Den private Topelius

torsdag, februari 1, 2018 - 10:45
Nelly Laitinen

I år firar vi Topelius 200 år. Av förståeliga skäl ligger fokus på hans rika produktion och yrkesliv – han lämnade ett imponerande kulturarv efter sig som författare, historiker och samhällsdebattör. Han lämnade också efter sig en sällsynt rikedom av verser, som figurerat i folks privata minnesalbum allt sedan 1880-talet. På SLS arkiv finns ett fyrtiotal verser av Topelius, nedtecknade i olika minnesalbum. Topelius skrev också själv i sina egna vänners och familjemedlemmars minnesalbum.

Familjen Topelius arkiv på SLS är, som namnet säger, familjens privata arkiv. Ur detta har vi plockat fram och sammanställt en liten utställning som belyser den privata sidan.

Utställningen kan ses på Riddaregatan 5

Topelius levde omringad av kvinnor; förutom den sjukliga hustrun Emilie – som gick bort tretton år före sin make – figurerade döttrarna Aina, Toini och Eva i det topelianska hemmet, liksom några andra inneboende kvinnor, som Alexandra Gripenberg och Alta Dahlgren. Makarna Topelius fick faktiskt fem barn till; Mikael, Rafael och Rosa som blev två, ett respektive tre år gamla, samt två dödfödda barn. Förlusten av det första barnet, sonen Mikael, påverkade Topelius djupt; familjejournalen som han regelbundet skrev i innehåller en tystnad på några år kring barnets död. När han äntligen fattar pennan igen för att fortsätta, inleder han med förklaringen

Sedan jag sist antecknade i denna bok, har flera år förflutit. Jag har ej haft hjerta dertill, ty han, för hvilken dessa blad närmast voro ämnade, han för hvilken fadershjertat byggt så stora planer, han, som 

”skulle ha hunnit hvad jag ej hann

som skulle ha kunnat hvad jag ej kan”

han har sedan dess gått bort i sin späda barndoms morgon – i sina oskuldsdagar har han ingått i den eviga glädjen och lemnat oss qvar att gråta på hans tidiga graf. Detta hjertats sår skall aldrig upphöra att blöda – detta minne är smärtsamt och har förlamat min hand, när den ville fatta pennan för att fortsätta dessa anteckningar.

Mikaels död genererade två dikter, ”En liten pilt” och ”Två englar”, båda två författade med ett så hjärteskärande saktmod att man blir tårögd efter bara några rader.

I breven till döttrarna framträder Topelius som en mild men principfast pappa, full av kloka och vänliga råd. När den yngsta dottern Eva skriver från Sverige – sexton år och uppenbarligen uttråkad – svarar Topelius:

”Så skola vi komma öfverens om en sak: du får icke ha tråkigt. Hvad tjäna det till? Din pappa har aldrig tråkigt. Är man orolig för något, det är en annan sak, så skall man bedja. Men att ha tråkigt, det är ett fattigdomsbevis, det betyder, att man har inga resurser inom sig sjelf.”

Eva, som senare utbildade sig till konstnär, stiger fram ur arkivet som en djurkär person; hon förekommer på flera familjefotografier med olika hundar – det fanns åtminstone fyra – Pompe, Tom, Jeppe och Rustan, med katten Egen eller med hästen Putte.

Den mellersta dottern Toini var litterärt begåvad och skickade anonymt några dikter till sin pappa, under signaturen ”Saima H”, för att få dem bedömda. Topelius fann dem utmärkta;  ”många skrifver vers, men få poesi” svarar han i sitt brev som avslutas med orden ”Jag hoppas få se dig och trycka din hand”.

Toini var också intresserad av trädgårdsbestyr och odling och en ganska tillbakadragen person. Hon kallas i ett brev från pappan för ”mitt ensliga barn” (12.8.1886). Toini led av nedsatt hörsel och hennes ”enslighet” kan säkert delvis tillskrivas denna omständighet, men ensam var hon dock inte; Alta Dahlgren, en av de inneboende kvinnorna på Björkudden, var Toinis ständiga sällskap. Alta fascinerar med sitt korta hår och sin mörka, allvarliga blick som ofta tittar rakt in i kameran. 

Eva Topelius, Alta Dahlgren, katten Egen och hunden Rustan på Björkudden i Sibbo

Den äldsta dottern Aina flyttade till Borgå och fick åtta barn. Hon finns inte med på särskilt många familjefotografier; man gissar att hon hade fullt upp med sitt. Antagligen var den stora familjens ekonomi ansträngd, eftersom Aina övervägde att flytta till Helsingfors för att bidra till hushållskassan. Då säger Topelius till på skarpen:

 ”Din plats, min Aina, är i ditt egna lilla förtrogna hem; der är ditt rätta verksamhetsfält, och der ”bidrager du till hushållet” med en moders och makas pligter. Din plats är icke att bilda ett annat större ”mönsterhem”, än detta egna och anspråkslösa, ej heller har Gud gifvit dig krafter dertill. Och din plats är vid din mans sida, så länge Gud bevarar eder åt hvarandra, icke att fjerran från honom vara ett redskap för ekonomin.”

Topelius var visserligen noga med att döttrarna – och flickor överlag – skulle få en utbildning men Ainas plats var trots allt i hemmet och moderns och makans plikter hennes rätta verksamhetsfält.

I utställningsvitrinen på Riddaregatan visas några förstorade familjefotografier från Topelius sista tjugo år på Björkudden i Sibbo. Anmärkningsvärt är, att det inte finns ett enda porträtt av hustrun Emilie och nästan inga bilder från Topelius ungdomsår. 

För den som vill se fler fotografier har SLS publicerat mer än 160 bilder ur Topelius familjearkiv på https://sls.finna.fi

Fotografierna kan användas fritt i enlighet med licensen CC BY 4.0.

Läs mer om Topelius på http://www.topelius.fi

 

 

Kommentarer