1

Stiftarnas fond

Grundkapital 1885: 43 250 mark
Fondkapital 31.12.2015: 806 995,92 euro

Tanken på att grunda Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS) mognade under några år innan professorn i estetik och nyare litteratur, Carl Gustaf Estlander (1834–1910), gick från ord till handling. Med ett färdigt utkast i fickan presenterade han sin idé för jur.dr Axel Lille (1848–1921) en dag i början av januari 1885 under en promenad hem till Axel Olof Freudenthal (1836–1911), professor i svenska språket och litteraturen. Mötet mellan tidens kanske tre främsta förkämpar för kultur och språk på svenska i Finland var upptakten till en rörelse som snabbt vann genklang och understöd.

Händelseförloppet har utförligt beskrivits av professor Torsten Steinby i hans historik Forskning och vitterhet (1985) över litteratursällskapets första halvsekel. Vi nöjer oss därför här med huvuddragen i den utveckling som ledde fram till en fungerande organisation med en första fond som ryggrad i dess verksamhet.

Även om Estlander, som en förespråkare för svensk bildning, var den egentliga initiativtagaren, var det säkert klokt att förankra tanken hos två representanter för den finlandssvenska nationalitetsrörelsen. Den hade lanserats av Freudenthal med Lille som lärjunge och förfinare av idén.

Eftervärlden vet inte hur diskussionen gick och hur besluten fattades under det första mötet hemma hos Freudenthal i Villa Arkadia, ungefär där Arkadiagatan i Helsingfors börjar i dag. Med tanke på fortsättningen tillförde Freudenthal hur som helst rörelsen en breddning mot den finlandssvenska landsbygden och folkloristiken, medan Lille i första hand bidrog med säkert välbehövlig information i sin tidning Nya Pressen.

En intressant detalj i processen är frågan om sällskapets politiska bakgrund. Estlander återkom senare flera gånger till dess opolitiska status. Han kunde stöda sig på att inte ens den ursprungliga programförklaringen innehöll något politiskt ställningstagande. Men det omgivande samhället präglades av politisk oro och dragkamp, med Lille som aktiv politiker. Estlanders nedtoning av den politiska aspekten var antagligen betingad av övertygelse och en strategisk moteld mot en kritiskt finsksinnad opinion. Fennomanerna såg det svenska litteratursällskapet som ett försök att isolera den svenska kulturutvecklingen från den finska och driva landet mot en tudelning. Språkpolitiken kom under många år att utesluta statliga verksamhetsunderstöd från senaten. Det hjälpte inte att stiftelseurkunden redan i sin underrubrik entydigt deklarerade att SLS var »stiftadt till åminnelse af Joh. Ludv. Runeberg«. I de senare fastställda stadgarna preciserades i tre huvudpunkter en verksamhetsidé som på olika sätt skulle dokumentera och stöda den svenska kulturens och språkets uppkomst och utveckling i Finland.

Litteratursällskapet tillkom under en tid då förenings- och organisationssträvandena hade spritt sig till samhällets olika områden. Under 1800-talets första hälft var det ännu svårt att grunda föreningar som en följd av de ryska myndigheternas misstänksamhet mot sådant som de betraktade som separatistiska strävanden. Med universitetsrektorns medverkan fick Finska Litteratursällskapet grundas 1831 och sju år senare tillkom Finska Vetenskaps-Societeten med storfursten och tronföljaren som beskyddare. Från samma år räknar också Akademiska Sångföreningen sin tillblivelse. Musiklivet började blomstra när tysken Friedrich eller Fredrik Pacius knöts till universitetet. I den mån nådigt kejserligt tillstånd beviljades var det närmast fråga om föreningar för välgörande ändamål. De hade ofta en officiell prägel med en länsguvernör som ordförande, såsom i Finska Hushållningssällskapet, grundat 1797 i Åbo, och Finska Trädgårdsodlarföreningen. Genom nålsögat klarade sig också några andra, till exempel Finska Konstföreningen 1846 och två år senare Fruntimmersföreningen för filantropisk verksamhet i Helsingfors. Men det var först efter Krimkriget och med den nye kejsaren Alexander II:s besök i storfurstendömet 1856 som en islossning ägde rum. Efter en trevande start började föreningar bildas i allt tätare takt. Ett särdrag för det finländska föreningslivet blev uppdelningen på språklig grund. Efter en början med tvåspråkiga föreningar gick utvecklingen mot enspråkigt finska och svenska föreningar med likartade målsättningar, men utan anknytning till varandra. En ny form av medborgaraktivitet hade vaknat till den grad att man redan mot 1800-talets slut började tala om Finland som föreningarnas förlovade land.

