En Natt och en Morgon. (Sjunde avsnittet)

Sunday, September 30, 2012 - 17:00
SLS

 »Domare, skrif! Jag är skyldig till allt.»

Såvida nu ransakningen hittills framskridit, syntes väl brottet bestyrkt, men gerningsmannen långt ifrån ännu fälld. Visserligen hade vitnesmålen visat sig till den grad besvärande för drängen Jussi, att denne redan nu svårligen kunde undgå att ställas på bekännelse. Men å andra sidan kunde Rätten ej undgå att finna, det förhållande med de brända sedlarne invecklade saken på ett nytt och oväntadt sätt. Huru förklara en stöld, dervid tjufven på stället förstör det stulna? Möjligen af ilvilja, hämdlystnad? Dock …  inför domstolen gälla bevis, ej sannolikheter.

Det blefve för vidlyftigt, att här vidare följa ransakningens lopp. En mängd vitnen hördes, hvilkas utsago för Jussi utföll besvärande; dock kunde ingen uppgifva sig hafva hos honom varseblifvit penningar eller andra misstänkta effekter. Deremot anhöll vitnet Öberg att få till protokollet bifoga, det komminister ** och Mademoiselle Beata varit sednare på aftonen före dödsfallet närvarande i kyrkoherdens rum, en omständighet, som borde bilda ledtråden för vidare upplysningar. – Vid denna uppgift erinrade jag mig den hittills förbisedda underbara flickan och den önskan blef hos mig liflig, att enskildt höra hennes uppgifter, hvilka troligen ej vore utan vigt. Huru ångrade jag icke nu, att hafva vid vårt första möte stött ifrån mig hennes förtroende! Huru mycket hade måhända då fått en annan utgång, än nu!

Icke långt derefter inställde sig såväl komministern, som Jussi inför Rätta, den förre godvilligt, den sednare med tjenliga medel afhämtad från grannsoknen, der han uppehållit sig hos en slägtinge. Härigenom vann ransakningen betydligt i intresse, och man började ändtligen motse resultater i denna mörka sak.

Underrättad om brottet, anklagelsen, vitnesmålen, och confronterad med vitnena, medgaf Jussi vitnesmålens sannfärdighet, så vidt de rörde hans nattsvärmeri, men förnekade deremot all kunskap om illgerningen och förklarade sin bevitnade ängslan deraf, att han den natten blifvit på landsvägen öfverfallen och slagen af okända karlar. Vidare förnekade han all förment hotelse mot kyrkoherden dagen förut och erkände ej bältet för sitt. Häremot intygade vitnet Simon detta bälte vara detsamma, hvilket han, Simon, några veckor förut bytt med Jussi, hvilket åter bekräftades af vitnet Kallinen, som varit vid bytet närvarande. Vid bestridandet häraf invecklade sig Jussi i bevislig tvetalan samt anhöll slutligen att för sig få utse en fullmäktig, hvartill Rätten, i stöd af 15 Kap. 1 § R. B., pröfvade skäligt bifalla.

Komministern ** förträdde och jäfvade till alla delar mitt vitnesmål, på grund att jag, såsom den der för Länsmannen angifvit saken, ej vore befogad att som vitne uppträda, samt yrkade för sagde angifvelse det ansvar, som lag stadgar i M. B:s 60 Kap. 1 §. Nekade för öfrigt all kunskap om illgerningen.

Forskande hvilade mina blickar härvid på min fordne vän. Deltagande, nästan ånger rörde sig i mitt bröst; men åter mindes jag min tysta ed på kyrkogården och mitt beslut stod fast, att handla som en hämdeengel och skona ingen. Väl var saken mörk och misstag möjliga, men med fast förtroende till bistånd af den ende rättvise domaren ofvan skyn, ville jag heldre våga allt, än lemna någon enda af brottets dolda stigar oransakad. Hvad skulle jag tro om denne Joachim? Hans blick var så lugn och fri, hans hållning så säker och fast, att jag stadnade i en labyrinth af tvekan vid det oförklarliga i hans förra handlingssätt. Dock  …  för de mörkaste skuggor i detta jordelif äger försynen ett förklarande ljus; den dag och den stund skall komma, då ingen gåta mer är till. Att bestämma tiden när detta sker, ligger ofta utom mensklig siaremakt. Men stundom kommer ljuset plötsligt, oväntadt, och vi förskräckas för hvad våra dagskygga ögon skåda då.

