Månadens forskare: Ann-Mari Häggman

tisdag, november 6, 2018 - 15:07
Fredrik Hertzberg

Folkmusikforskaren Ann-Mari Häggman, foto SLS/Janne Rentola

Det har i år gått 50 år sedan folkmusikforskaren Ann-Mari Häggman gjorde sin första inspelningsresa, och 40 år sedan hon grundade Finlands svenska folkmusikinstitut.

I dag leder Ann-Mari Häggman det SLS-finansierade utgivningsprojektet Medeltida ballader i Finlands svenskbygder, med syftet att samla och ge ut alla kända medeltidsballader som tryckts, upptecknats eller spelats in på svenska i Finland.

 
Vad är en ballad?

‒ Balladen är bara en av många viskategorier. Forskare i olika länder har något olika uppfattning om vad som är en ballad. De skandinaviska balladforskarna har ändå enats om en gemensam definition. Med ballad avser vi då en visa som är episk, den är objektivt relaterande och den har en viss form, vanligen tvåradig strof med mellan- och slutomkväde.

‒ Den handlar om riddare och jungfrur i högreståndsmiljö, om kända helgon, om krigiska kämpar, om övernaturliga väsen, men kanske framför allt om kärlek och erotik i olika former. Till balladerna räknas också en stor grupp skämtvisor, som gör narr av ”vanligt folk” som till exempel bonden och hans hustru, om mjölnaren och hans dotter, om soldater, sjömän och drängar.

Ann-Mari Häggman disputerade 1992 på en avhandling om Magdalena på källebro. Det är en studie i finlandssvensk vistradition med utgångspunkt i visan om Maria Magdalena.

‒ Det var faktiskt den här balladen, som fick mig att börja forska i ballader. Den första inspelningen av den gjorde jag tillsammans med Bo Lönnqvist hösten 1968 i Köklax i Esbo, där den sjöngs av Karl Fredrik Nyholm. Senare har jag gjort fler inspelningar, bland annat i Snappertuna och i Närpes.

 
Magdalena och Staffan

‒ Det var egentligen Otto Andersson som bussade mig på Magdalenavisan. ”Jag förstår mig inte på den”, sade han. Visan berättar om Magdalena, som gjort sig skyldig till såväl barnamord som incest ‒ de värsta synder som man under medeltiden kunde anklaga en kvinna för. Ännu långt in på 1800-talet var barnamorden ett stort samhällsproblem; unga flickor födde sina barn i hemlighet och lät barnen försvinna. Magdalenas far, hennes bror och sockenprästen var fäder till hennes barn. Och visan säger att den sista synden, den med prästen, var den värsta. Det förklaras av att prästen uppfattades som hennes andliga far.

‒ Balladen om Maria Magdalena är en legendvisa och en rätt typisk ballad i den meningen att den återspeglar ett medeltida samhälle med medeltida värderingar. I min avhandling kommer jag fram till att Magdalenavisan förmodligen sammanställts av dominikanermunkar med tanke på kvinnors uppbyggelse.

‒ Tidstypiskt är ju att Magdalena ensam fick bära skulden för de otillåtna förbindelserna – på den tiden fanns inte metoo-rörelser. Magdalena var ensam den skyldiga. Hon blev utesluten ur samhällsgemenskapen och levde ensam som eremit. Efter sju års botgöring och hårda prövningar fick hon löfte om att få komma till himlen.

‒ Sveriges radio gjorde 1957 en inspelningsresa till Finlands svenskbygder för att tillvarata medeltida ballader. Det var då Svea Jansson från Nagu, Nötö, sjöng in sin version av Magdalenavisan, som i dag är det den mest kända inspelningen av Magdalenavisan. Svea Jansson blev ju känd som en av Nordens främsta vissångerskor.

