14

Anna Augusta Granbergs testamentsfond

Anna Augusta Granberg Bildkälla: Helsingfors stadsmuseum
År: 
1910
Grundkapital: 
ca 7000 mark
Fondkapital: 
204 978.70 €
Avkastning: 
8 199.15 €

Den tredje fonden med en kvinnlig donator tillkom på basis av lärarinnan Anna Augusta Granbergs (1827–1905) testamente, skrivet 1901. Hon avled ogift 77 år gammal i Åbo. Testamentet klandrades av en släkting i sidled och resulterade i en fem år lång rättsprocess. Frågan avgjordes i Åbo hovrätt, där testamentet vann laga kraft. År 1910 kunde sålunda dödsboets kvarvarande behållning på drygt 7 000 mark (26 000 euro) utbetalas till litteratursällskapet. Enligt donators önskemål skulle räntan på kapitalet »utdelas som pris – hvilket pris städse bör tilldelas endast kvinnlig författare«.

Styrelsen beslöt 1910 att räntan skulle läggas till kapitalet tills det stigit till 10 000 mark. Sju år senare var målet formellt nått och styrelsen beslöt att från och med följande år börja utge priset. Författaren Helena Westermarck blev första pristagare, premierad med 750 mark. År 1910 skulle priset ha motsvarat närmare 2 800 euro, åtta år senare var värdet inte mer än knappt 250 euro. År 1926 började prissumman inflationskorrigeras och 1968 ändrades namnet till Granberg-Sumeliuska priset, när avkastningen från de båda fonderna slogs ihop till en prissumma (se även Ilma Sumelius prisfond nr 202).

En annan kuriositet med det Granbergska priset redogör Torsten Steinby för i litteratursällskapets historik. Under rubriken »Den förgätna« beskriver han hur lyrikern Edith Södergran under de tre första åren av prisets utdelning var en kandidat som prisnämnden tydligen inte ens tog på allvar. Några år senare var hon död och blev hyllad – också inom SLS – som »en av den svenskspråkiga litterära modernismens främsta företrädare«.

Anna Augusta Granberg hade själv fått uppleva hur svårt det var att som kvinna göra sig gällande i ett mansdominerat 1800-tal. Tidigt intresserad av teckning sökte hon inträde i landets äldsta ritskola, som Finska Konstföreningen övertog i Åbo 1849. Hon möttes av beskedet att skolan inte var till för fruntimmer. Men föreståndaren, den kände konstnären Robert Wilhelm Ekman gick med på att ge henne en kurs i oljemålning. Senare studerade hon måleri i Sverige, Schweiz och Frankrike, men talangen förslog uppenbart inte för en konstnärsbana. Den egna produktionen blev rätt liten, men hon uppges ha varit skicklig på att kopiera kända konstnärers verk i Louvren. Hemkommen, med goda språkkunskaper som en sidopro- dukt, blev hon lärarinna i teckning och franska språket vid Heurlinska fruntimmersskolan i Åbo. Lärarinna förblev hon upp i hög ålder med undantag för vissa avbrott när konstnärskallet förde henne till Paris eller när hennes intresse för arkeologi drog henne till andra platser. Som en tidig förespråkare för kvinnoemancipationen gick hon från ord till handling och avlade ännu 68 år gammal en examen i pedagogik. Arvet efter henne omfattade också en rik myntsamling och ett exemplar av den första finska bibelöversättningen från 1642. Mottagare av hennes rariteter och gamla föremål blev Åbo stads historiska museum och Finska Fornminnesföreningen.