Den framväxande svenska nationalitetsrörelsen tog sig inte minst uttryck i bildandet av svenska klubbar i flera finländska städer. Först ute var Svenska Klubben i Helsingfors, grundad 1880. Tre år före litteratursällskapet grundades Svenska folkskolans vänner, ursprungligen en stödorganisation för den svenska folkskolan.

Efter det initierande mötet framskred grundandet av litteratursällskapet i rask takt. En inbjudningsskrift formulerades, dryftades på ett utvidgat möte den 18 januari 1885 och blev sedan den stiftelseurkund som via tidningar riktades till »vänner af den svenska bildningen i landet« för grundandet av »Svenska Literatursällskapet i Finland.« För säkerhets skull hade Estlander vidtalat ytterligare 14 personer, representerande olika institutioner och områden, att skriva på uppropet. Förutom initiativtagarna har därmed följande personer betecknats som ursprungliga stiftande medlemmar, i enlighet med Steinbys skrivning:

Bland de sjutton fanns fyra aktiva universitetsprofessorer, utom Estlander och Freudenthal, den förres specielle skyddsling historieprofessorn Magnus Gottfrid Schybergson (33 år), professorn i romersk litteratur Fridolf Gustafsson (31) och dessutom en icke-humanist, docenten, sedermera professorn i botanik Fredrik Elfving (31), känd för sin varma iver för svenska strävanden. Till kretsen kring universitetet hörde överbibliotekarien, förre e o professorn i filosofi Wilhelm Bolin (49) och förste biblioteksamanuensen Robert Alfred Renvall (55). Skolväsendet företräddes av förre e o professorn i historia, sedermera överinspektören i Skolstyrelsen Gustaf Frosterus (60), docenten i romersk litteratur, överinspektören i Skolstyrelsen Emil Synnerberg (47), kollegan i historia, geografi och svenska vid normallyceum Elis Lagerblad (40) och folkskolinspektören i Helsingfors Viktor Öhberg (54), lantdagsman. Till undertecknarna hörde vidare statsarkivets chef Reinhold Hausen (34). Axel Lille representerade tidningspressen, på sätt och vis också studentvärlden som kurator för Nyländska avdelningen. Han var även lantdagsman. Den kulturella aktiviteten i provinsen representerades av historieforskaren Karl Konstantin Tigerstedt (62), lektor i historia och geografi vid Classicum i Åbo; lektorn i historia och geografi vid Vasa lyceum Johan Oskar Immanuel Rancken (61), historieforskare även han och betydande insamlare av folkloristik; rådmannen i Borgå, skalden Theodor Lindh (52). Viktor Magnus von Born (33) kunde betraktas såsom företrädare för landsbygdens talrika godsägare. Han var en ivrig politiker och spelade en framträdande roll inom adelsståndet vid lantdagarna liksom Lille och Öhberg i borgarståndet.

Bland de stiftande medlemmarna fanns också några sammanslutningar, av vilka Svenska Klubben i Helsingfors och Svenska bildningens vänner i Åbo fortfarande är verksamma.

