En Natt och en Morgon. (Andra avsnittet)

tisdag, september 25, 2012 - 09:33
SLS

Mitt öga föll på skrifbordet.

Ensam blifven, kastade jag en blick kring det lilla rummet. Det var allt som den afsomnade kyrkoherden lemnat det; han hade fallit ur lifvet ned i döden så oförtänkt som en omogen frukt från trädet. Några ålderstegna skinnstolar stodo kring de med blackgråa tapeter beklädda väggarne. Den gammalmodiga lästa byreaun af masur med sköna sniderier täflade i ålder med det skinnklädda skrifbordet, på hvilket ännu bläckhorn, pennor och papper befunnos i samma skick som under ägarens lifstid, och framför bordet stod den beqväma skrifstolen, med karm och dyna af stoppadt läder. Midtemot stod en säng af mörkbetsad björk och en gungstol, bestämd för middagsluren, stod framför den vida, om enklare tider erinrande spiseln.

Mitt öga föll på skrifbordet. Till tidsfördrif bläddrade jag i de der liggande papperen: utkast till predikningar, räkningar, bref och annat diverse. Ett fästade min uppmärksamhet, ett brefconcept af kyrkoherdens egen hand och – ja, jag misstog mig ej – dateradt den 21 Oktober, samma dag han dog. Samma dag? Utan tvifvel hade den afledne skrifvit detsamma aftonen förut, i mening att afsända brefvet dagen derpå, medan nornan redan höjde sin sax öfver hans lifstråd. Det var af följande lydelse:

M. K. B. Min Brors ärade af den 8:de hujus är mig tillhandakommet och förnimmer jag Brors önskan vara, det jag med snaraste måtte insända quittenset å de af mig för Kongl. Svenska arméens behof i Maj 1808 lefvererade 600 tunnor spannemål, i afseende å ändtelig liqvid. Och måste jag härutinnan med bekymmer genmäla, huruledes sagde quittens, oaktadt flitigaste efterletande, icke kunnat igenfinnas, sedan detsamma under krigsoroligheterne förkommit eller blifvit mig afhändadt. Varandes detta så mycket bekymmersamare, som jag inlåtit mig i en ansenlig hemmanshandel och nu till den instundande femte betalningsterminen ej kunnat hopskrapa mer än hälften af det nödtorftiga. Jag beder M. K. B. fördenskull i Åbo efterhöra huruvida icke lefveransen ur höga kronans räkenskaper bestyrkas kunde, tackandes M. K. B. på förhand för allt omak samt framhärdande M. K. B:s

tjenstvillige vän och tjenare

Mathias ***

** d. 21 Okt. 1813.

P. S. Min k. svärmoder äfvensom lilla Beata helsa af hjertat. Det k. barnet är icke rätt friskt, hon har sin saliga moders nerveusa charactère, samt anfäktas af besynnerliga visioner, förutspående min snara timliga ändalykt, quittensets återfinnande af en ung man i prestkrage med ljust hår och blåa ögon m. fl. andra ludi imaginationis. Om M. K. B. samtycker, skulle jag gerna skicka henne efter julen till Åbo, för att i vettiga fruntimmers sällskap sig restituera. Sjelf är jag, Gudilof, vid beqvämare helsa, än förut på många år.

Så långt brefskrifvaren. Jag satt i gungstolen framför brasan, fördjupad i betraktelser. Allt förekom mig så besynnerligt; kyrkoherdens goda helsa några timmar före sin död, dottrens »visioner», qvittensets återfinnande af en man, hvars beskrifna utseende kunde lämpas på mig sjelf! Hvem löste dessa gåtor?  …  Plötsligt for en kall kåre öfver min rygg, en vindfläkt lyftade det på mitt knä liggande brefvet och förde det i spiseln. I ett nu låg det i aska. Något hemsk steg jag upp och fann en del af betäckningen för det söndriga fönstret vara af vinden undankastad. Jag tillstoppade öppningen och återtog min plats, sedan jag kastat några nya vedträn i den nästan utbrunna brasan.

Vid den torra vedens lifliga uppflammande fick rummet ett gladare utseende, föremålen framträdde i bjertare färger och ett flyende tycke af trefnad for öfver dem. Skenet af brasan föll i detta ögonblick lifligt på den väggen, der sängen stod, och på denna vägg fanns något, som jag ej sett förut. Det var en tafla i oljefärg och med en ram, som möjligen varit förgylld: Jungfru Maria med Jesusbarnet, ett oväntadt skönt arbete. Det var en kopia af Correggios Natt; saligt log barnet, från hvilket allt ljus gick ut, men modrens leende var lycksaligt, det var en obeskriflig, jordisk huldhet deri. Jag glömde att gissa huru denna utan tvifvel dyrbara skatt förirrat sig ända hit upp, jag kunde icke vända mina ögon från taflan, jag kände mig säll i dess åskådning, minuter och timmar förgingo, allt mattare blef skenet från spiseln, allt dunklare brunno ljusen med långa vekar, jag gungade sakta, jag tänkte ej på hvila, men vaggningen, värmen, tystnaden, natten verkade söfvande och mina ögonlock kändes tunga. Ännu i denna stund kan jag ej säga om jag verkligt sof.

