En Natt och en Morgon. (Första avsnittet)

Monday, September 24, 2012 - 16:30
SLS

Det var en dimmig och kulen Novemberqväll 1813...

Numera Contrakts-Prosten och Kyrkoherden *** i ** socken har berättat följande, hvilket jag ur minnet återgifver litet utförligare i detaljerna, men i hufvudsaken öfverensstämmande med den vördige mannens egen utsago.

Jag var en ung man om åtta och tjugu år, då jag af Högvördiga Consistorium förordnades att såsom Curam-Gerens öfvertaga pastoralvården i **. Den gamle kyrkoherden der hade plötsligen dött af slag och det feta pastoratet var blefvet ett mål för många lystna friareblickar af spekulanter både när och fjerran. Den afsomnade ägde i lifvet endast en dotter och en gammal anförvandt på qvinnolinien, hvilka båda kort efter dödsfallet flyttat till det vackra och välbygda, en half mil från pastorsbostället belägna hemman, hvilket kyrkoherden haft den omtanken att för de sinas räkning köpa och bebygga.

Det var en dimmig och kulen Novemberqväll 1813 då jag, en ensam ungkarl, i min rankiga kärra rullade fram på den steniga och slaskiga vägen, som ledde till ** kyrka. Vägen var enslig, aftonen mörk och tyst, jag åkte långsamt med egen häst, min dränggosse satt och sof bakpå kärran och blott Phylax, min trogna pudel, som, heldre än att åka, sprang vid hästens sida, lät stundom höra ett gläfsande, när han vädrade en ekorre i granarne eller en tjäderhöna flög upp i småskogen vid sidan af vägen. Så nalkades jag den åldriga moderkyrkan, på hvars brantsluttande spåntak fyra eller fem århundraden skådat ned i frid, och uppnådde mellan 7 och 8 på aftonen den gamla rödmålade och förfallna prestgården med den mörka grandungen på ena sidan och på den andra träsket, hvars spegelyta nyss var öfverdragen med glänsande is. Första emottagandet var föga inbjudande. Ett svagt ljus syntes i de dystra fönstren, ingen välkomsthelsning mötte mig i porten, der jag med möda passerade förbi en framdragen arbetskärra, och nordanvindens sus i de höga granarne tycktes mig snarare hviska om sorg och graf, än om trefnad och glädje. Inkommen på den vida ödsliga gården, helsades jag af en förfärligt grof bandhundsstämma, för hvilken min Phylax skyggade skrämd tillbaka, och snart öfvergick skällandet i ett tjut, så hemskt och vildt som hyenans på öde slätter i mörk natt eller vargens, när han tjuter af hunger en sprängkall vinterqväll. Jag stadnade vid den höga betäckta trappan, steg ur och medtog piskan till värn mot den fyrbenade fienden. Min försigtighet var likväl onödig, gårdvaren höll sig på afstånd och jag steg med beklämdt hjerta in i den mörka farstun, oviss hvar jag skulle träffa ett lefvande väsende till vägledare i denna dystra labyrinth. Efter något trefvande fann jag ändtligen en dörr med nyckel uti, öppnade och befann mig snart ansigte mot ansigte med den gamla hushållsmamsellen, förutom drängar och pigor det enda lefvande inventarium från äldre tider, som fanns qvar i huset.

Det var lätt att se, det jag ej var väntad så snart. Jag kunde hafva farit in till kapellanen att börja med, men pastorsadjunkten var min gamla vän från de glada universitetsåren, hos honom ville jag tömma den varma thoddyn i qväll under glam om de flydda tider och de kommande. Nu var han ej hemma, var ute att predika i kapellet. Efter sin vana hade han medtagit nyckeln till adjunktskammaren nere på gården. Alla herrskapsrummen i det åldriga huset voro ostädade efter flyttningen och dertill oeldade. Bekymrad skakade den gamla mamselln på hufvudet.

