670

Fredrik Pacius minnesfond

Fredrik Pacius
År: 
1999
Grundkapital: 
1 414 180 euro
Fondkapital: 
4 455 079.93 €
Avkastning: 
155 927.80 €

Ett testamentariskt förordnande av diplomingenjör och diplomekonom Martin Fredrik Pacius (1911–98) gav upphov till Fredrik Pacius minnesfond (Paciusfonden) år 1999. På grund av boets omfattning och en mångfald av testamentariska förordnanden dröjde det till början av 2001 innan en slutredovisning förelåg. Som universaltestamentstagare uppgick SLS:s andel av tillgångarna till 1 414 180 euro i 2008 års mynt. De många dokument, som Pacius lämnade efter sig, berodde på ett grubblande över alternativa förordnanden tills frågan avgjordes tillsammans med SLS:s dåvarande vd Henry Wiklund.

»Till förmån för vidmakthållande av min farfarsfar Fredrik Pacius’ minne« var med Martin Pacius egna ord den bärande tanken med testamentet. Några bröstarvingar hade han inte efter att en son i det första äktenskapet hade dött 23 år gammal. Den andra hustruns barn från ett tidigare äktenskap ingick inte i en namngiven grupp på ca 25 legatarier. Bland dem fanns brorsbarn, kusiner och fadderbarn, men också institutioner som stod testator nära såsom Akademiska Sångföreningen och Genealogiska Samfundet i Finland. Nästmest gynnad efter SLS blev Tekniska Föreningen i Finland. Inom dess stiftelse hade redan tidigare grundats Martin Pacius minnesfond. Till förmån för den fanns i testamentet en oljemålning av Oscar Kleineh upptagen. Den sålde sedermera på auktion för 250 000 mark.

Bland Martin Pacius efterlämnade fastigheter och värdepapper fanns en post Nokia-aktier, som vid hans frånfälle upplevde en slags guldålder. Av fastigheterna var han mest fäst vid lägenheten Flakaudd på Sommaröarna i Esbo, bebyggd med sommarstuga och bastu. Han hade själv satt ett pris på 600 000 mark för stället och uppgjort en lista över släktingar som i nämnd ordning skulle erbjudas att inlösa fastigheten. En brorsdotter begagnade sig av tillfället som tredje person på listan.

I likhet med Flakaudd var två lägenheter i Helsingfors, en sommarstuga på Gyltö i Korpo och en »lillstuga« i Sibbo maximalt fyllda med lösöre och allehanda föremål. »Jag är en skrotsamlare, som inte kan kasta bort någonting«, konstaterade Pacius i ett av sina långa testamenten. Allt skulle enligt honom kanske kunna tas till vara. Bland annat fanns en mängd gamla tidnings- och tidskriftsårgångar, av vilka han speciellt omnämnde IFK-Kamraten från dess första år på 1890-talet. Det mesta av lösöret i de olika fastigheterna bedömdes som utan större värde.

Bland de samlade föremålen fanns emellertid också rariteter av historiskt värde. Stoltast var Martin Pacius över den i testamentet särskilt omnämnda »Fredrik Pacius modellteater«, som han hade fått restaurerad och 1995 lånat ut till Finlands Nationalopera för att ställas upp i foajén. Sedermera utställdes modellteatern i SLS:s skyltfönster vid Kyrkogatan i Helsingfors. Andra dyrgripar från tonsättarens tid var fyra notböcker med kompositioner för manskvartetter och en av maestron själv trakterad violin. Den överläts till Sibeliusmuseum vid Åbo Akademi.