Då syntes mig att den sköna madonnans ögon började glimma och lysa, hennes lutande ställning blef rak och hög, vecken på manteln utbredde sig och slätnade, lederna fingo rörelse och lif, armarna höjde sig, foten lyftade sig, conturerna blefvo klara och skarpt begränsade, hela figuren framsteg från bakgrunden af taflan, vexte till i en hast och stod plötsligt smärt och rak invid mig på golfvet. Men hon vände sig icke till mig, hon lutade sig öfver sängen, såsom hon nyss förut lutat sig öfver barnet, och i sängen låg något som liknade en gammal man. Nu såg jag endast profilen af hennes drag, det hulda leendet hade försvunnit från dem, ångest och oro målade sig deri och hon vred sina händer såsom af stor ängslan. Strax derpå syntes vid sängen en mörk gestalt, obestämdt af hvilken art, jag kunde ej urskilja hans anletsdrag, men kläderna liknade dem som förmögnare landtfolk brukar. Han gjorde en rörelse såsom af våld och qvinnogestalten sträckte värjande mot honom handen, han böjde sig ned öfver sängen, äfven han,  …  en obestämd känsla af skräck genomfor mig  …  jag spratt upp  …

Ett ohyggligt ljud väckte mig ur mina fantasier, ett förskräckligt läte lät höra sig i kammaren, blodet stockade sig kring hjertat, en stickning kändes i fingerspetsarna, en iskall fasa fick makt öfver mig, en hemsk frost gick genom mina leder, med öppna stirrande ögon såg jag intet, sjönk bedöfvad tillbaka i gungstolen och kunde ej röra en lem.

Två eller tre evighetslånga minuter varade detta dvallika tillstånd och lätet fortfor med korta afbrott. Ett brak hördes. Derpå blef allt tyst.

Småningom återkom värma i mina leder, blodet rusade från hjertat till hufvudet, pulsarne slogo med feberhäftighet, fingerspetsarne hettade, ögonen började urskilja föremålen  …  jag såg upp. Ljusen voro nedbrunna och rummet mörkt, en svag blå låga fläntade öfver glöden i spiseln och i dess matta sken såg jag foten af gungstolen sakta vagga. Men bort emot sängen rörde sig ett mörkt, okändt väsende, ett väsende utan form, likt en förtjockad klimp af skugga  …  ett väsende, för hvars angrepp jag var värnlös, hvars närvaro jag mera anade än varseblef och som uppfyllde mig med en ny fasa. Beklämningen öfver hjertat återkom, ett nytt töcken, mörkare än nattens, föll ånyo öfver mina ögon, det var som när man i drömmen faller från ett högt tak.

Denna ofrivilliga svaghet förödmjukade mig. Jag samlade hela kraften af min vilja och riktade den på musklerne i min högra hand. Det lyckades mig, jag förmådde höja handen till hjertat och nu var förtrollningen bruten. Mitt mod återkom, jag stod upp och närmade mig spiseln. Ett dåft mumlande lät höra sig. Oförfärad tog jag en sticka och ett glödande kol; jag ville erfara hvem den objudna gästen var, som trängt genom reglade dörrar och stört min ro.

Jag blåste på kolet, ett rödt skimmer flög öfver rummet och i skimret såg jag tvenne ögon gnistra mer glimmande än kolet. Och åter blef det mörk natt omkring.

Andra gången blåste jag på kolet och såg vid skimret de tvenne ögonen tillhöra en kropp, som syntes mig lik en tigers. Tredje gången blåste jag och kolet tog eld.

Då rummet deraf tillräckligt klart upplystes, såg jag en bandhund, den mest groflemmade jag någonsin sett, morrande utsträcka sig på mattan invid sängen. Huru hade han inkommit? Jag undersökte dörren, den var läst, – fönstret: det var åter öppet. Det började uppgå ett ljus för mig i dessa gåtor. Genom fönstret hade hunden inkommit, ty det låg knappa tre alnar från marken och tätt under detsamma låg en drifbänk; – ett barn hade kunnat klifva dit upp. Och månne icke de här förut hörda spökerierna kunde förklaras deraf, att hunden, som saknat sin husbonde, om nätterna smugit sig in genom det öppna fönstret och stundom vid något buller skällt eller uppgifvit detta ohyggliga tjut, som i så hög grad kommit mitt mod på skam? Och madonnan och synen? – Bah! halfdrömmande fantasier, föranledda dels af taflan, dels af kyrkoherdens bref! Brefvet? Ja det kunde ej nekas, brefvet gaf anledning till hvarjehanda.

Jag såg på mitt ur; klockan var ½ 3. Den lilla stickan slocknade och ljus fanns ej. Hvarje gång jag rörde mig, morrade den vildsinte väktaren vid sängen. Mitt läge var långt ifrån behagligt. Oroligt slumrande tillbragte jag ännu ett par timmar i gungstolen. Klockan 5 hördes folket i det närbelägna köket komma i rörelse. Jag gick ut och reqvirerade in ljus. Mamsell Lovisa, ännu i negligé, mötte mig i förstugan.

»Du himmelens herre, hvad magistern är fasligt blek!»  …  Med tändt ljus i den ena handen och min piske i den andra, inträdde jag åter i kammaren, i afsigt att bortjaga hunden. Det behöfdes ej, han var försvunnen genom fönstret. Men i rummet varseblef jag något, som i högsta grad förvånade mig.

(Forts.)

ur Zacharias Topelius Skrifter IV, Noveller, utg. Pia Forssell, Svenska litteratursällskapet 2012

Följ den här länken till utgåvan på www.topelius.fi och läs ordförklaringar och andra kommentarer till texten i kommentarspalten!

Kommentarer