Ännu riktades min blick på denne Joachim och han besvarade den trotsigt, djerft, med skarpa, fiendtliga ögonkast  …  Plötsligt for en skymt af fasa genom dessa djerfva ögon, hans kinder hvitnade af som ett lärft, en skälfning gick genom hans leder, hans blick stirrade oaflåtligt på en enda punkt. En fruktansvärd kris arbetade i hans inre, han försökte lyfta sin fot till ett steg framåt, men foten nekade sin tjenst, han försökte öppna sin mun till tal, och se! han kunde icke. Ett kort ögonblick varade denna våldsamma kamp; derpå bemannade han sig. Allas ögon vändes till honom; med ännu vacklande steg närmade han sig domaren, med ännu stapplande tunga utsade han ord, som måste föra honom, den oförvitelige mannen, till en smädelig död:

»Domare, skrif! Jag är skyldig till allt.»

Häpnad målade sig i alla ansigten, ett menskligt deltagande rörde hvarje hjerta. Och komministern Carl Joachim ** fortfor med förtviflans häftighet:

»Ja skrif, skrif fort, genast, utan en sekunds dröjsmål, skrif så att det aldrig kan återtagas mer: jag är skyldig till allt. Det är jag som mördat kyrkoherden i sömnen, det är jag som gjort inbrott och stulit penningarne, det är jag som skall dö för brottet, jag och ingen annan, märk väl: jag och ingen annan! Är det skrifvet?»

»Det är skrifvet. Men först måste Rätten  …  »

»Godt det är skrifvet, det kan ej mera återtagas. Jag är en förlorad man,  …  ha! jag med min ostraffliga vandel, en mördare, en eländig tjuf! Så tänkte jag ej sluta, så sade mig ej mina drömmar. En niding inför menniskor  … håll! Men nej, det må vara. Jag tar ej tillbaka ett ord. Är det skrifvet, att jag ensam är den brottslige, att jag ensam skall lida?»

»Det är skrifvet. Men Hr komminister … »

»Godt, intet ord mer. För då genast bort denna qvinna.»

Och den olycklige unge mannen nedsjönk vanmäktig på närmaste stol.

Nu först riktades alla ögon på ett föremål, som man under den allmänna bestörtningen hittills ej varseblifvit. Beata stod skygg vid dörren. Sålänge jag lefver, glömmer jag ej denna älskeliga madonnabild just då. Mer lik en förklarad engel, än en svag jordisk flicka, stod hon der i sin skönt draperade kappa, med det rika bruna håret antikt uppfästadt, kinderna blekt glödande, hvarje drag skimrande med denna egna glans, som någon gång glimmar i den unga brudens halft sorgsna, halft sälla ögonkast, men sällan strålar så öfverjordisk, som hos somnambulen under det magnetiska tillståndet. Förlåt mig, du olycklige Joachim, att jag i detta ögonblick glömde ditt öde. Ej utan innerlig kärlek kunde jag betrakta Beatas hulda gestalt, och fritt må jag bekänna det beslut jag då inom mig fattade, att med mildaste hand föra denna värnlösa varelse ur hennes skenlif till det verkliga igen, blifva hennes stöd, bjuda henne dela ljuft och ledt med mig och vid hennes sida älskande vandra genom detta sorgsna jordelif.

Innan någon hann utföra komministerns önskan, trädde Beata hastigt fram, afkastade kappan och stod framför mig smärt och oskuldsfull i den hvita drägt, hvilken hon (jag erfor det sedan) icke burit sedan hon för ett år tillbaka första gången gick till Herrans nattvard. Så obehörig hon kunde synas inför sittande Rätt, hade ingen mod att afbryta henne, och när hon talade, hördes i den vida salen ej en andedrägt.

»Du har kallat mig, Benedict, ej med ord, utan med din själs innersta önskan. O hvad Beata är glad, att hennes kropp sof och hennes själ var vaken då, så att hon kunde på afstånd förnimma dina tankar och skynda hit till dig. Nu är du varm och klar, o Benedict, nu älskar du mig och nu tror du mig så visst. Derföre ligger ditt inre klart för mig som en ljusblå spegelsjö och dina tankar simma som skyar deröfver; jag ser dem alla. Och derföre måste Beata tänka hvad du tänker, och lida hvad du lider, och älska och hata hvad du älskar och hatar, den korta tiden hennes jordiska hjerta ännu slår. O huru god du är, att du vill blifva den värnlösas vän och värn, hennes, som ingen har utom Gud och dig. Se, i ditt inre är en mörk punkt, o Benedict, ett tvifvel och en tvekan; jag ser det allt. Och derföre vill jag gifva dig ljus deri, på det att du må vara så klar som du är god, så säll som du är kärleksfull.»

»Hör henne ej», ljöd komministerns röst, »hon är vansinnig.»

