Edelfelts värld: Demi-Monde

tisdag, mars 14, 2017 - 17:38
Elisabeth Stubb

Under andra hälften av 1800-talet fram till första världskriget fick den samhällsgrupp som kom att kallas demimonde en sällsynt synlig ställning i Paris stadsliv. Det rörde sig i första hand om kvinnor som levde på underhåll och gåvor från sina rika och samhälleligt högtstående manliga bekanta. De syntes i pressen, på teatern och allmänna tillställningar och slutligen överallt i den parisiska societeten. Det som karaktäriserade demimonden har förekommit både tidigare och senare, men då har den fört en mera ljusskygg tillvaro.

Uttrycket demimonde, halv-värld, etablerades då Alexandre Dumas d.y:s pjäs Demi-Monde utkom 1855. Demimonden ställdes i kontrast till den stora, hela, världen som utgjordes av societeten. Dumas skrev att demimonden, i motsats till vad man kunde tro, inte representerade massan av kurtisaner, utan klassen av dem som hamnat utanför klass. Demimonde skildes från de ärbara kvinnorna av den offentliga skandalen, medan pengar skilde dem från kurtisanerna.

Demi-Monde hörde till de pjäser Albert Edelfelt såg under sitt första år i Paris på 1870-talet, med flera av tidens stora stjärnor i rollerna. ”Croizette mästerlig, Herrarne Delaunay, Got m.fl. mycket bra. Madame Broizat, som alltid förtjusande i de naiva, oskyldiga rolerna”, sammanfattade han. Han hade sällskap av en annan finländare, Jac. Ahrenberg, vars intryck av pjäsen inte hade varit lika positivt. Edelfelt skriver: "Ahrenberg tyckte det var tråkigt, troligen emedan han var tvungen att sitta tyst så länge, och vara beröfvad sitt älsklingsnöje: att tala om sig sjelf, och den barnslige, beskedliga Jaakko, den store arkitekten, poeten, målaren, eau fortisten, den snillrike Jaakko – somnade under andra akten. Han är troligen den första på hvilken Alexandre Dumas spännande stycke haft en dylik verkan. Han gick bort efter andra akten.”

La Reine de Joie (1892), Henri de Toulouse-Lautrec, Wikipedia Commons-The Yorck Project

Edelfelt använder sig av uttrycket även i andra sammanhang än i anslutning till pjäsen, oftast då han berättar för sin mamma om olika nöjesetablissemang. Café Frascati var en restaurang med flera salonger och ett ställe där man spelade om pengar, ett slags kasino, vilket frekventerades av galanta män och kvinnor. Edelfelt skriver att ”[n]og är Frascati grannt t.ex. Litolffs och Arbans orkester, vacker lokal, granna masker men damerna äro alla ur demimonden.” Ett par år senare bjöds Edelfelt på middag på Café Helder. ”Hvarföre de precis valt detta dyra demi-monde ställe vet jag ej, troligen emedan man om dagen alls ej ser till den publik som efter 12 på natten infinna sig der, och emedan man äter utsökt fint och dyrt.”

Uttrycket demimonde får med tiden en vidare och vagare betydelse. Det kunde avse lycksökare som försöker ta sig upp i världen, ett nöjeslystet segment av samhället som inte lät sig bindas av moral, religion eller tradition, personer som kan ha pengar, kläder och framför allt kan föra sig med en världsvana värdig den stora världen, men som bakom fasaden på en eller flera punkter inte uppfyller kriterierna för att ingå i societeten.

Kanske kunde man säga att denna halvvärd utgjordes av folk som hade tillgång till societeten, men inte hade förutsättningar att bli en del av den. Till detta segment kunde folk inom konsten höra, skådespelare och modeller, även de manliga.

Beträffande en av sina manliga modeller skriver Edelfelt i januari 1878: ”Jag är ganska nöjd att slippa af med Pampin, modellen, han som alla andra, och isynnerhet de gamla modellerna, som kännt Horace Vernet, Flandrin, Delaroche o.a., ha ett oförskämdt kamratligt sätt, som man kan lida, då det icke går till oförskämdhet såsom nu var fallet. – 'Gör bonden rätt men aldrig godt' brukade Morbror August säga, och detta gäller ännu mera om den slags mellanklass – halfherrar som vi kalla dem, dit äfven Monsieur Pampin och hans gelikar kunna räknas. Tänk att det nötet mig ovetande går och beställer sin frukost af conciergen – huruvida han eller jag skulle betala den, det sade han icke. Jag blef så flygande ond att jag hittade på de termer, som behöfves för att få parisersluskar hyggliga. Sedan jag skällt ner honom i de mest krassa ordalag, blef han spak som ett lamm, och var en modell för modeller de två sista dagarna.”

För eftervärlden har Pampin förevigats som hertig Karl i Edelfelts tavla Hertig Karl skymfande Klas Flemings lik.

Vid SLS arkiv håller vi som bäst på att i samarbete med Finlands Nationalgalleri publicera konstnären Albert Edelfelts brev, konstverk och skisser på webben. I återkommande inslag bloggar redaktionen för Albert Edelfelts brev om ämnen som anknyter till den värld som träder fram i den elektroniska brev- och konstutgåvan. På Facebook kan du också följa med Edelfelts liv i den takt hans konstnärsbana utvecklar sig.

Kommentarer

Det är ett sant nöje att följa med Edelfelts brev till modern i Finland. De ger en spännande inblick i tiden.

Det är sannerligen fascinerande att se vad som öppnar sig bara genom att skrapa lite på det som gömmer sig bakom orden, människorna, platserna och inte minst konsten.