Karl Rosendahls dramatiska honorarium

Den äldsta prisfonden med ett specifikt formulerat syfte, har sitt ursprung i ett testamente skrivet redan 1898. Då bestämde telegraftjänstemannen, hovrådet Karl Rosendahl (1832–1902) i Björneborg hur man skulle gå tillväga med en för dåtiden betydande donation på 20 000 guldmark (83 000 euro) efter hans död. Testamentet bevakades samma år som han avled och principen för »Karl Rosendahls dramatiska honorarium« fastslogs: varje år på donators födelsedag den 17 februari skulle ett pris på minst 1 000 mark utdelas åt en i Finland född och bosatt författare eller skriftställare för den mest värdefulla dramatiska originalprodukten, turvis för svensk- och finskspråkiga verk.

Litteratursällskapets styrelse kunde 1904 konstatera att den testamenterade summan hade inbetalts på konto i Föreningsbanken. Samma år beslöts att stipulationen om premiering av arbeten på de bägge inhemska språken skulle tillgodoses med utbetalning av räntan till Finska Litteratursällskapet vartannat år. Men någon ränta att lyfta och utdela blev det inte på 30 år! Rosendahl hade föreskrivit att hans hushållerska skulle erhålla räntan så länge hon levde och det gjorde hon i tre decennier efter sin husbonde. När det sedan var dags att tillsätta en prisjury och för första gången utdela honorariet 1933 återstod endast en liten del av det ursprungliga värdet.

Karl Rosendahl verkade som telegraftjänsteman under 32 år av sitt liv, men det var som journalist och författare han skapade sig ett aktat namn i Björneborg. Ännu 60 år efter sin död blev han 1962 ihågkommen med en minnesruna i Björneborgs Tidning. Rosendahls lyriska penna flödade redan under skolåren i Åbo, men publicerade alster i lokala tidningar och en utgiven diktsamling gav inget levebröd. Det erbjöd i stället telegrafverket i Björneborg från 1859 till pensioneringen 1891.

I stadens sällskapsliv blev Rosendahl snabbt en uppburen och anlitad kraft. Han strödde omkring sig dikter på löpande band och intog en central position i »Svenska föreningen för bildning och nöje«, som han själv var en av de främsta initiativtagarna till. Björneborgs Tidning hyllade i efterhand sin första redaktör från 1860 såsom klippt och skuren för sin uppgift: »Överallt i tidningen syntes alster av hans litterära begåvning. För teatern i Björneborg skrev han flera pjäser, som uppfördes även annorstädes. Mest känd blev han för skådespelet Ainamo, som gick över tiljorna i Helsingfors och Åbo och slutligen även i Sverige.«

Rosendahl kunde också ryta till, bland annat gällande försvaret av fosterlandet och i en dispyt om stadens eget öl »Karhu«. Detta ledde till att han ett par gånger avgick som tidningsredaktör för att efter något år återkomma. Telegrafverket förblev hans fasta punkt i tillvaron och han hedrades med hovråds titel 1887.

Mellan 1852 och 1894 utgav Rosendahl ett flertal dramatiska arbeten, som framfördes främst i hemstaden. Texterna och ett häfte dikter finns fortfarande arkiverade på litteratursällskapets försorg. Vid sin död var Rosendahl en ensam och sjuk man utan nära anförvanter, omskött av en hushållerska som alltså belönades för återstoden av sitt liv.