Grundandet av Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) och bildandet av dess första fond kan tillskrivas tre visionära initiativtagare: professorn i estetik och nyare litteratur, Carl Gustaf Estlander (1834–1910), jur.dr Axel Lille (1848–1921) och Axel Olof Freudenthal (1836–1911), professor i svenska språket och litteraturen. På deras initiativ höll SLS sitt stiftande möte den 7 maj 1885.
Stiftarnas fond bildades med de medel som sällskapets 225 stiftande medlemmar i samband med med SLS grundande gav som kapital till fonden om 43 250 mark), enligt stadgarna till stöd för SLS verksamhet. Stiftarnas fond fick sin speciella roll i samband med firandet av SLS första årshögtid den 5 februari 1886. Då beslöt man att anslå räntan ”till prisbelöningar att årligen utdelas åt inhemska författare, vilka på svenska språket utgifvit förtjänstfulla arbeten inom de områden, som tillhöra Sällskapets värksamhet, nämligen forskningsarbeten i fädernelandets litteratur och historia, forskningsarbeten rörande svenska språket samt skönliterära arbeten”.
Därmed började SLS förverkliga en av sina huvuduppgifter, dvs. ”att främja literär värksamhet på svenska språket genom prisbelöningar och understöd”, såsom det heter i de ursprungliga stadgarna. SLS första pris utdelades ur Stiftarnas fond 1889.
SLS årsmöte besluter om användningen av fondens avkastning. Sedan 1920-talet har medlen använts för SLS allmänna verksamhet och för att höja prissummorna.
Denna text är baserad på Donatorernas bok (SLS, 2010) av Bo Finne. Här kan du läsa boken i dess helhet.