Månadens forskare: Johanna Wassholm

tisdag, april 4, 2017 - 12:26
Nina Edgren-Henrichson

Johanna Wassholm

När Finland var en del av det ryska imperiet ökade den kulturella mångfalden i landet genom att nya grupper av människor flyttade in. Många av de här grupperna levde i samhällets marginal och började idka handel i liten skala för att försörja sig. Samtidigt ledde industrialiseringen och urbaniseringen till att behovet och möjligheterna att köpa varor ökade inom den växande arbetarbefolkningen.  

Historikern Johanna Wassholm är en av forskarna inom det tvärvetenskapliga projektet Kommunicerande konsumtion. Kringvandrande försäljare och kulturmöten i Finland 1800–1940 som undersöker mötet mellan de nya befolkningsgrupperna och den nya typen av konsumtion. Projektet bedrivs vid Åbo Akademi och finansieras av SLS.

Etniska minoriteter

En typ av handel som Johanna Wassholm undersöker är den som bedrevs av grupper som kom att bli etniska minoriteter i Finland: judarna och tatarerna. De här grupperna kom till Finland bland annat som soldater i den ryska armén. En förordning 1858 gav soldater som tjänstgjort i ryska armén och varit stationerade i Finland rätt att bosätta sig i storfurstendömet efter att de avslutat sin tjänstgöring.

– Tatarerna var de första muslimerna i Finland och judar hade det egentligen inte heller funnits, eftersom de inte hade rätt att bosätta sig i Finland före förordningen 1858, säger Wassholm.

De här grupperna försörjde sig i huvudsak genom handel. Internationell forskning har visat att det varit rätt vanligt att etniska minoriteter bedrivit marknads- och torghandel, i många fall på grund av att minoriteterna exkluderats genom lagar och regler och kanske inte haft andra möjligheter att försörja sig. Men minoriteternas roll inom handeln i Finland är rätt lite utforskad.

– Delvis har det att göra med den nationella historieskrivningen. Man har strävat efter att framställa den enhetliga nationen och därför förbisett minoriteterna, säger Wassholm.

Narinken i Åbo

Johanna Wassholm håller som bäst på med en studie om judisk torghandel på narinken i Åbo. Judarna fick inte resa fritt i landet, utan var bundna till den ort där de var mantalsskrivna, vilket betydde att de i första hand bedrev handel i städerna, ofta på platser som magistraten anvisade dem.

– Narinken i Helsingfors är ju känd inte minst för att namnet finns kvar, men det är inte alls lika känt att det har funnits en motsvarande plats i Åbo. Det visste jag inte själv heller när jag började läsa in mig på ämnet.

Det judiska samfundet var litet i Åbo i slutet av 1800-talet. De första judiska soldaterna slog sig ner där i slutet av 1860-talet efter att de tagit avsked från armén och som mest hade den judiska församlingen knappt 260 medlemmar 1911. Narinken låg först intill det nuvarande Salutorget och flyttades på 1870-talet till trakten av det nuvarande Trätorget på Aningaisbacken.

Begagnade kläder

– Det var också strängt reglerat vad de fick handla med för att de inte skulle hota de lokala köpmännen. Därför blev begagnade kläder deras huvudsakliga handelsvara.

Det var i huvudsak arbetarklassen som handlade på narinken. Efterfrågan på begagnade kläder var stor hos den växande arbetarbefolkningen, som då började ha lite mera pengar. Men också landsbygdsbor kom till narinken för att handla när de besökte Åbo. Här kunde de få varor som de inte hade råd att köpa som nya.

– Det finns en teori om så kallade pariah occupations, pariayrken, som tolereras till en viss grad eftersom de behövs men måste hålla sig i sin nisch. Det är viktigt att de inte kommer in på andras tomt, i det här fallet köpmännens.

Kulturmöten

Johanna Wassholm konstaterar att den judiska befolkningen var liten och levde rätt isolerat men ändå var synlig i gatubilden på grund av den handel den bedrev.

– Den här typen av handel blev en arena för kulturmöten. Det var i samband med den som majoritetsbefolkningen kom i kontakt med minoriteterna. När man har att göra med handel förutsätter det att man kommunicerar på något sätt och att man möts rent fysiskt, konstaterar Wassholm.

Det tidningsmaterial som Wassholm hittat om narinken i Åbo visar att majoritetsbefolkningen uppfattade handeln här som annorlunda. Sättet att handla sågs som rentav aggressivt, köparna kunde till exempel bli nästan bokstavligen indragna i bodarna, och de möttes av ett köpslående som de inte var vana vid.

– Man förväntades till exempel pruta, och tidningarna skriver att finnarna inte förstod det här och därför blev lurade. Beskrivningarna i tidningarna är negativa, och det gäller inte bara dem som säljer utan man ser också ner på allmogen som inte förstår och låter sig luras.

