Månadens forskare: Andreas Granberg

onsdag, september 5, 2018 - 14:34
Fredrik Hertzberg

 

I sin avhandling pro gradu intresserade sig Andreas Granberg, historiska nämndens vikarierande forskare, för historiekultur och historiebruk, dvs. hur man använder sig av det förflutna.

- Jag undersökte hur Uleåborg och Vasa uppmärksammade den svenska tiden i sina jubileumsfiranden, berättar han. Städerna grundades med ett års mellanrum, 1605 och 1606. Uleåborg fick en kraftigt finskspråkig nyinflyttning fr.o.m. 1950-talet, medan Vasa är en tvåspråkig stad. För Vasa kom detta till viss del att leda till en motsättning mellan svenskt och finskt, något som inte på samma sätt var framträdande i Uleåborg. I Vasa mindes man en svunnen storhetstid, i Uleåborg riktade man hellre blicken framåt.

 

Vikingar i Österbotten

I doktorsavhandlingen undersöker Granberg vikingatiden.

- Jag fokuserar på en österbottnisk debatt om vikingatiden, berättar Granberg. Jag är inte arkeolog, så jag är inte ute efter att svara på frågan huruvida det fanns vikingar i Österbotten. Jag intresserar mig för den vetenskapliga debatt som uppstod kring 1950-talet, i vilken man diskuterade riktlinjerna för en gemensam historia för Finland och hur Finlands förflutna hade sett ut. Det gällde bl.a. frågan om när svenskar respektive finnar kommit till Finland, en fråga som var aktuell särskilt på det nationalistiska 1930-talet men som på 1950-talet fick förnyad aktualitet.

- Då befästes en vetenskaplig syn enligt vilken dagens kustområde har varit avbefolkat, eller ödelagt, under det som vi kallar vikingatiden, alltså från ca 800 till 1050 e Kr. Hembygdsforskare och lokala amatörarkeologer i Österbotten försökte motbevisa det här. Man hänvisade till den vikingatida hembygdsrätten, till att vi alltid varit svenskar och till att det alltid har bott folk i Österbotten. Man ville gå längre än vad den nationella forskningen gjorde.

Det blev något av en språkpolitisk debatt, i vilken man ville visa att svenskspråkiga har lika stor rätt att befinna sig i Finland som de finskspråkiga.

- Något som problematiserar den regionala synvinkeln är landhöjningen. År 800 var kusten betydligt längre in i landet, vilket alltså innebär att stora delar av Österbotten låg under vatten, förutom vissa kobbar och skär.

 
Vörårunorna

Den så kallade runstensdebatten började på 1970-talet och fördes främst i Vasabladet, men också i bl.a. Hufvudstadsbladet och vissa finska tidningar.

- Man hade upptäckt en runsten i Vöråskogarna, berättar Granberg, och det blev en nationell nyhet. Det var den första runstenen som upptäcktes i Österbotten, och sågs som ett säkert bevis för att där funnits vikingar. Ett problem var att man inte hade några inhemska runologer som kunde avgöra om det var en vikingatida runsten eller inte, så man bjöd in experter från Sverige, Norge och det övriga Norden.

- De lokala förmågorna hade dock varit lite för ivriga, de var inte riktigt införstådda med den vetenskapliga praxisen och drog lite för långt gående slutsatser. De hade också ritat in saker på stenen, förstärkt runinskriptionerna, så det blev omöjligt att säga huruvida stenen var från vikingatiden.

 
Tomrumsdebatten

Runstensdebatten var en del av den så kallade tomrumsdebatten.

- ”Tomrumsdebatten” var det namn som teorin om kustens avfolkning kom att få i folkmun. Det fanns en bosättning på den österbottniska kusten innan 800 e. Kr. och en rik bronsålder, men järnåldern är fyndfattig. Teorin om kustens avfolkning blev således ett sätt att förklara fyndfattigdomen, och förklaringarna rörde sig från ändrade levnadsförhållanden till någon form av naturkatastrof.

- I tomrumsmodellen fick kusten sin permanenta bosättning först från och med korstågstiden i och med en nyinflyttning från Sverige, vilket alltså fick markera när och hur svenskarna kom till Finland. En annan sak är förstås att det inte funnits resurser att göra mera omfattande utgrävningar, man har inte letat så mycket efter järnåldersfynd. Österbotten är ändå inte ensam om ett tomrum. Åland påstods också ha varit avfolkat under samma tid, men där har man motbevisat argumenten, och vidare Nyland och Åboland.

- Trots att tomrumsteorin börjar ha några år på nacken är den ändå fortfarande mer eller mindre gällande än idag. På senare tid har man ändå börjat förstå hur nationalistisk denna tomrumsteori är. Det är också ett faktum att forskarna har fokuserat på inlandet medan kusten på många sätt varit förbisedd.

 
När svenskar och finnar kom till Finland

Historiker har i allt högre grad börjat granska tidigare tolkningar och uppmärksamma hur vetenskapen använts för att svara på vissa behov i samtiden. Att försöka fastslå tidpunkten för när svenskar och finnar kom till Finland är också ett slags ahistorisk projektion.

- Det förutsätter nämligen en tanke om en oproblematisk kontinuitet, påpekar Granberg, medan folk ju har varit väldigt rörliga tidigare. Man måste fråga sig exempelvis vad det innebar att vara svensk på 800-talet, är det samma innebörd vi har idag eller rentav något helt annat?

Kommentarer