‒ Visan om Magdalena är alltså en legendvisa. Den mest kända legendvisan är den om Staffan (den helige Stefanus), som i Svenskfinland finns i två versioner, en om Staffan stalledräng och en om Staffan och Herodes. Visan om Staffan och Herodes finns bara i Åbolands skärgård. Herodes får höra om Staffan och säger att om det som Staffan säger är sant, så ska den stekta tuppen som ligger på bordet flyga upp. Och med detsamma samlar den stekta tuppen ihop sig och flyger sin väg.

‒ Stalledrängsvisan hör ju till våra mest kända julsånger, men numera sjungs den inte vid Staffan på annandag jul, utan i samband med Lucia. En medeltida ballad som de flesta skolbarn också kan är skämtvisan om bonden och kråkan (Och bonden han körde till furuskog), som gör narr av bonden som blev biten av en kråka.

 
Ballader i nordisk tradition

‒ I vårt balladprojekt har vi stor hjälp av den balladforskning som gjorts runtom i Norden under de senaste decennierna. År 1978 kom det ut en katalog som heter The Types of the Scandinavian Medieval Ballad, och där beskrivs egentligen alla ballader på nordiska språk. Den visa som inte finns med i den katalogen är strängt taget inte en medeltida ballad.

‒ Det är i stort sett samma ballader som sjungs på danska, norska, svenska, isländska och färiska. I balladkatalogen finns balladerna indelade i typer och innehållet i varje vistyp ges i sammandrag. Men intressant är att vi faktiskt har hittat ett par skämtvisor som inte finns katalogen, men som kanske borde finnas där. I vårt arbete utgår vi ändå från katalogen, som är allmänt accepterad i hela Norden ‒ det gör numera alla balladforskare. Det känns bra att ha ett gemensamt system, en norm som vi alla följer.

‒ Speciellt för Svenskfinland är att vi i proportion till befolkningsmängden har väldigt många balladuppteckningar. Och att medeltida ballader fortfarande lever kvar hos traditionsbärare ute i bygderna. Det betyder att balladen hos oss kan ha levt nära 700 år i traditionen, den har sjungits och förändrats. Det är ju lite speciellt.

‒ Min kollega Anneli Asplund gav år 1992 ut en bok som heter Balladeja ja arkkiveisuja, där hon listar de skandinaviska ballader som finns också på finska. Det är intressant att se hur många ballader som är gemensamma, som till och med har en gemensam melodi. 

 
Varför har man sjungit ballader?

‒ Ja, man kan ju undra varför människor än i dag sjunger medeltida ballader. Varför sjunger man till exempel Magdalenavisan som berättar om barnamord?  Vad betyder visan för dem som sjunger den och hur uppfattar de visans innehåll? Bland annat det ville jag ta reda ut i min doktorsavhandling. Jag fick många olika svar på de frågorna. Det finns många sångare som överlag tycker om att sjunga gamla visor, visor som har en berättelse.

‒ En del av mina sagesmän motiverade sitt val av visa med att de tyckte om Magdalenavisan för att den sjungits av mormor och mormorsmor, andra för att det är en så vemodig visa och för att de gillade visans budskap om att också den mest syndiga kan bli förlåten. Svea Jansson sa att hon tyckte om Magdalenavisan för att den har en så vacker melodi.

‒ På Åland och i Åbolands skärgård kan man tydligt se ett direkt inflytande från Sverige. Där har man sjungit ballader efter skillingtryck som utgivits i Sverige vid 1800-talets mitt. Till exempel från Korpo levererade man ju en massa fisk till Stockholm, österbottningarna seglade med ved. Förr sjöng och hämtade med sig nya visor hem från sina Stockholmsresor.

 
Balladen i våra dagar

‒ I viss mån lever medeltida ballader ännu kvar inom vissa släkter. Barn, barnbarn och barnbarnsbarn till dem som sjungit ballader för upptecknarna på 1930- och 1940-talen har hållit en del av visorna i minnet. Så till exempel i Ingå skärgård, hos familjen Brenner på släktgården Gåsas på Bastö. Det fanns en Alexandra Lag, som blev upptecknad av V.E.V. Wessman, som var rektor för seminariet 1934. Hennes syster hette Klara Granroth. De sjöng båda två. Klaras dotter, Helmi Brenner, sjöng för Sveriges radio 1957. Och hon sjöng för mig på 1980-talet, hennes barn likaså, och ett av barnbarnen.