Den smärta gestalten höjde sig stolt och hög, hennes blickar glimmade. »Jag är ej vansinnig», sade hon; »min kropp är som den vore död, men hvem vågar säga, att min själ sofver? Mina ögon se intet jordiskt, ej heller höra mina öron, utan allt förnimmer jag genom Benedict, äfven din röst, du Carl Joachim **! Nu låt mig säga dig allt, o Benedict, du min själs förtrogne, på det att du, hvars ande skymmes af det kroppsligas dunkla dimma, må hafva klarhet i det ena och i allt.»

Åter hördes komministern: »Jag gör Domaren ansvarig, för det han låtit en vansinnig uppträda inför sittande Rätt. För bort denna qvinna; hvad behöfvas några vitnen mer!»

»Jag får göra komministern uppmärksam derpå», genmälde Domaren, »att detta fruntimmers vansinne ingalunda är bestyrkt. Och sålänge detta ej skett, äger Rätten att i detta svåra brottmål äfven höra henne, ehuru närskyld, förstås utan ed och giltighet som vitne, endast till vinnande af vidare upplysning.»

Komministern betäckte sina ögon med händerna och gret. »Så gör jag då er, omensklige, inför Gud och menniskor ansvarige för det förskräckliga, för hvilket måhända någon af er ville gifva tio år af sitt lif, all sin egendom och sin högra hand, som det aldrig kommit öfver denna qvinnas läppar. Jag vill ej höra det.» Och han gick ut.

»Fångvaktaren följe honom», sade Domaren dystert.

Men lugn och klar fortfor Beata:

»Det gör mig ondt om den stackars Joachim; han älskar mig så högt, att han ville gifva sitt lif för mig. Men derföre att han alltid älskat endast skalet kring Beatas själ, älskat henne endast sådan hon är när hennes kropp vakar, och alldrig förstått hennes själs klarhet, utan kallat den vansinne blott, derföre har Beata hatat honom under sina ljusa stunder. Nu vill hon lösa det mörka tviflet i ditt bröst, efter hon ser, att din tanke dröjt vid Joachim. Se, du vill veta, genom hvem min fader dött.»

Paus. I salen var det tyst som i en graf.

»Du skall ej förskräckas. Äfven Beata har stundom varit mörk i sin håg vid tanken derå. O hvarföre det? Det är ju skrifvet, att detta lif är en sorgedal; är det icke godt att komma till ett bättre, der inga sinnevillor mera skymma andens fria blick? Säg, kan man göra sina kära någon större tjenst, än att lugnt och sakta föra dem till denna ljusa, saliga verld inför Guds ögons oskymda heliga klarhet? Låt ej den svarta skuggan falla öfver dina tankar. O hvad Beata har älskat sin fader! Men ofta sörjde hon, att han ej förstod hennes själs klarhet. Ofta tänkte hon på, huru hon skulle föra honom till samma ljus. En afton sade hon till honom: ’huru är du så bekymrad, käre fader?’ Sade han: ’mitt barn, dessa jordiska egodelar, dessa penningar bekymra och uttrötta mig; jag ville jag vore död från allt detta.’ Hon sade: ’säg, käre fader, hvilken död är då den lättaste?’ Han log och sade: ’ej kan jag så noga veta; man säger: quäfning under sömn. Men jag är böjd att, lik den store Caesar, säga: den mest oförmodade.’ Sen gick han glad till hvila och bad till Gud om en salig ändalykt. ’Skall du ej lägga dig, Beata?’ sade han. Hon sade: ’jag skall läsa först i Arndts ParadisLustgård om de saligas arfvedel.’ Nu sof han godt, den käre. Då rann en vacker tanke upp i Beatas håg. Hon gick till byreaun, hon bröt den sakta upp, hon visste hur den var. Så bröt hon lådan, sökte alla penningar, tog ljuset, gick till fönstret, tände eld på dem och kastade dem ut. ’Så brinne min fars bekymmer upp i eld!’ sade hon.»

»Store Gud, hon! Hvilken hon

»Vill du jag skall säga: jag

Paus. Hennes leende var som en förklarads.

»Jag var så glad, så lätt, sedan det var gjordt. Men sedan tänkte jag: den stackars käre gubben, han vaknar i morgon till sina bekymmer igen. O hvad det är synd om honom! Men om han icke skulle vakna förr än uti himmelen? Då ärfver han ju Guds rike. Hur kan jag vara mera tacksam för allt det goda han mig gjort, än derigenom att jag stilla lotsar honom till den bästa glädjen? I hast vexte denna tanke hög och stark inom mig … jag utförde den … »

»Olyckliga!»

