5

Victor Höckerts testamentsfond

År: 
1888
Grundkapital: 
81 098 mark
Fondkapital: 
1 163 403.74 €
Avkastning: 
46 536.15 €

Redan ett drygt år efter sin tillblivelse blev litteratursällskapet föremål för en första stordonation. Herman Victor Höckert (1825–87), ombudsman vid Finska Brandstodsbolaget, skrev sitt testamente den 13 augusti 1887, enligt egen utsago »med redan darrande hand«. En dryg månad senare, den 24 september, avled han.

Med undantag för några mindre legat till en efterlevande syster, som till sin död erhöll en årlig livränta, och ett månatligt underhåll åt en tidigare »uppasserska«, tillföll hela förmögenheten SLS. Det var fråga om en betydande donation som i vederbörlig ordning inbetalades i huvudsak under år 1888. Donators förmögenhet främst i statspapper och obligationer genererade ett utfall på totalt 81 098 mark (420 000 euro). Som jämförelse kan nämnas att summan var ca tio gånger större än litteratursällskapets löpande årsutgifter vid denna tid.

För SLS kunde stordonationen knappast ha kommit lägligare än den gjorde. Professor Torsten Steinby har beskrivit händelsen i ett brev:

På sitt sammanträde den 20 oktober 1887 fick litteratursällskapets bestyrelse ta del av Kejs. Senatens resolution med anledning av dess anhållan om ett understöd på blygsamma 5 000 mark. Det var ett klart och entydigt njet från den fennomanskt dominerade regeringen. Littsällskapet befann sig i en svår ekonomisk situation och styrelsen hade förmodligen brutit ut i gråt och veklagan, om den inte på samma möte hade fått ett budskap av angenämare slag: Herman Victor Höckerts testamente som med dispositionsrätten fri räddade sällskapet i en svår situation. [– – –] Det blev en testamentsfond, vars räntor under många år var betydelsefulla för sällskapets verksamhet.

I sitt egenhändigt skrivna testamente återspeglas Höckerts liv präglat av en tid med ökande finskhetsiver och en småningom tilltagande russifiering. Donators uttalade önskan var att avkastningen från hans förmögenhet skulle användas för det svenska språkets och den svenska bildningens väl i landet, såsom åstadkommandet av litterära alster. Bland många höga mål han särskilt uppskattade, nämnde han utvecklingen av landets konstitutionella statsskick.

Litteratursällskapet gav uttryck för sin tacksamhet för donationen och beställde omgående en gravsten jämte inhägnad av graven. Ritningen till gravmonumentet gjordes kostnadsfritt av arkitekten Gustaf Nyström, själv stiftande medlem av sällskapet. För utförandet i finhuggen rödbrun granit med formen av en bautasten stod stenhuggaren F. Ahlstrand till en kostnad av 1 180 mark (drygt 600 euro).

Den 4 november 1888 samlades styrelsen för att bese gravvården på Sandudds gamla begravningsplats i Helsingfors, ett litet stycke från Gamla kapellet mot Lappviken. Ordförande Carl Gustaf Estlander höll ett minnestal till Victor Höckerts ära. Talet finns bevarat i den första tryckta volymen Förhandlingar och uppsatser och beskriver rätt ingående donators liv. En kort karaktäristik av Victor Höckert och hans liv i dess huvuddrag kan därför återges med stöd av Estlanders tal.

Victor Höckert föddes i Pedersöre socken, där hans far var kyrkoherde. Farfar Herman Höckert hade i tiderna etablerat sig som handelsman i Vasa och arbetat upp sig till en bemärkt ställning, krönt med kommerseråds titel. Sonen Johan blev präst och intog med tiden som prost en framstående ställning bland kyrkans stormän i Österbotten. Han verkade också som skollärare och var angelägen om att sonen skulle få bästa möjliga uppfostran och undervisning.

Efter elementarskola i Jakobstad sändes Victor Höckert till Helsingfors lyceum, där han avlade studentexamen 1841. Vid universitetet ägnade han sig åt juridiska studier och anammade också en trend som blev rätt allmän på 1840-talet, nämligen att med stöd av stipendium uppehålla sig i Ryssland under ett år. Två år efter sin hemkomst tog han sin domarexamen 1846. Efter ytterligare avlagd högre kameralexamen fick han anställning som extraordinarie kammarskrivare i senaten.

Men ett ordnat liv med hög utbildning, god ekonomi och en glad vänkrets fick ett abrupt slut. På en tjänsteresa våren 1848 ådrog sig Höckert ett svårt lungemfysem. I tio år bands han vid sjukbädden, tidvis svävande mellan liv och död. Till och med förmågan att tala var ibland så nedsatt att han endast skiftligt eller med tecken kunde kommunicera med sin omgivning.

Höckert tillfriskande emellertid 1857, men en återgång till sitt tidigare arbete var utesluten. Efter faderns död två år senare och med ett arv efter denne beslöt han sig för att bli lantbrukare. År 1862 inköptes en mindre lantegendom i Finby i Pikis. Ungefär samtidigt återknöt han kontakten med några gamla vänner från Helsingfors, nu aktiva i den konstitutionella rörelse som växte fram som en motrörelse till undfallenhetspolitiken gentemot Ryssland. Vännerna höll på att grunda ett brandstodsbolag för landet och lockade Höckert till företaget med att erbjuda honom tjänsten som andra ombudsman. Den mottog han 1867 och sålde lantegendomen. Tio år senare blev han första ombudsman vid brandstodsbolaget och hann sköta tjänsten i drygt ett decennium innan han avled 62 år gammal.

Den tio år långa sjukdomen och ofrivilliga isoleringen satte uppenbart sin prägel på Höckerts liv. Han förblev ungkarl och höll sig inom en liten vänkrets, som uppskattade hans pålitliga och rättframma sätt. Förutom för sitt arbete intresserade han sig för den framväxande livränterörelsen i landet och för Svenska Teaterns garantiförening, som han personligen understödde. Men – såsom Estlander i tiderna konstaterade – utvisade testamentet till förmån för litteratursällskapet vad som låg Höckert varmast om hjärtat: den svenska bildningen och vårt fäderneärvda samhällsskick.

När Höckert gick bort fanns hans tio år äldre syster hos honom. Hans gravvård, märkt av tidens tand, finns kvar där den en gång restes. Graven inrymmer numera också stoften av några långt senare avlidna, avlägsna släktingar. Den rätt trånga inhägnaden har därmed utökats med ett par klumpigare stenblock, dock i röd granit också de. Den av litteratursällskapet bekostade och konstnärligt uppnådda helheten har emellertid delvis gått förlorad.