Edelfelts värld: Skandinaviska klubben

måndag, oktober 16, 2017 - 16:06
Elisabeth Stubb

Paris samlade i slutet på 1800-talet konstnärer från olika håll i världen. Norden var inget undantag. På utrikes ort hände det ofta att landsmän sökte varandras sällskap. Så var det bland finländarna, och banden till andra nordbor gav också ett slags hemhörighet i den internationella smältdegeln.

År 1879 verkade nordborna i Paris ha försökt sig på att ordna inofficiella, men återkommande, tillfällen att träffas. Albert Edelfelt anlände till Paris i mitten av januari efter att han tillbringat föregående höst hemma i Finland. Den 26 januari 1879 skrev Edelfelt att han föregående kväll hade varit på en så kallad nordisk konstnärsklubb. I senare brev går de under namnet skandinaviska klubben. Tanken var att varje lördagskväll träffas hos norrmannen Wilhelm Peters eller dansken Peder Severin Krøyer, som hade ateljé vid Boulevard de Clichy i Montmartre.

Peder Severin Krøyer, Flickr/Bergen Public Library Norway

För Edelfelt som bodde i Montparnasse på andra sidan floden Seine innebar det en strapats att ta sig till sammankomsterna. Efter hans första klubb var han heller inte helt övertygad om hur lyckat konceptet var. Borta var många av de trevligaste svenskarna, som Axel Borg och Carl Larsson. I stället hade en helt ny uppsättning skandinaver intagit sin plats i Paris och i den nordiska gemenskapen. ”Det var ganska tråkigt, menniskorna föreföllo mig fadda (de nordiska målarinnorna vill jag ej tala om), Söderbergar och Nordbergar och Österbergar och Westerbergar, jag inskränker mig helt enkelt att rysa åt dem.”

En nordisk fest utöver det vanliga ordnades på fastlagstisdagen 1879. Det nordiska bidraget till uppsjöarna av karnevalbaler som föregick fastan var en Valhallafest i fornnordisk stil. Edelfelt tvekade sin vana trogen att delta i maskeradbaler och hade gått in för att inte klä ut sig, men ändå i sista stund lånat en vit dominikankostym. På festen välkomnades han som Ansgarius (Ansgar, Nordens apostel) av Peder Severin Krøyer som var utklädd till Heimdall, en av asarna i nordisk mytologi.

Denna gång kunde Edelfelt inte låta bli att imponeras av all möda som lagts på tillställningen. ”Salen d.v.s. Peters atelier var alldeles utmärkt väl dekorerad i nordisk stil. Jag kan ej begripa hvarifrån de fått allt detta. – Präktiga väfnader – skölder af brons, isbjörnshudar o.s.v. – En ung ornamentsbildhuggare, Norrström har varit sysselsatt med dekoreringen en veckas tid, och haft hjelp af Sandberg, Österling m.fl. Icke en tumsbredd af väggen syntes, och i fonden var måladt bakom pelarna en stjernhimmel som verkade särdeles bra. – Mitt på golfvet brann en stor eld och från taket hängde ned en koppargryta der brubana [?] kokade. Thaulow, Peters, Bissens o.a. hade släppt till alla sina mattor för att dermed beklä väggarne. Thaulow har dessutom en massa skånska bondväfnader som voro draperade omkring Odins tron. Sjelfva högsätet var gjordt af träd med ormslingor och öfvertäckt med tvenne enorma björnhudar. – Dekorationen var rakt af det bästa af alltsammans. – Som Odin tronade Kalle Wetterhoff – vid hans sida Freja fru Thaulow, så Brage med harpan Skeibrok, Idun fröken Bissen, Surtur en dansk, Zacko var Loke o.s.v. allt utmärkt bra och stilfullt. Bäst voro Thaulow som Thor och Kröyer som Heimdall.”

Trots de goda förutsättningarna och all möda som lagts på programmet fattades något. ”Men allt detta verkade icke tillräckligt lifvande”, skrev Edelfelt. ”Man märkte de ofantliga ansträngningarna för allt detta, och menniskorna sutto uppklistrade kring väggarna och sågo temmeligen högtidliga ut. Isynnerhet damerna voro tråkiga – jag vet inte vad som gick åt dem.”

Skandinaviska konstnärernas frukost i Café Ledoyen, Hugo Birger 1886, Wikipedia/nationalmuseum.se

Sensommaren och hösten tillbringade Edelfelt på nytt i Finland och då han i november kom tillbaka till Paris hade de skandinaviska klubbarna flyttat till Walter Runebergs rymliga ateljé, som denne hyrt för att göra färdigt statyn av fadern, Johan Ludvig Runeberg. Än en gång var det inte särdeles roligt och Runeberg förutsåg att det inte skulle bli roligare nästa gång.

Annandag jul 1879 ordnades en skandinavisk julfest i Runebergs ateljé. Edelfelt skrev att festen inte hade haft någon nordisk julprägel utan påmint om en publik bal. Folk kände inte varandra och var av fullkomligt olika samhällsställning och intressen. Där hittas antagligen en del av förklaringen till varför Edelfelt, och möjligen också de andra, hade så svårt att få till stånd ett otvunget och gemytligt umgänge inom ramen för skandinaviska klubben. Åtminstone Edelfelt verkade ha svårt att trivas i för stora sammanhang, med människor som han inte kände. Därtill fanns det en viss klassmedvetenhet hos honom.

I mars 1880 meddelade Edelfelt att han skulle på avskedsmiddag på skandinaviska klubben. Klubben skulle upplösas och nordborna fick söka nya sätt att vårda den nordiska förbrödringen i Paris.

Vid SLS arkiv håller vi som bäst på att i samarbete med Finlands Nationalgalleri publicera konstnären Albert Edelfelts brev, konstverk och skisser på webben. I återkommande inslag bloggar redaktionen för Albert Edelfelts brev om ämnen som anknyter till den värld som träder fram i den elektroniska brev- och konstutgåvan. På Facebook kan du också följa med Edelfelts liv i den takt hans konstnärsbana utvecklar sig.

Kommentarer