Månadens forskare: Miriam Rönnqvist

måndag, januari 8, 2018 - 14:54
Nina Edgren-Henrichson

Miriam Rönnqvist. Foto SLS/Janne Rentola

Revoltkommunikation i det svenska riket på 1600-talet – det är vad historikern Miriam Rönnqvist skriver sin avhandling om.  Det handlar om hur överheten med Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna i spetsen försökte hindra att upprorstankar spreds inom bondebefolkningen, men också om hur information om uppror och revolter i Europa spreds till Sverige. Miriam Rönnqvist är doktorand vid både Åbo Akademi och universitetet i Konstanz och är för närvarande anställd som forskare vid SLS historiska nämnd.

1600-talet var en orolig tid i Europa på många sätt, inte minst på grund av trettioåriga kriget. På kontinenten förekom flera bondeuppror och andra revolter. I Sverige, som visserligen var djupt involverat i trettioåriga kriget, rådde ett relativt lugn, men det fanns en oro för uppror också här.

– Jag undersöker den externa revoltkommunikationen, alltså hur man talade om uppror, och den interna revoltkommunikationen, det vill säga hur de revolterande kommunicerade sinsemellan och böndernas sätt att organisera sig på 1600-talet. Men jag är också intresserad av hur information spred sig från land till land. När jag började titta på det så märkte jag att språket, hur man talade om upproren, var jätte intressant. Det är ett så metaforiskt laddat språk.

Det annorlunda Sverige

Redan innan Miriam Rönnqvist kom in på revoltkommunikationen var hon intresserad av förhållandet mellan överheten och undersåtarna i det svenska riket.

– Jag var intresserad av hur man förhandlar fram det här förhållandet. Det är så olika i det svenska riket jämfört med hur det är på kontinenten, där det här förhandlingsmomentet inte finns på samma sätt. De svenska undersåtarna hade politiskt inflytande, i en viss begränsad mån förstås, och det är intressant att försöka ta reda på hur de egentligen gjorde och vad som hände.

Till skillnad från sina europeiska gelikar fick bönderna i det svenska riket delta i riksdagen, de fick använda besvärsinstanser och skriva suppliker, det vill säga be om hjälp i rättsliga frågor.

– Det fanns möjligheter för dem att delta i den politiska kulturen på ett helt annat sätt än i andra länder. Jag undrar också om kungen och den övriga eliten använde det här som verktyg för att utöva revoltprevention, att de tänkte att de kunde förebygga folkligt missnöje genom att bemöta böndernas krav.

Metaforer för uppror

Det var genom sin handledare i Tyskland som Rönnqvist blev intresserad av upprorskommunikation, hur information sprider sig.

– Han har studerat andra länder och när han berättade vad han håller på med tyckte jag det var jätte intressant att han har så olika exempel när han tittar på Ryssland och Frankrike, där överheten bestämt tryckte ner all kommunikation om uppror, eller England, där upprorsminnen uppmärksammades och hedrades. Jag började undra hur det egentligen var i det svenska riket.

En sak som man inte gjorde vara att tala sakligt och i klarspråk om uppror i andra länder, vilket Miriam Rönnqvist hade förväntat sig.

– Man talade om sjukdomar som sprider sig, om eld och eldsvådor, eller om oväder. Det är intressant att man väljer att inte nämna den politiska händelsen utan i stället avbildar den metaforiskt. De här metaforerna är gränsöverskridande på alla möjliga sätt, med tanke på både sociala gränser och geografiska gränser.

Hotet utifrån

Helt lugnt var det ändå inte heller i Sverige. I samband med ett tulluppror i Värmland 1638 beskylldes en ”polack” för att ha uppviglat till upproret. Här ser Miriam Rönnqvist kopplingar till den tronstrid som hade pågått sedan slutet av 1500-talet mellan den svenska och den polska grenen av Vasaätten.

– Det som är spännande med den här polacken är att vi inte ens vet om han är polsk. Utgående från Riksrådets protokoll vet vi ingenting om honom. Det kan lika bra vara att han bara blir benämnd ”polacken”. Den svenska politiska eliten var alltid på tårna för potentiella polska konspirationer och kuppförsök. Jag är inte så övertygad om att den där människan var polack, jag tror inte det.

