Raivola 1907.
Edith Södergran insjuknade själv i lungtuberkulos 1908, 16 år gammal, varför skolgången måste avbrytas. Åren 1909–1914 vistades hon i flera repriser på Nummela sanatorium samt på sanatoriet Davos-Dorf i Schweitz. Då hon 1914 åter igen intogs på Nummela sanatorium skrev hon ett ursäktande brev till sin läkare och rymde därifrån för att aldrig återvända. Under återstoden av sitt liv ville hon inte veta av någon anstaltvård.

Dikter och aforismer

Edith Södergran debuterade 1916 med diktsamlingen Dikter och hann ge ut ytterligare tre diktsamlingar samt en samling aforismer.

I samband med ryska revolutionen 1917 förlorade Ediths mor Helena Södergran sin egendom och den stora villan i Raivola hyrdes ut. Modern och dottern flyttade in i en anspråkslös stuga som fanns på samma tomt som villan. Södergrans hushåll var mycket fattigt, liksom överlag hela karelska näset vid den tidspunkten. Det var politiskt oroliga tider och ont om mat.

Septemberlyran 

Södergrans andra diktsamling, Septemberlyran (1918), är starkt påverkad av sin kaotiska samtid. Dikterna genomsyras av en euforisk kampanda men också av en extatisk tro på framtiden och självets möjligheter. Septemberlyran fick ett motstridigt mottagande och upplevdes som provocerande.  Många skrattade åt den och förlöjligade den offentligt och Södergran anklagades t.o.m. för att skriva sinnessjuk lyrik. Till Södergrans försvarare hörde från första början författaren Hagar Olsson, som också förblev hennes närmaste vän livet ut. Men även Hjalmar Procopé, Runar Schildt, Bertel Gripenberg, Arvid Mörne m.fl. författare försvarade Edith Södergran genom att i en insändare till Hufvudstadsbladet 23/1 1919 ”öppet och utan tvekan sälla [sig] till den skara av dårar, som i Edith Södergrans diktning se en hängiven konstnärssträvan i ett högt plan och som där funnit glimtar av stor och egenartad skönhet [...]”.

Under sin livstid betraktades Södergran närmast som en främmande fågel. I Petersburg hade hon kommit i kontakt med bl.a. ny, avantgardistisk litteratur. Hon hade läst tyska expressionister och ryska futurister och fått influenser från flera språkområden; Södergran behärskade såväl tyska, svenska, franska, italienska och engelska som ryska och finska. Hennes breda, litterära referensram i kombination med hennes moderna sätt att skriva obunden vers kändes helt enkelt främmande för det mer isolerade Svenskfinland.

Ett ofullbordat översättningsprojekt 

Efter diktsamlingarna Rosenaltaret (1919) och Framtidens skugga (1920) koncentrerade sig Södergran på att översätta finlandssvensk lyrik till tyska. Målet var att få till stånd en antologi. Projektet med antologin blev dock aldrig slutfört. Det enda Södergran utkom med efter detta var några dikter, en artikel och några översättningar i tidskriften Ultra 1922. Under de tre sista åren intresserade sig Södergran även för religiösa och antroposofiska spörsmål, i synnerhet Rudolf Steiners tankar. Den sista vintern läste hon helst av allt bibeln. Hon avled 31 år gammal.

Alla dessa biografiska omständigheter har i stor mån präglat bilden av Edith Södergran. Det är dock relativt lite man egentligen känner till om hennes liv. Hon brände själv upp en stor del av det hon skrivit. Tack vare Hagar Olsson och Elmer Diktonius, som blev god vän med Södergran i samband med tidskriften Ultras tillkomst, finns det ändå någonting av hennes hand kvar för eftervärlden.

Södergran anses vara den svenskspråkiga lyriska modernismens tidigaste och viktigaste namn, men det euforiska tonfallet i hennes symboliska och expressiva poesi har rötter som sträcker sig tillbaka till romantikens litterära tradition.

Text: Nelly Laitinen

Dikter (1916)
Septemberlyran (dikter, 1918)
Brokiga iakttagelser (aforismer, 1919)
Rosenaltaret (dikter, 1919)
Framtidens skugga (dikter, 1920)

Postumt:

Landet som icke är. Efterlämnade dikter. Red. Elmer Diktonius med förord av Hagar Olsson. (1925
Samlade dikter. Red. Gunnar Tideström med inledning av Hagar Olsson. (1949)
Ediths brev. Brev från Edith Södergran till Hagar Olsson. Med kommentar av Hagar Olsson. (1955)
Edith Södergrans dikter 1907–1909. Med inledning av Olof Enckell. (1961)
Edith Södergran. Dikter och aforismer. Samlade skrifter I. Red. Holger Lillqvist (1990)
Som en eld över askan. Edith Södergrans fotografier. Red. Kukkonen, Sandberg, Rahikainen (1993
Edith Södergrans brev. Samlade skrifter 2. Red. Agneta Rahikainen (1996).

Edith Södergrans efterlämnade handlingar finns dels i Edith Södergrans eget arkiv (SLSA 566) men även i Hagar Olssons arkiv (SLSA 774). Materialet omfattar manuskript, en stor samling digitaliserade fotografier tagna av författaren på 1910-talet i hembyn Raivola och i Davos (Schweiz), brev, minnesalbum, skolhäften, personliga handlingar mm. Det finns därtill en del arkivmaterial i anknytning till forskning kring Edith Södergran. Allt arkivmaterial som gäller Edith Södergran är fritt tillgängligt och förvaras på Riddaregatan 5.