Månadens forskare Eija Stark

onsdag, augusti 1, 2018 - 10:41
Fredrik Hertzberg

- Påsaryssarna kom från Karelen men kallades i folkmun för ”ryssar”, särskilt om de var ortodoxa. I Karelen kallades de lutherska finländarna i sin tur för ”svenskar” av de ortodoxa, berättar Eija Stark, forskare i det mångvetenskapliga projektet Kommunicerande konsumtion, som finansieras av Svenska litteratursällskapet. Projektledare är docent Ann-Catrin Östman.

 - Min uppgift i projektet är att undersöka handelns kulturhistoria i Finland ur ett underifrånperspektiv. Under den industriella revolutionen ökade konsumtionsvarorna inte bara i samhällets övre skikt utan också bland allmogen. Jag intresserar mig för hur det vanliga folket uppfattade och beskrev förändringarna i slutet av 1800-talet, när levnadsstandarden började stiga, kontaktnäten breddades och varorna plötsligt ökade i antal. I bakgrunden finns den historiska process genom vilken ståndssamhället började upplösas och de kulturella hierarkierna omvandlas. I ståndssamhället hade varorna varit ståndsmarkörer, men de förlorade denna status i takt med att handeln ökade.

 

Uppfattningar om gårdfarihandlare

- Ett sätt att få reda på folkliga uppfattningar om äldre tiders handel är att fråga personer som vuxit upp i agrara miljöer om deras minnen av gårdfarihandlare. När Ann-Catrin Östman och jag läste genom svaren vi fått från sådana förfrågningar, märkte vi att ju äldre personen var, desto mera ospecifikt beskrevs handlaren. Sagesmannen kunde exempelvis säga: ”Vi fick besök av negrer”, också om det sannolikt handlade om romer som rörde sig i trakten. Den folkliga bestämningen var kategorisk och sorgfritt rasistisk, om man mäter med nutida mått.

Och i folkspråket råder termförbistring. Både i Sverige och i Svenskfinland, bl.a. i Vasatrakten och i Åbolands skärgård, har man kallat romer för ”tattare”. Intressant nog finns det inte något motsvarande uttryck på finskt håll, det är okänt bland finskspråkiga. Den folkliga terminologin är alltid kontextbunden, bestämningen av identiteten hos de kringresande handlarna har inte varit så exakt. Ofta har gårdfarihandlarna helt enkelt kallats för ”främlingar”.

 

Marknader i förändring

Eija Stark har analyserat folksägner om handel utifrån det material som finns vid Finska Litteratursällskapet och Museiverket.

- Vårt forskningsprojekt tog avstamp i handelns uppkomst och utbredning i det svenskspråkiga Finland, men vi märkte snart att en sådan gräns inte kan dras, eftersom handeln inte följde några tydliga språkgränser. I praktiken har de svenskspråkiga försäljarna kunnat finska i någon mån, och de finskspråkiga och karelska har varit tvungna att lära sig svenska för att kunna sälja sina varor på orter där merparten av sockenborna talade svenska. Trots språkkunnigheten uppstod en del konflikter. En hel typ av berättelser i Finska Litteratursällskapets samlingar handlar om bråk relaterade till språk. Det berättas t.ex. om finskspråkiga från mellersta Finland som företog handelsresor till det svenskspråkiga Gamlakarleby, resor som slutade i knytnävsslagsmål eller andra rackartyg på båda sidor. Också det här är ju ett slags kulturella möten. Det har varit överraskande att konstatera att så många berättelser handlar om slagsmål och aggression. Kanske det delvis beror på att den geografiska rörligheten varit en ny erfarenhet för många, och att man bearbetat sin rädsla för det främmande med hjälp av berättelser. Å andra sidan är berättelserna humoristiska, och ska inte tas som ren och skär sanning.

Eija Stark har också analyserat fotografier av marknadsplatser i bl.a. Helsingfors och Jakobstad.

- Av fotografierna framgår tydligt förändringarna i marknadens visuella skepnad från slutet av 1800-talet till 1940-talet. Myndigheterna ansåg att marknaderna var alltför kaotiska, man ville ha mera ordning och reda. När man ser på bilder av marknader på 1920-talet, t.ex. i Lovisa, är de mycket organiserade, där finns redan tält och gångar. Relativt tidigt började man alltså kräva en viss ordning på torgplatserna. Myndigheterna hänvisade till att det vanliga folket inte kunde bete sig, utan drack, slogs och stal. Man ville också bättre kunna kontrollera betalning av skatt och få statistik på handeln.

- Innan de stationära butikerna blev vanligare drog marknaderna i socknarna och byarna till sig folk. Atmosfären på marknaderna var tydligen också tämligen tillåtande. En av mina sagesmän berättade hur en fysiskt handikappad man alltid brukade komma till marknaden, och när sagesmannen undrade varför denne alltid tillbringade så mycket tid där, svarade han: ”Jag hänger på marknaden därför, att här får jag vara mig själv; ingen gör något nummer av mig”. Det verkar som om mångfalden av människor, det sociala myllret skapade en friare atmosfär för att möta det främmande. Romerna har exempelvis trivts på marknader, för dem har äldre tiders marknader haft en betydelse för den etniska sammanhållningen. Generellt kunde man kanske hävda att marknaden fungerade som en plats där marginaliserade grupper kunde känna sig jämbördiga med folkmajoriteten.

 

Tystnadskulturer

Eija Stark har under hela sin forskarkarriär intresserat sig för vilket slags material arkiven samlar in.

- I flera artiklar har jag dryftat hur finska och finlandssvenska folkkultursarkiv styrt vad man samlat in för uppbevaring. Under lång tid utgick man vid SLS, Finska Litteratursällskapet och Museiverket från att den typiska människan av folket livnärde sig på jord- och skogsbruk eller på fiske, och därför samlade man huvudsakligen in material som passade ihop med denna föreställning. Man tänkte inte på fabriksarbetare, stadsbor eller på företrädare för olika etniska grupper, såsom tatarer, finländska judar eller samer, som ”finländsk folkkultur” eller ”finlandssvensk folkkultur”, och därför finns det inte mycket material om dem i de här arkiven. Mycket har aldrig sparats, eftersom man tänkt sig att förändringen eller olikheten avvek från traditionen eller rentav var fördärvlig.

- Lyxvaror, dryckenskap på marknaderna och andra fenomen som hör ihop med handel har man inte räknat till folkkulturen; tvärtom har de snarare ansetts vara en del av den modernitet som man tänkte sig att skulle förstöra den gamla, tidlösa och goda traditionella livsformerna.

- Arkivets tysta makt har alltid intresserat mig, d.v.s. hur arkiven bidrar till att konstruera historien om folkkulturen.

 

Intervjun gjordes ursprungligen på finska. Här kan du läsa den ursprungliga finskspråkiga versionen.



Haastattelu tehtiin suomeksi. Tässä voit lukea alkuperäisen suomenkielisen haastattelun.

Kommentarer