Månadens forskare: Hanna Lahdenperä

onsdag, maj 3, 2017 - 15:25
Nina Edgren-Henrichson

Hanna Lahdenperä, foto SLS/Janne Rentola

Hur är det att vara flicka och kvinna i världen? Det undersöker litteraturvetaren Hanna Lahdenperä i sin doktorsavhandling genom att studera Monika Fagerholms Diva. En uppväxts egna alfabet med docklaboratorium (en bonusberättelse ur framtiden) (1998) och läsa den parallellt med två genusteoretikers tänkande kring liknande frågor.

Litteratur och filosofi

Genusteoretikerna i undersökningen är den italiensk-australiska filosofen Rosi Braidotti och den amerikanska filosofen och litteraturvetaren Judith Butler.

– Min grundtanke är att försöka se filosofi och litteratur som jämbördiga parter och inte använda litteraturen som exempel i ett filosofiskt resonemang eller filosofin som verktyg i en litteraturstudie. Jag vill se vad de säger om de här frågorna även om de gör det på olika sätt, säger Hanna Lahdenperä.

För tillfället håller hon på med ett avhandlingskapitel om tankar kring gränser, skillnad och kön i Diva och hos de två filosoferna. Braidotti är könsskillnadsfilosof, det vill säga att hon utgår från att det finns skillnader mellan könen, medan Butler säger att kön är en kulturell konstruktion. De har  alltså olika utgångspunkter i sina resonemang, men Hanna Lahdenperä vill utröna vilka skillnaderna är i slutändan av resonemangen och hur de skiljer sig eller vad de har gemensamt med Divas sätt att se på samma sak.

– I Diva handlar det om huvudpersonen, tonårsflickan Diva som berättare och i synnerhet om hur hon provar olika roller genom att vara olika gestalter i sagor, filmer och populärkultur. Hur hon berättar in sig själv i berättelserna och testar dem.

Snövit, superhjältinna, prins

Gestalterna som Diva provar är t.ex. Snövit, superhjältinnan, prinsen i Rapunzel och Lillabjörn i Sagan om Guldlock. Och hon placerar in sig själv som ”gamäng” i filmer som hon har pojkvännen Leo att göra, filmer som är misstänkt lika fransk film från mitten av 1900-talet.

– Hon provar ut en massa kvinnorepresentationer, sagoprinsessan, den oemotståndliga filmflickan, superhjälten. Och hon provar olika berättelser, skruvar till dem och ändrar dem så att de passar henne eller förkastar dem totalt. Det här är ett sätt för henne att prova ut olika sätt att vara kvinna.

Ett annat drag i boken är att Diva är en total jagberättare. Allt det läsaren vet om Divas värld  filtreras genom henne. Läsaren kan inte genom någon annan berättare spegla hur sant eller falskt allt det hon säger är. I detta ingår också att Diva placerar sig själv i mitten och definierar resten, på ett sätt som inte följer normen för hur en flicka ska vara.

– Hon gör det genom att till exempel säga att hon är jätte snygg, alldeles oemotståndlig, otroligt bra på matematik. Här är hon en normbrytare – flickor ska inte ta så här mycket plats. Dessutom skapar hon kategorikrockar genom att säga att hon är både snygg och bra på matematik.

Andra flickors och kvinnors roller

Diva beskriver också olika kvinnoroller via sin mamma, andra flickor i skolan och andra mammor. Hanna Lahdenperä konstaterar att också mamman är intressant. Mamman är översättare och poet, men framför allt är också hon en avvikare i förorten de bor i, där allt kretsar kring pojkarna som spelar hockey.

– Mamman vägrar gå med i hockeyföräldervardagen, så mamman är inte heller socialt sanktionerad. Hon gör inte heller ”rätt”. Hockeymammorna och de andra tonårstjejerna, som Diva kallar för pussochkramfåglarna, är de som är som kvinnor och flickor förväntas vara i det här sociala sammanhanget.

De andra flickorna i skolan, pussochkramfåglarna, representerar en klassisk uppfattning om tonårsflickor och Diva beskriver dem på ett sätt som vid första anblicken ser ganska förklenande ut.