God uppslutning

Uppropet utmynnade i ett medborgarmöte som symptomatiskt hölls på Runebergsdagen den 5 februari 1885 i Societetshuset i Helsingfors. Det nuvarande stadshuset vid Salutorget var dåtidens förnämsta samlingslokal och restaurang. Uppslutningen av 120 personer utgjorde en bekräftelse på att ett svenskt litteratursällskap kunde bildas, efter en retorisk fråga av mötesordföranden Estlander. Under hans ledning tillträdde en interimsstyrelse, vars huvuduppgift blev att värva betalande medlemmar för att säkra verksamheten.

Litteratursällskapets konstituerande möte hölls den 7 maj 1885, också nu med en markerad anknytning till Runeberg. Dagen innan hade nationalskalden i helfigur avtäckts på sin upphöjda plats i Esplanadparken. Konstitueringen ägde rum i universitetets solennitetssal, som sedan dess utgjort årshögtidernas festplats. Endast ca 40 personer hade hörsammat kallelsen till det konstituerande mötet. Ett förslag om ajournering avvisades med motiveringen att mötesförhandlingarna var en formalitet som inte krävde större uppslutning. Väsentligare var att interimsstyrelsen hade lyckats med medlemsvärvningen. Den hade skötts med hjälp av 205 anmälningslistor distribuerade över hela det svenskspråkiga Finland. Under den knappa tiden av tre månader fick man in 154 listor med hela 1 066 personer antecknade som medlemmar. Senare under året, när alla listor inkommit, steg antalet till 1 249 personer.

Anslutning kunde ske i tre kategorier. Den största gruppen, 755 personer, förband sig att såsom årsmedlemmar under tolv års tid betala 10 dåvarande guldmark (motsvarande 46 euro år 2008). Antalet stiftande med lemmar antecknades till 200 i det första skedet, men steg under det inledande verksamhetsåret till 225. De betalade en engångsavgift på minst 200 mark och tiofalt mer som största bidrag. Stiftarnas fond kunde därmed bildas med ett beräknat boägg uppgående till 43 250 mark (nästan 200 000 euro), enligt stadgarna till stöd för verksamheten. En tredje kategori på 111 personer blev upptagna som ständiga medlemmar genom att betala en engångsavgift på 100 mark. Under det första året ökade denna grupp till 132 personer och deras avgifter placerades i Ständiga medlemmars fond nr 4. I verkligheten var det fråga om litteratursällskapets andra fond, men numreringen dikteras av pagineringen i den minnesbok som fonderna alltsedan början infördes i. Enligt ett styrelsebeslut av den 11 november 1886 blev Ständiga medlemmars fond »en stående fond, hvaraf endast räntor vid förefallande behof kunde användas«. År 1918 beslöt styrelsen att medlen skulle användas för utgivningen Finlands svenska folkdiktning III. Vid årsskiftet 1921–22 var medlen förbrukade och fonden avskrevs för att långt senare återinrättas som nr 513.

Stiftarnas fond fick för sin del sin speciella status i samband med firandet av den första årshögtiden den 5 februari 1886. Då beslöt man att anslå räntan »till prisbelöningar att årligen utdelas åt inhemska författare, vilka på svenska språket utgifvit förtjänstfulla arbeten inom de områden, som tillhöra Sällskapets värksamhet, nämligen forskningsarbeten i fädernelandets litteratur och historia, forskningsarbeten rörande svenska språket samt skönliterära arbeten«. Därmed började litteratursällskapet förverkliga en av sina huvuduppgifter, som med åren vuxit till då oanade proportioner, dvs. »att främja literär värksamhet på svenska språket genom prisbelöningar och understöd«, såsom det heter i de ursprungliga stadgarna. Den i tiderna mer symboliska betydelse och ära som ett pris från Stiftarnas fond representerade, har i modern tid tack vare ett flertal välavkastande fonder tillfört sällskapets prisbelöningar ett också betydande pekuniärt värde.