Men anledningen till att han benämndes polack kan också ha en vidare bakgrund i uppfattningen om staten som en kropp, som är känd från den politiska teorin och dess metaforer.

– Man antar att det är främmande kroppar som kommer in och infekterar den politiska kroppen. Jag tror att det i viss mån också är ett enkelt försök till förklaring att man utlokaliserar hotet och säger att ja, men det här är ju någon som kommer utifrån. Så gör man det också mer hanterbart för sig själv och inför befolkningen.

Information från utlandet

Den svenska politiska eliten höll sig väl underrättad om oroligheterna på kontinenten. Informationen kom dels via diplomater, dels via unga män som var i utlandet för att studera.

 – De unga studenterna kunde få sina studier finansierade mot utbyte av information. De var förpliktade att skriva till den som sponsorerade studierna.

Ett konkret exempel som Rönnqvist har om hur informationen spreds via diplomater gäller ett uppror i Katalonien på 1640-talet. Hon har följt hur anonyma skrifter från Barcelona spreds till Paris, där de blev uppsamlade av den svenska ambassadören Hugo Grotius, som sedan vidarebefordrade informationen till Stockholm.

– Det  är svårt att rekonstruera exakt hur den spreds, men man kan se på riksrådets diskussioner att  informationen har kommit fram. I protokollet står det att det uppläses ett brev som kommit från Paris om ”oväsendet i Katalonien”, och sedan diskuterade man det.

– I samband med Spanien talar man också om ett ”intestino bello”, alltså ett inälvornas krig, vilket också åberopar bilden av staten som en kropp. Och man talar om att det brinner ett intestino bello i Spanien.

Till de källor som Rönnqvist använder hör bland annat just riksrådets protokoll.

– Riksrådet är på sätt och vis mötesplatsen för alla informationskanaler. De olika riksrådsmännen hade sina egna informationskanaler, till exempel för att de sponsorerade unga lovande män på kontinenten. Och sen hade de gemensamma kanaler.

Minnet av uppror

Trots att läget var relativt lugnt i Sverige var överheten hela tiden på sin vakt också för upprorsmakare inom landet, och en del oroligheter förekom som sagt. Och minnet av tidigare uppror levde starkt. Det framgår till exempel av ett uppror som skedde i Södra Möre i Småland 1624.

– Upprorsmannen var en släkting till Nils Dacke, som hade lett Dackefejden, ett bondeuppror mot Gustav Vasa på 1540-talet. I samband med händelserna i Södra Möre skrev Gustav II Adolf till sin mor att det måste slås ner. Han skrev att den här mannens mål ju är att begynna en Dackefejd.

– Man var nog orolig. När vi i dag tittar tillbaka på den första halvan av 1600-talet kan vi undra vad som är problemet, för vi ser att det var ganska lugnt. I princip vilket annat land man än ser på är det uppror och revolution, men här är det jämförelsevis stabilt. Men det var ingen självklarhet för den svenska politiska eliten. Och man ser också med det här exemplet från Södra Möre att upprorsminnet traderades från generation till generation, både bland bönderna och i överheten.

Europeisk gemenskap

Miriam Rönnqvist har också en annan hypotes om varför den svenska politiska eliten befarade uppror.

– Jag tror att man i Sverige ansåg sig vara en del av en större gemenskap, som jag med tanke på dagens emotionsforskning har valt att kalla emotionell gemenskap. Man trodde sig uppgå i en större europeisk politisk elit och att det som hände annanstans lätt kunde sprida sig till det egna landet.

Därför ville man också kontrollera den information som spreds till allmogen, till exempel genom böndagsplakat som lästes upp i kyrkorna.

– Man försökte skapa ett informations- och tolkningsmonopol. Undersåtarna skulle informeras om hur det såg ut ute i världen i den mån det tjänade de styrandes syfte. Man försökte begränsa och kontrollera informationen till bönderna, men man var medveten om att det inte var möjligt och var rädd för konsekvenserna. Det försöker jag visa i min avhandling.

 

 

Kommentarer