17

Fonden för ett monument över Z. Topelius

Bildkälla: Svenska litteratursällskapet foto: Janne Rentola
År: 
1906
Grundkapital: 
100 svenska kronor
Fondkapital: 
102 802.52 €
Avkastning: 
3 598.09 €

En av de personer som genom tiderna hyllats mest av litteratursällskapet var i begynnelsen en av de synligaste kritikerna till dess tillblivelse. Författaren och professorn Zacharias Topelius (1818–98) hade, enligt Steinby, inte någon större tilltro till svenskheten i Finland i slutet av 1800-talet. Men han fick ändra uppfattning om sitt uttalade omdöme om SLS som ett »dödfött foster«. Han lät sig välvilligt kallas till litteratursällskapets första hedersmedlem och hedrades med en festskrift på sin 80-årsdag. Men den största hedersbetygelsen skulle vederfaras honom långt senare.

Initiativtagare till ett monument över Topelius var den svenske majoren Claes Adolf Adelsköld. Den av honom förrättade insamlingen 1906 inbringade anspråkslösa 100 kronor, men grunden var lagd och tanken väckt. Inom SLS började man därefter tala om en staty till Topelius ära.

Penninginsamlingen fortsatte med flera avbrott under två decennier tills man 1927 gjorde slag i saken med en bättre organiserad samfälld insamling i Finland och Sverige. Resultatet blev ca 300 000 mark, eller ungefär hälften av det kapital fonden till slut förvaltade och som man budgeterade för monumentets uppförande. En pristävling öppen för konstnärer i de bägge grannländerna kunde därmed ordnas 1929. Året därpå donerades ännu det största enskilda bidraget på drygt 10 000 mark av doktorinnan Karin Ramsay.

Pristävlingen resulterade i besvikelse och kritik. Enlig Hufvudstadsbladet hade »ett rättmätigt skri höjts mot att de prisbelönta förslagen bara varit symboler av skaldesjälen medan sagoberättaren själv blivit glömd«. Men tidningen underkände samtidigt inlämnade förslag till naturtrogna monument »som alltför groteska avbildningar av originalet«. Tre förslag blev prisbelönta i ordningsföljden Gunnar Finne, Viktor Jansson och C. O. Avén. En gemensam nämnare för förslagen var att de bestod av nakenskulpturer. Både den av litteratursällskapet tillsatta kommittén för monumentets förverkligande och styrelsen fick sin beskärda del av kritiken. Åsikterna gick isär också inom SLS och resulterade i en utdragen process av förhandlingar med konstnären och omröstningar inom styrelsen.

Gunnar Finne (1886–1952) önskade i den ursprungliga versionen hylla Topelius med två stående muser under namnet »Sagan och historien«. Efter kritikerstormen med krav på att Topelius skulle avporträtteras gick Finne till slut med på att sätta in en porträttrelief av författaren på sockeln. Samtidigt bearbetade konstnären ytterligare statyn med de båda muserna, som sedan symboliskt träffande fick heta »Saga och sanning«.

Priskommittén och SLS kan så här långt i efterhand känna sig tillfreds med slutresultatet i Esplanadparken i Helsingfors. Konstkännaren, fil.dr Erik Kruskopf har klassificerat monumentet som »utan tvekan ett av stadens finaste offentliga konstverk i sin nyklassiska renhet«.

Den tre år långa processen från pristävling till invigning 1932 medförde att också ett annat minnesmärke över Topelius restes i Skolskvären vid Bangatans och Högbergsgatans hörn. Statyn invigdes till och med några månader före Finnes arbete blev klart. För uppdraget anlitade proteströrelsen den kände bildhuggaren Ville Vallgren, som snabbt kunde förverkliga en naturtrogen staty av Topelius som sagofarbror, omgiven av hänförda barn. Vallgren skissade statyn redan 1909, men arbetet anses inte höra till hans bästa. Två Topeliusmonument rätt nära varandra blev ett bestående vittnesbörd om svårigheterna för stridande viljor att samsas i konstfrågor.

Av de medel som återstod efter förverkligandet av Topeliusstatyn bildades en fond, vars årliga avkastning överlämnas till stiftelsen Z. Topelius barndomshem med Nykarleby stad som förvaltare.