Litteratursällskapets första pris ur Stiftarnas fond utdelades 1889. Det blev snabbt rådande kutym att turvis premiera verk rörande Finlands historia och litteratur, alternativt alster om svenska språket och från och med 1891 även skönlitteratur. Prissumman var under många år oförändrat 2 000 mark, medan fondens behållning fortsatte att stiga med anslutning av nya stiftande medlemmar. Ännu långt in på 1970-talet var det möjligt att med en engångsavgift antecknas som stiftande medlem i det då redan över 80 år gamla litteratursällskapet. En stiftande medlem hade länge specialförmånen att få ett exemplar av alla tryckalster som utgivits. I slutet av 1920 ändrades bestämmelsen till att gälla endast de skrifter som utkommit efter en ny ständig medlems inval i SLS.

Stiftarnas fond gav med sin årliga behållning 1904 upphov till en särskild Prisfond nr 11. Även senare överfördes medel till denna fond. År 1917 bestämdes att tre fjärdedelar av räntan från Stiftarnas fond skulle användas för litteratursällskapets allmänna behov. Ändamålet fastställdes årligen av årsmötet, som från och med 1920-talet började tillämpa principen att använda avkastningen till höjandet av prissummor och för den allmänna verksamheten.

Såsom framgått bör grundandet av SLS och bildandet av dess första fond tillskrivas tre visionära initiativtagare, vilka förtjänar en närmare presentation. Carl Gustaf Estlander framstår som litteratursällskapets obestridde fader, en roll som han fullföljde under tolv år som ordförande och ytterligare tretton i styrelsen fram till sin död 1910. Den i Lappfjärd födde Estlander var 51 år gammal när han förverkligade en uppenbart länge närd dröm att grunda Svenska litteratursällskapet i Finland.

Carl Gustaf Estlander Bildkälla: Svenska litteratursällskapetEstlander studerade konsternas historia och blev filosofie doktor 1860. Från 1867 verkade han i 30 år som professor i estetik och nyare litteratur vid Kejserliga Alexanders-universitetet. För sina ställningstaganden i yngre år har han betecknats som finsksinnad. I verkligheten torde det ha handlat om en övertygelse som han delade med många andra: att finskan i en gradvis process borde utvecklas till ett kulturspråk och därmed möjliggöra uppkomsten av en finskspråkig bildad klass. Men trots att han tog klart avstånd från uppfattningen om två nationaliteter i Finland tummade han inte på svenskans betydelse och ställning. Han såg i bevarandet av det svenska språket och kulturen det bästa sättet att slå vakt om det finländska rättssamhället såsom det utvecklats under 600 år av förening med Sverige.

Första forum för Estlanders socialliberala och politiskt obundna synpunkter blev Finsk Tidskrift, som han grundade tillsammans med några andra akademiker 1875. Tidskriften började utkomma följande år med Estlander som ansvarig huvudredaktör under de första elva åren. Hans starka samhällsengagemang kom också till uttryck i en avgörande insats för tillkomsten av konstmuseet Ateneum och han var en av initiativtagarna till Konstflitföreningen i Finland.

Som långvarig professor och framför allt tack vare den kraftfulla insatsen inom litteratursällskapet blev Estlander den främste företrädaren för den s.k. kultursvenskheten i motsats till nationalitetsläran, som Freudenthal förespråkade. Även om Estlander satte sin prägel på SLS och dess verksamhet under det första kvartsseklet var hans ledarskap inte alltid bekymmersfritt. I den första historiken finns omvittnat flera kontroversiella frågor som kännetecknade verksamheten. Framför allt handlade det om olika uppfattningar när det gällde att utse prismottagare. Som litteraturkännare och -kritiker anses Estlander ha haft ringa förståelse för de nya strömningar, som i slutet av 1800-talet började göra sig gällande inom litteraturen. Inom SLS och dess prisnämnder tog olika deciderade uppfattningar sig flera gånger uttryck i omröstningar gällande val av pristagare.