»Hvem kallar mig olycklig? Jag var så lycklig, när jag liggande med bröstet öfver kudden, knäppte mina händer till bön för de i frid afsomnade. Likväl, jag vill tillstå för dig, Benedict! … likväl, då allt var stilla under kudden, då greps jag af en plötslig fasa, det var som hade jag gjort något illa. Jag ville i den stunden vara långt, långt borta. Då rasslade fönstret, en man steg in … Jussi menade ej så väl som jag. Han såg mig ej, han närmade sig sängen, en knif blänkte i hans hand. Då gick allt omkring för mig … jag rusade upp som en vildkatt, kastade mig öfver honom  …  han fällde modet, den vilde mannen, ville fly, jag grep honom i bältet,  …  fönsterrutan klang, när jag såg upp, var mannen borta, bältet i min hand  …  jag ilade ut  …  Joachim mötte mig med ljus  …  ’hvad är det?’ sade han. ’Jag har lullat min fader till sömns’  …  »

»Du arma, arma Beata, alltså ändå vans…  »

»Tänk icke om den tanken, Benedict, så länge mitt jordiska hjerta slår. Innan solen går upp i morgon, har jag vaknat för att aldrig somna mer. Se ej så mörkt på mig, jag ville ju så väl  …  Nämn ej mitt namn förrän efter 30 år, då alla dessa äro döda. Sedan äger äfven du ej många solhvarf mer. Då skall jag möta dig och säga: ändtligen har jag funnit dig, du älskade! För mig i kammaren, der taflan är  …  min själ mörknar  …  på den natten följer en himmelsk morgon …»

Vid dessa ord sjönk hon tillsamman, kramp sammandrog hennes leder, hon fördes dit hon önskat. Jag såg mig omkring i tingsstugan. Der var intet öga torrt. På läkarevitsord berodde nu, huruvida Rätten skulle fästa något afseende vid flickans bekännelse. Underrättad om allt, afgaf den upplyste läkaren ännu samma dag följande intyg:

»Flickan Beata *** företer såväl i psychologiskt, som physiologiskt hänseende flera för vetenskapen intressanta anomalier. Å ena sidan utvisar hennes tillstånd under kriserne en omisskännelig likhet med det somnambuliska 1) i den periodiska sömnen, 2) i clairvoyansen, 3) i de phenomener, som äro förenade med insomnandet och uppvaknandet. Å andra sidan motsäges all erfarenhet 1) deraf, att flickan ej sällan handlat med en viss besinning, en sjelfbestämningsförmåga, som ej låter förena sig med somnambulisk ofrihet; 2) deraf, att hon genomgått kriserna med öppna och glänsande ögon samt 3) deraf, att hon under den s. k. sömnen visat vida större muskelkraft och rörelseförmåga, än somnambuler pläga. Med derjemte fästadt afseende å subjektets olyckliga fixa idéer, synes detta faktum sannolikast böra sålunda bestämmas: ärftliga anlag för nervsvaghet, svärmande fantasi, ensidig religiös läsning, brist på förtroende för sin omgifning, slutligen vid pubertetsperioden verklig somnambulism, hvilken, instängd inom patientens eget medvetande och i saknad af rapportförhållande till någon starkare, ledande personlighet, af svaghet urartat i fixa idéer och doldt vansinne (amentia occulta, Platn.), i följd hvaraf allt tillräknande af det föröfvade brottet inför lag förfaller.»

För att nämna Rättens slutliga afgörande i målet, må tilläggas, att 1) Beata *** skulle som vansinnig till något hospital rekommenderas; 2) Drängen Jussi, som enständigt nekade sitt onda uppsåt, kunde icke åt saken fällas, samt 3) komminister C. J. ** skulle, enär äfven hans hästhandel förklarats af ett bevisligen upptaget lån samt numera inga besvärande omständigheter förefunnos, enl. 13 Kap. 5 § M. B. såsom den der falskeligen angifvit sig sjelf i lifssak, dömmas till 8 dagars fängelse vid vatten och bröd. Hof-Rätten stadfäste utslaget, men å högre ort efterskänktes fängelsestraffet.

Kyrkoherdens egendom, jemte qvittenset, tillföll aflägsnare slägtingar.

Om aftonen s. d. Beata uppträdde inför Rätta, räckte jag Carl Joachim ** handen öfver den bleka förklarade slumrerskans bädd. Oskyldig med all sin stora skuld, stod hon nu inför den evige domaren, hvars vägar och domar icke äro höljda i töcken och snärda i villor, såsom de dödliges vanmäktiga visdom under detta jordelif.

Slut.

ur Zacharias Topelius Skrifter IV, Noveller, utg. Pia Forssell, Svenska litteratursällskapet 2012

Följ den här länken till utgåvan på www.topelius.fi och läs ordförklaringar och andra kommentarer till texten i kommentarspalten!

Comments