Edelfelts värld: Luften i Köpenhamn

måndag, november 13, 2017 - 15:46
Elisabeth Stubb

”Jag har andats annan luft här än i Stockholm. Redan det att jag är så mycket mera bekant med konstnärer och literatörer här, gör mig betydligt mer hemmastadd,” skrev konstnären Albert Edelfelt från Köpenhamn i november 1879. Både på hemresan och på resan tillbaka till Paris gjorde han det året ett uppehåll i den danska huvudstaden.

”Jag har naturligtvis bott hos Krohn,” tillade Edelfelt i brevet hem till modern Alexandra. Vänskapen som tre år tidigare knutits med dansken Pietro Krohn hade introducerat honom till de danska kretsarna. Krohn hade efter sin mångåriga vistelse i Rom och hans uppdrag som kommissionär för danska paviljongen på världsutställningen i Paris 1878 installerat sig i en lägenhet på Amaliengade i Köpenhamn. Pietro Krohn hade en förmåga att övertala Edelfelt att stanna längre än denne planerat. Det var så mycket på gång och det fanns så många människor att träffa.

På återresan till Paris hösten 1879 anlände Edelfelt till Köpenhamn dagen efter den stora Oehlenschlägerfesten. Den 14 november 1879 hade danskarna uppmärksammat hundraårsdagen för den danske skalden Adam Oehlenschläger. Edelfelt hann se en festföreställning med Oechlenschlägers pjäs Aladdin och ett förspel av Holger Drachmann på Casino. Edelfelt konstaterade att ”Gubben Oehlenschläger är allt bra gammalmodig nu redan.”

Finska Teaterns hälsning till Oehlenschlägerfesten, Morgonbladet 1.12.1879

Oehlenschlägerjubileet hade lockat den danske litteraturkritikern och litteraturforskaren Georg Brandes till Köpenhamn. Brandes, som vid denna tid mest vistades utomlands, passade också på att hålla föreläsningar om den franska romantiken. Edelfelt skrev att han under sin fyra dagar långa vistelse i staden varit på Brandes föreläsningar.

Georg Brandes skulle några år senare mynta ”det moderna genombrottet” som begrepp för den förnufts-, upplysnings- och moderniseringsriktning han representerade. Edelfelt hade några månader tidigare, då han på vägen hem till Finland gjort ett uppehåll i Köpenhamn, fått ett smakprov på den blandade reaktion det moderna genombrottet väckte bland de danska kulturella och vetenskapliga kretsarna. Edelfelt hade närvarat vid en fest där Brandes vän, den danske skalden Holger Drachmann närvarat.

”Drachmann läste upp en ny dikt om och emot Universitetet – i formellt hänseende ypperlig, bland det bästa han har skrifvit,” meddelade Edelfelt. ”Men dikten togs olika upp. Krohns bror svarade i en förnärmad ton, och de två docenterna Lange voro väl ej heller så förtjusta. Alltnog formen var ypperlig, hvad man än hade att anmärka mot det radikalt nedsablande innehållet. Drachmann är utmanande i allt hvad han skrifva och allt hvad han gör och säger, men bra begåfvad karl. Det hölls många tal till honom så som den der var på väg att bringa till mognad den revolution inom danska litteraturen som sedan några år börjat göra sig gällande.”

Holger Drachmann, av P.S. Kröyer, WikipediaGeorg Brandes, skiss av P.S. Kröyer 1900, Wikipedia

Edelfelt hade första gången träffat Holger Drachmann i Paris i december 1877. Drachmann hade närvarat vid en nordisk sammankomst för att läsa ur sitt senaste verk ”Derovre fra grænsen”, som kom att bli hans största publikframgång. Brandes räknade upp Drachmann i sin skrift ”Det moderne Gjennembruds Mænd” från 1882, men inte långt därefter bröts vänskapen mellan dem. Under sitt liv hann Drachmann luta åt flera ideologiska och politiska håll. Under 1880-talet övergav han alltmer den Köpenhamnsradikala retoriken till förmån för en folklig och nationell riktning.

Under Drachmanns vistelse i Paris i slutet av 1877 hade han och Edelfelt i själva verket hamnat i en dispyt om nationalitetens betydelse. Edelfelt skrev:

”Denne [Drachmann] talte näml. för naturen, den medfödda naturen, ärftligheten o.s.v. hos hvarje menniska såsom stående öfver såväl den fria viljan, uppfostran och allt. Denna lära, som alltmera griper i kring sig nuförtiden, sammanhänger så mycket med den förhatliga predestinationsdogmen, och motsäges så starkt af samvetet, att jag aldrig kan gå in derpå. Sedan tillämpade D. theorin på folk och racer, och gick så långt att han påstod att nationalitet var en nödvändighet, likasom krig, emedan folk af olika racer aldrig skulle förstå hvarndra. Han påstod likaledes att man aldrig skulle kunna älska en qvinna af annan nation än sin egen, aldrig har en rigtigt god vän som icke vore en landsman, och menade att hvar och en som påstod sig älska en qvinna af annan nation eller ha en främling till vän, gick och spelade komedi med sig sjelf. – Men huru skall man förklara att de bittraste krig förts mellan brödrafolk, att aldrig hat är så lifligt som mellan bröder o.s.v. ja – det kunde Drachmann blott förklara som onatur o.d. – Jag kan ej gå in på hans åsigter. Jag vet nog minsann att man ofta med utländingen ser att der finnes skilnader – men det menskliga hos hvar och en, vore han också mulatt, finner man alltid med glädje.”

Den gången hade Edelfelt konstaterat: ”Danskarna äro krångliga och kunna icke med svenskar o. norrmän, icke med fransmän och italienare, icke med engelsmän – tyskarne äro de mest sympathiska för dem, och dem hata de ända in till benen.”

Den nordiska likheten, men ändå så olika, rättframheten och godmodigheten bland danskarna gjorde att Edelfelt kastades in i en gemenskap som bjöd på ett visst motstånd. Det höll honom alert och det höll luften han andades i Köpenhamn frisk.

Källor vid sidan av Albert Edelfelts brev till Alexandra Edelfelt:

Georg Brandes, Dansk Biografisk Leksikon

Holger Drachmann, Dansk Biografisk Leksikon

Vid SLS arkiv håller vi som bäst på att i samarbete med Finlands Nationalgalleri publicera konstnären Albert Edelfelts brev, konstverk och skisser på webben. I återkommande inslag bloggar redaktionen för Albert Edelfelts brev om ämnen som anknyter till den värld som träder fram i den elektroniska brev- och konstutgåvan. På Facebook kan du också följa med Edelfelts liv i den takt hans konstnärsbana utvecklar sig.

Kommentarer