Steinby uppger att Estlander hade en viss benägenhet att uppleva sig själv som felande och förlorande part i en del frågor, som avgjordes i demokratisk ordning i styrelsen. Det kan ha varit en bidragande orsak till att han önskade avgå som ordförande redan 1893, men övertalades att fortsätta till 1897. Följande år utsågs han vid årsmötet på styrelsens enhälliga förslag till sällskapets första hedersordförande. Det var en hedersbetygelse han lär ha värderat mycket högt trots att han samma år också fick andra utmärkelser – statsrådstitel och adelskap.

Hedersordförandens därpå följande år som styrelsemedlem kännetecknades av en avtagande aktivitet med stigande ålder och tilltagande sjukdom. Men ännu från och med mars 1901 ledde han den kommitté som tillsattes för att planera Runebergs sekelfest 1904. Efter ett tidigare ryskt veto mot att prägla en Fänrik Stål-medalj lyckades man nu efter vissa svårigheter åstadkomma en Runebergsmedalj och även en diger festpublikation till nationalskaldens 100-årsminne. En tilltänkt utförlig biografi över skalden föll dock på att Estlander efter ett omfattande forskningsarbete 1902 gav ut boken Runebergs skaldskap, som inte ingick i litteratursällskapets skriftserie.

Estlanders sista år förmörkades av sjukdom, som dock lindrades något av långvariga besök på en populär vinterort vid Gardasjön. Två år efter hans död 1910 restes ett gravmonument över honom (se fond nr 33).

Axel Olof Freudenthal Bildkälla: Svenska litteratursällskapetAxel Olof Freudenthal blev Estlanders närmaste vapendragare, trots att de ifråga om svenskhetsrörelsens position och mål var av olika uppfattning. Född 1836 i Sjundeå och uppvuxen på en nyländsk herrgård i förening med ett tysk-svenskt ursprung, hade Freudenthal en annan bakgrund än den tre år äldre Estlander. När Freudenthal påbörjade sina studier 1854 vid universitetet i Helsingfors hade studentnationerna förbjudits, som en följd av oroligheter i Europa. Förbudet kringgicks med bildandet av större eller mindre illegala studentavdelningar. Också inom den nyländska avdelningen vann en fennomansk anda starkt gehör, vilket fick Freudenthal att reagera. Från ett möte i maj 1858 finns ett inlägg av honom bevarat under rubriken »Böra vi önska den Svenska nationalitetens undergång här i landet och dess sammansmältning med den Finska?«. Han medgav att Finland i politiskt hänseende bestod av ett folk, men att den svensktalande delen var en egen nationell gren av den skandinaviska stammen. Visionen var uppenbart ett självständigt Finland som en fjärde skandinavisk stat.

Freudenthal verkade under en lång period (1868–80) som den nyländska studentavdelningens, sedermera Nylands nations, kurator och därefter en kortare tid som dess inspektor. En ny generation studenter förädlade sedan Freudenthals självständighetsidé baserad på en blandning av svenskhet, skandinavism och ett fritt Finland. På finskt håll kom de att betecknas som skandinaviska chauvinister och »finskätare« medan självständighetstanken förtegs.

Det var inom filologins område Freudenthal kom att göra sin tunga, ban brytande insats både inom universitetsvärlden och SLS. Efter att först ha verkat som docent i »fornnordiska språket och antiquiteterna« blev han 1878 första innehavare av en extra ordinarie professur i svenska språket och litteraturen. När han 1904 avgick avslutades en nästan 40 år lång universitetsbana.