‒ Föreningen Brage har återupplivat många ballader, som sjungits vid sångfester. Det är inte ovanligt att man på insamlingsresor får ballader i Brage-arrangemang. Balladerna lever nog delvis kvar, i lite olika tappning.

 
Folkmusiken professionaliseras

‒ På 1970-talet drog en folkmusikvåg över hela världen, 1968 grundades ett finskt spelmansförbund, året därpå det finlandssvenska spelmansförbundet av Klas Gustafsson, som uppgav att förbundet till en början hade endast 30 spelmän. Men på 1970-talet ökade spelmännens antal till närmare 1 000. I början var det mest gamla spelmän som aktiverades av folkmusikvågen, men under 1980-talet förändrades bilden.

‒ I dag ser det annorlunda ut, mycket tack vare de folkmusikpolitiska seminarier som under 1970-talet hölls i Kaustby. Där arbetade vi konsekvent för att höja folkmusikens status. Folkmusiken hade då inga egna undervisnings- eller forskningsinstitutioner. Det grundades ett flertal institut då, och år 1974 grundades Kansanmusiikki-instituutti i Kaustby och en professur i folktradition, med särskild hänsyn till folkmusik, vid Tammerfors universitet.

‒ Så kom det finlandssvenska folkmusikinstitutet 1978, sedan ett Harmonikka-instituutti i Ikalis, sedan Työväen musiikki-instituutti i Helsingfors (numera Maailman musiikin keskus) och slutligen Rytmi-instituutti i Seinäjoki. I början av 1980-talet fick Sibelius-Akademin sin folkmusiklinje. Numera utbildas professionella folkmusiker vid Sibeliusakademin, folkmusiken har professionaliserats. Det roliga är förstås att det har skett en märkbar föryngring.

 
Allt ska med i balladutgåvan

‒ När vi nu samlar och ger ut ballader riktar vi oss inte bara till forskare utan också till de professionella folkmusiker som saknat material av det här slaget. Vi har funderat mycket på hur vi ska lyfta fram den finlandssvenska kontexten. Och vi vill med utgåvan skapa en egen, finlandssvensk profil.

‒ Det finns ungefär 1 300 balladbelägg i många olika arkiv. Vi strävar efter att lyfta fram traditionsmiljöerna, att fråga hur och var man sjungit. Uppteckningarna fördelar sig på ett hundratal olika balladtyper: Maria Magdalena är en balladtyp, och av den finns ungefär 120 uppteckningar. Vi försöker alltså få vår utgåva så representativ som möjligt, så att alla olika regioner kommer med, olika ålderskategorier bland uppteckningarna och olika redaktioner av de olika visorna.

‒ Vi planerar att ge ut en volym på 700–800 sidor. I varje vistyp ordnas texterna och melodierna kronologiskt efter uppteckningsår. Det är viktigt att texter och melodier hålls samman, balladen är ju en sjungen diktning. De ballader som vi väljer ut att publiceras i sin helhet ska vara representativa för de olika landsdelarna. Sedan gör vi en förteckning på opublicerade, där vi listar precis varje uppteckning, så att var och en som vill kan söka uppteckningar från sin hemort, bland annat numrerar vi dem så att till exempel Maria Magdalena blir nr 20 i vår bok Medeltida ballader i Finlands svenskbygder (MBF 20).

‒ Vid varje visa som publiceras som helhet försöker vi ta med så mycket uppgifter som möjligt om visans kontext, det vill säga om upptecknaren, om sångaren och om visans miljö. På det viset försöker vi ge balladutgåvan en så finlandssvensk profil som möjligt.

 

Kommentarer