Eftersom judarna handlade med begagnade kläder betydde det också att de måste skaffa sin  handelsvara någonstans ifrån. Och även här uppstod möten mellan stadens majoritetsbefolkning och de judiska invånarna.

– Det beskrivs att judiska kvinnor gick och knackade på hos folk och ville köpa kläder. På det sättet kom också de högre samhällsklasserna i kontakt med den judiska gruppen.

Källkritik

Det källmaterial som finns om mötet mellan de judiska försäljarna och majoritetsbefolkningen ger en övervägande negativ bild av detta möte.

– Det här är förstås projektets stora källkritiska fråga. När det gäller t.ex. tidningsmaterial och myndighetsmaterial är vi medvetna om att de ger en negativ bild. Det var ofta myndigheterna och i det här fallet köpmännen i Åbo som skrev i tidningarna, och de hade förutfattade meningar och direkta fördomar mot judar. Dessutom uppfattades de judiska försäljarna som ett hot mot den egna verksamheten i synnerhet när de försökte komma in på den egentliga marknaden.

Gårdfarihandlare från ryska Karelen

Källmaterialets betydelse för den bild som uppstår av de ”främmande” framgår tydligt av en annan studie som Wassholm arbetar med som bäst. Tillsammans med Anna Sundelin, en av de andra forskarna i projektet, skriver hon en artikel om gårdfarihandlare från ryska Karelen i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

– Här har vi tillgång till minnesmaterial som samlats in på 1950-talet och i det framträder en helt annan bild. Det ger en ganska positiv bild, det var en positiv upplevelse när de kom till byn.

De så kallade arkangeliterna, eller ”laukkuryssarna” som de också kallades på svenska på den tiden, var en vanlig syn på landsbygden också i kusttrakterna i Finland.

– I början var de här gårdfarihandlarna säsongarbetare som till vinterhalvåret kom från Östkarelen över gränsen till Finland. De hade jordbruk som de odlade på sommaren, men de kunde inte försörja sig på det.

I stället vandrade de omkring på landsbygden och sålde tyger, kläder och småsaker som sytillbehör och smycken. Egentligen var det olagligt för ryska undersåtar att bedriva handel i Finland, och därför är det också svårt att få fram siffror på hur många de var. Men Wassholm konstaterar att det finns uppskattningar om att de skulle ha varit omkring 2 000 när de var som flest vid sekelskiftet 1900.

– Orsaken till att de var så många fast det var olagligt, var att konsumenterna hade svårt att få tillgång till de här varorna på landsbygden. Om du har 60–70 kilometer till närmaste butik är det bekvämt att någon kommer hem och lägger varorna framför dig, det är som postorder.

Underhållning och nyheter

Många arkangeliter hade permanenta rutter och återkom till samma byar och gårdar år efter år. Den bofasta befolkningen lärde känna dem och väntade att de skulle komma igen. Och det var inte bara varorna man såg fram emot.

– Det var omväxling i vardagen. De hämtade med sig underhållning, de sjöng och berättade roliga historier. Och de hade med sig nyheter. Det kunde vara allt från skvaller om vad som har hänt i grannbyn till nyheter från Ryssland, från stora världen. Nyhetsförmedlingen var inte så effektiv på den tiden. Det är också en aspekt som vi är intresserade av i projektet.

Mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet började en del av arkangeliterna slå sig ner i Finland, också i svenskbygderna, och grunda lanthandlar. De var företagsamma och systematiska i sin verksamhet och fick ett gott rykte bland ortsborna.

– Man gick ofta hellre till deras lanthandel för de ansågs vara serviceminded, medan de inhemska lanthandlarna inte alls på samma sätt gick kunderna till mötes.

Myntets två sidor

Johanna Wassholm disputerade 2008 på en avhandling om Eric Gustaf Ehrström, som var Åboromantiker, lektor i ryska vid akademin i Åbo och kyrkoherde i S:ta Katarina svenska församling i S:t Petersburg. Med utgångspunkt i Ehrströms tankar om språk, nation och historia undersökte Wassholm det finska identitetsbygget i förhållande till svenskhet och ryskhet i början av 1800-talet, det vill säga hur man beskrev nationen som enhetlig.

– Det här projektet är nu den andra sidan av samma mynt, mångfalden inom nationen.

– Det finns många aspekter som är intressanta också när man tänker ur dagens synpunkt, det vill säga hur minoriteter försörjer sig, hur majoriteten förhåller sig till minoriteter, hur grupper inkluderas och exkluderas.

Kommentarer

things can go wrong with this but always stay focused. <a href="http://www.iiniciarsesioncorreo.com.mx/2017/06/instagram-iniciar-sesion.html">instagram iniciar sesion</a>