Litteratursällskapets stadgeparagraf om att »främja svenska språkets studium och rätta begagnande« var en uppgift som klippt och skuren för Freudenthal. Han hade redan långt tidigare meriterat sig som forskare av de svenska dialekterna i Finland. Den första avhandlingen Om svenska allmogemålet i Nyland utkom 1870 och följdes senare av två dialektmonografier, en om Närpesmålet 1878 och den andra om Vöråmålet 1889. Samtidigt kom han in på namnforskningen och blev den första som intresserade sig för dialekt- och ortnamnsforskning. Den öppnande, enligt honom, dörren till en gåtfull forntid och den svenska bebyggelsens äldsta historia. Därmed kom också bygdesvenskheten att inta en central roll i litteratursällskapets verksamhet.

Jämsides med folkloristiken stod den svenska språkvården i centrum för Freudenthals vetenskapliga intresse. Han var minsann ute i god tid när han fäste uppmärksamhet vid det svenska språkets förfall i Finland. Det gav senare upphov till en ordlista med finlandismer och en Svensk rättskrifningslära (1881). En ursprunglig tanke om SLS som permanent utgivare av läro- och läseböcker på svenska föll dock bort av praktiska skäl. Med stigande ålder blev Freudenthal alltmer intresserad av en djupare historieforskning, främst kring dialekter och ortnamn innefattande också det svenska inflytandet i Estland.

Vid grundandet av SLS torde Estlander ha uppfattat Freudenthal som en auktoritet och ett komplement han behövde för att ge idén större bredd och slagkraft. Med den förre som ordförande och den senare som viceordföran de kom de sedan under många års styrelsearbete att komplettera varandra i förverkligandet av SLS:s mål och arbetsuppgifter. Litteratursällskapets största hedersbetygelse för Freudenthals arbete inföll 1890 när han tilldelades sällskapets pris för den ett år tidigare utgivna monografin om Vöråmålet. Efter sekelskiftet tynade hans krafter och forskargärning innan han avled 1911.

Axel Lille Bildkälla: Svenska litteratursällskapetAxel Lille och hans roll som en av de ursprungliga stiftande medlemmarna torde ha bedömts som mycket viktig också av Estlander. Antagandet kan anses vederlagt av att Estlander först invigde Lille i planerna innan de presenterades för Freudenthal. När SLS sedan var grundat hade Lille gjort sitt i detta sammanhang och var inte aktuell för en styrelsepost. Han hade redan då kanske mer än nog av offentliga uppgifter, som sedan under 1900-talets två första decennier skulle kulminera i en politisk karriär av bestående lyskraft.

Estlanders uppskattning av den 14 år yngre Lille (född 1848 i Helsingfors) hade kommit till uttryck redan 1883 då Nya Pressen grundades. Lille hade året innan blivit juris doktor och fick på Estlanders initiativ tjänsten som huvudredaktör och ansvarig utgivare. Sin avlönade livsgärning utförde Lille sedan som dynamisk chef för Nya Pressen, först till dess indragning år 1900 och på nytt från återuppståndelsen 1906. Tio år senare slogs Dagens Tidning och Nya Pressen ihop till Dagens Press, där Lille kvarstod som huvudredaktör till 1917. Under hans ledning blev Nya Pressen snabbt svenskhetens ledande organ i kampen mot det ryska förtrycket under slutet av 1800-talet. Det var en röst som hördes i dåtidens demografiska förhållanden med ca 400 000 svenskspråkiga av en befolkning på ca 2,7 miljoner.

Om Lille 1885 stod i någon slags tacksamhetsskuld till Estlander, så var hans förhållande till Freudenthal direkt ideologiskt betingat. Den svenska nationalitetstanken fascinerade Lille redan under hans första studentår och han blev den som förde idén vidare, först som kurator för Nylands nation 1880–88 och sedan som tidningsman och aktiv politiker. Han tillhörde bor- garståndet i lantdagarna 1885–1900 och återkom i enkammarlantdagen.

Triumviratet Estlander–Freudenthal–Lille var alltså väl sammansvetsat för att grunda Svenska litteratursällskapet. I fortsättningen blev det dock tidningsbanan och politiken som slukade Lille. Politiskt var han en tidig föregångare till långt senare förverkligade mål. Några exempel:

• år 1882 gav han ut ett häfte på 23 sidor där han utvecklade nationalitetsprincipen och dess tillämpning på förhållandena i Finland.