Martin Pacius intresse för sin ursprungligen tyska släkt och härstamningen från farfarsfadern vaknade med stigande ålder. I yngre år gick han målmedvetet in för sin yrkeskarriär. Han blev student från Nya svenska läroverket 1929, sex år senare diplomingenjör från Tekniska högskolan och 1938 diplomekonom från Svenska handelshögskolan. Samma år anställdes han vid Oy Strömberg Ab som konstruktör och avancerade senare till bolagets räkenskapschef. Vid sidan av arbetet verkade han under några år som lärare i industribokföring vid Tekniska högskolan och som lärare i industriell ekonomi vid Tekniska läroverket i Helsingfors. Han medverkade ofta med artiklar i tekniska och ekonomiska facktidskrifter. Hans förtroendeposter inom den tekniska branschen hänförde sig främst till olika styrelseuppdrag inom Tekniska Föreningen i Finland.

Inom släkten Pacius betraktades Martin som en person som helst gick sina egna vägar, utan särskilt mycket kontakt ens med sina två bröder. Hans intresse för släktforskning dokumenterades på ett synligt sätt vid 150-årsjubileet av Florafesten 1998. En stolt Martin Pacius fick då hålla ett tal till minne av tonsättaren av Finlands nationalsång.

Martin Pacius blev med åren alltmer selektiv i sitt val av umgänge, men hade också en vänkrets som hjälpte honom på ålderns höst. Inför släkten lät han påskina att hans ekonomi inte var särskilt god, varför storleken på de efterlämnade tillgångarna blev en överraskning.

Släkten mottog beskedet om SLS som universalarvinge med glädje och tyckte att mycket kunde åstadkommas med Paciusfonden. Detta blev i praktiken fallet då SLS:s styrelse fastställde reglementet för fonden år 2001. Tonsättarens roll i ett riksperspektiv betonades med en bestämmelse att: »Ur fondens avkastning kan beviljas stipendier och verksamhetsbidrag för forskning kring och publicering av verk om Fredrik Pacius, för framförande av Pacius verk, för beställning av nya kompositioner och annan verksamhet i Pacius anda samt för övriga initiativ som avser att främja musiklivet i linje med donatorns vilja.«

Ur fonden har bidrag beviljats för projekt som på ett synligt sett hållit Fredrik Pacius minne levande. Detta gällde till exempel för den första inhemska operan Kung Carls jagt från 1856 när den nyuppfördes på nationaloperan våren 2007. Det var bland annat bidrag ur fonden som möjliggjorde uppsättningen. Två år senare var SLS och fonden involverade i 200-årsjubileet av Pacius födelse.

Fredrik (ursprungligen Friedrich, familjärt Fritz) Pacius (1809–91) flyttade till Finland 25 år gammal, då han valdes till tjänsten som musiklärare vid Alexandersuniversitetet. Han hade spelat violin från barnsben, utvecklat en vacker sångröst och knöts ett par år efter avslutade musikstudier i hemlandet till Kungliga Hovkapellet i Stockholm. Från mitten av 1830-talet satte Pacius sin prägel på musiklivet i Helsingfors, som därmed utvecklades i tyskromantisk anda. Han organiserade orkester- och körverksamhet, dirigerade konserter och uppträdde som violinist samt utbildade musiker och sångare. En snabbt förverkligad konsertverksamhet upprätthölls till en början med hjälp av tyska musiker, kompletterade med militärmusiker och snart med akademiskt utbildade, inhemska förmågor. Körsångare och kvartetter vid studentavdelningarna sammanfördes av Pacius 1838 i Akademiska Sångsällskapet, som han dirigerade tills det åtta år senare blev Akademiska Sångföreningen. Hans aktivaste period inföll under 1840- och 1850-talen, då han bland annat komponerade en violinkonsert, ovannämnda opera och gav J. L. Runebergs dikt »Vårt land« en tonsättning som gjorde den till Finlands nationalsång. Totalt omfattar Pacius produktion av körsånger för manskör omkring 60 verk. När hans musik med studentsångare och yrkes- och amatörmusiker, som han utbildat, spred sig över landet, kom Pacius att betraktas som den finska musikens fader. Även inom de finsknationella kretsarna fick han en erkänd och uppburen position. Hans goda vän Zacharias Topelius geniförklarade rentav Pacius som musiker.