– Men det hon gör är att hon parodierar omvärldens värdering av tonårsflickor. Hon ironiserar inte över tonårsflickorna, utan hon ironiserar över dem som anser att tonårsflickor är enfaldiga, har dålig smak, bara är intresserade av pojkar och läser kiosklitteratur. I själva verket är det visserligen det pussochkramfåglarna gör, men det är värderingen av det som parodieras.

Den anonyma förorten?

Hanna Lahdenperä har forskat de senaste åren inom det SLS-finansierade projektet Spatialitet i senmodern finlandssvensk prosa 1990–2010 vid Helsingfors universitet. Rumslighet ingår också som ett tema i avhandlingen, men dessutom har Hanna Lahdenperä skrivit en artikel om rumsligheten i Monika Fagerholms författarskap. Ett av rummen är förorten som Diva bor i, Värtbyhamn.

Det faktum att förorten är anonym för de flesta men har en verklig förlaga, Helsingforsförorten Botby som är igenkännlig för dem som bott eller vistats där, har också lett in Hanna Lähdenperä på frågan om det har någon betydelse för läsningen.

– En fransk teoretiker, Bertrand Westphal, menar att platser som New York, Dublin eller Paris skapas genom litteraturen. De är omskrivna så många gånger att när vi åker till låt oss säga Paris för första gången så har vi redan en bild av hur det är där. Men hur är det med icke-omskrivna men existerande platser som t.ex. Botby?

– Det här är jätte spännande. Vad har den verkliga platsen i det fallet för betydelse för läsningen?

Fagerholm använder det här i de flesta av sina böcker. Den amerikanska flickan utspelas i Trakten, som går att känna igen som Porkala, Flatnäs i Lola upp och ner är ett lätt kamouflerat men uppenbarligen också avsiktligt igenkännligt Ekenäs. Samma diffusa igenkännlighet finns hos många andra författare också.

– Vad betyder det att författaren tar en existerande plats och antingen skriver om den som den är eller i kamouflerad eller fullständigt förvrängd form? Vad betyder det att man kan känna igen den? Och vad betyder det att platsen är betydelseladdad, som t.ex. Porkala, men ändå inte omskriven på samma sätt som till exempel New York? Är det viktigt att det är en betydelseladdad plats? Det här är också frågor jag funderar på för tillfället.

Litteraturvetare via omvägar

Monika Fagerholms romaner har redan tidigare blivit föremål för ett stort antal studier. Hanna Lahdenperä har en klar förklaring till varför.

– Det handlar dels om att hon är språkligt och berättarmässigt nyskapande, dels om hennes sätt att låta flickan vara som den som beskriver och definierar världen. När det gäller Diva har man sett den som en kontrast mot 1990-talets litteratur om och av unga kvinnor som var inåtvänd och handlade mycket om självskadebeteende och ångest. Diva kom som en slags befrielse.

Hanna Lahdenperäs resa under avhandlingsarbetet började också med Monika Fagerholm. Lahdenperäs ursprungliga tanke var att studera hur kvinnliga hjältar ser ut och det var så hon kom in på Fagerholms författarskap.

– När man slarvigt frågar folk vem som är deras hjälte svarar de ofta Lilla My eller Pippi Långstrump eller någonting liknande. Också vuxna kvinnor ser barn som hjältar. Och Diva är också ett barn, så det var någonstans där det började.

Vägen från det till att bli doktorand i litteraturvetenskap var först inte självklar. Lahdenperä har avlagt sin kandidatexamen i journalistik vid Svenska social- & kommunalhögskolan och sin magisterexamen i förlagsverksamhet vid Oxford Brookes University. Efter nästan tio år inom förlagsbranschen började hon längta efter att få tänka någonting eget och då blev litteraturvetenskapen aktuell.

– Det dröjde ganska länge innan jag insåg att det faktiskt gick att bli doktorand i litteraturvetenskap utan att jag läste mig till en grundexamen till. Så litteraturvetenskapen har jag fått tillägna mig under doktorandtiden vid sidan av de egentliga doktorandstudierna.

Sin avhandling hoppas hon kunna lämna in till förhandsgranskning i höst.

 

Kommentarer