• redan 1895 tog han initiativ till att ersätta det gamla svenska partiet med ett svenskt folkparti, ett frisinnat och reformvänligt parti på bred bas för finlandssvenskarna. Ett sammankallat, allmänt partimöte året därpå misslyckades med uppgiften. Men tio år senare fick Lille, trots hårt motstånd på en del håll, sin vilja igenom när Svenska folkpartiet (sfp) grundades.

• vid Nylands nations årsfest våren 1902 utslungade Lille i ett tal parollen »Bort från Ryssland« och talade om »den tid, då ingen annan än vi själva styrde i Finland«. Enligt historikern och sedermera SLS-ordföranden Eirik Hornborg (1879–1965) var detta det modigaste som dittills sagts i författningskampen – det var första gången som tanken på Finlands självständighet offentligt framförts.

• våren 1917 uttalade sfp på den avgående ordföranden Lilles förslag, som det första av landets politiska partier, det krav som blev verklighet ett drygt halvår senare: »… att Finlands folk i kulturell och politisk utveckling fortskridit så långt, att denna berättigar landet att uppställa kravet, att såsom självständig nation intaga en plats bland de suveräna nationernas antal.«

Hösten 1902, efter indragningen av Nya Pressen två år tidigare, inleddes parentesen i Lilles liv i och med att inte ens goda vänner hade lyckats hjälpa honom till en fast anställning. Under några års medarbetarskap vid Stockholms-Tidningen och genom att ansöka om svenskt medborgarskap försökte han påverka den svenska opinionen till förmån för Finland. Till hemlandet kunde han återvända efter att storstrejken hösten 1905 avslutat den första ofärdsperioden. Med återkomsten och Nya Pressens återuppståndelse i början av år 1906 samt Svenska folkpartiets tillblivelse samma vår, började Lilles drömmar förverkligas. Resten kan sägas vara mera känd historia.

Efter avgången som tidningsman, lantdagsman och partiordförande hade Lille ännu många järn i elden, och sin karaktär trogen fortsatte han att anstränga sig till livets slut sommaren 1921. Han var vd för Städernas allmänna brandstodsbolag 1917–18, pressattaché i Stockholm 1918–19 och flitig skribent. I livets slutskede fullföljde han sitt monumentala verk Den svenska nationalitetens i Finland samlingsrörelse på drygt tusen sidor, ursprungligen i två delar. Han hade påbörjat skrivandet 1916 och blev färdig fem år senare, några månader före sin död. Lika kraftfullt som han kämpat för Finlands självständighet, lika uthålligt förespråkade han den finlandssvenska identitetens särprägel och berättigande. Det sista kända fotografiet av Axel Lille togs den 10 april 1921 vid ett stort svenskt protestmöte på planen invid Johanneskyrkan i Helsingfors. Inemot 30 000 personer, den största finlandssvenska opinionsyttringen någonsin, protesterade mot språklagarnas stadfästande. Svenskans status som jämställt nationalspråk med finskan hade stadsfästs i 1919 års regeringsform. Men i 1922 års språklag infördes detaljerade bestämmelser i enspråkiga och tvåspråkiga ämbetsdistrikt gällande myndigheternas ämbetsspråk samt kraven på statstjänstemännens språkkunskap. Lagarna uppfattades allmänt som en klar försämring av svenskans ställning.

Bildkälla: Svenska litteratursällskapet foto: Janne Rentola

I SLS:s "Minnesbok" har alla fonder antecknats för hand i kronologisk ordning. Här ett uppslag med noteringar gällande Stiftarnas fond.

 

Texten är ett utdrag ur Bo Finnes Donatorernas bok. Människorna bakom fonderna i Svenska litteratursällskapet i Finland (2010).