»Magistern», sade hon – (personer i hennes ställning veta hushålla med pastorstiteln) – »magistern skall nu ursäkta att här ser så ut. Herre jemini, det blef en så faslig uppståndelse, när kyrkoherden för några veckor sedan en morgon fanns stendöd i sin säng. Då kom begrafning och flyttning och intrasslade affärer, och potatesupptagningen var knappast slut och höstuppbörden var för handen och ingen mer än komministern och mamsell Beata att taga till, utan jag fick allt bestyr på mig, ja det var då ett välsignadt bråk. Gud signe den saliga kyrkoherden, han var en ärans man, men intet tänkte han stort på att lägga sig och dö vid sina raska sex och femtio år. Derföre lemnade han allt som det kunde, åhå! hvad menniskan ändå vet litet.»

»Man har likväl ansett salig kyrkoherden som en förmögen och driftig man och pastoratet hör till andra klassens bästa.»

»Det kan väl vara och det vet jag, att inkomsterna äro goda, fast folket nog vill tredskas. Men han var ingen hushållare, den hederlige gubben, si det var knuten. Så sant som jag lefver, har han nedlagt mellan 40 och 50 tusen Rubel i det der välsignade Rantamäki hemmanet, dit mamsell och gamla frun flyttade ut i går, och det är ej så visst, om köpesumman ännu är betald. Åtminstone har ej köpekontraktet eller något qvitto kunnat påfinnas. Men…» här hejdade sig mamsell Lovisa tvärt »…  här låter jag magistern stå i vår stökiga hushållskammare och vet ej ens hvar jag skall bjuda ett hyggligt nattqvarter. Sannerligen, vi väntade ej magistern förr än i nästa vecka.»

»Min goda mamsell, jag är ej så noga för en natt, och i afton eller i morgon kommer väl komministern hem. Kanske jag kan få tillsvidare inqvartera mig i östra hörnrummet, som lärer vara bebodt, efter jag tyckte mig se ljus der.»

»Östra hörnrummet? Ljus i östra hörnrummet! Du himmel!»

»Hvarföre förundrar det er?»

»Och magistern såg verkligen ljus i fönstret der?»

»Så förekom det mig. Bor då ingen der?»

»Bevars, åh nej! Det är den afsomnade kyrkoherdens arbetsrum och sängkammare. Det var der han dog och rummet står orördt och stängdt alltsedan.»

»Då var det säkert en synvilla, kanske en klar stjernas återsken mot den mörka rutan. Låt mig emellertid ligga der i natt.»

»Men, gode magister ….»

»Jag tror ej på skrock, mamsell Lovisa! Gör mig den tjensten och låt bädda der. Min Phylax skall hålla vakt.»

»Det är min pligt att säga magistern huru der står till. Allt sedan salig kyrkoherden dog och rummet stängdes, har ett underligt tasslande derifrån förnummits nattetid och läten  …  hu, det blåser fasligt. Det var, i förtroende sagt, orsaken hvarföre herrskapet brådskade med flyttningen. Ladugårdspigan lyssnade en afton under fönstret och hörde en grof stämma, sådan salig gubbens var i hans välmaktsdagar, predika derinne och derefter messa med en så hjertskärande ton, att håren reste sig på ladugårdsmajas hufvud. Men allt detta ha vi ej velat tala om för folkets skull.»

»Min goda mamsell, det hade varit bättre att förekomma alla rykten i sin grund genom att uppdaga den troligen naturliga orsaken till den olåt, ni omtalat. Det är min skyldighet att göra hvad ni försummat och ni misstycker väl ej att jag står fast vid mitt beslut att tillbringa natten i östra hörnrummet.»

Ändtligen gaf mamsell Lovisa efter, ehuru med mycket bekymmer, och lemnade mig nyckeln till rummet, medan hon sjelf gick att ombestyra den efterlängtade aftonvarden. Drängen inbar min kappsäck i den stora stökiga salen och jag sjelf begaf mig till det innanför liggande illa beryktade rummet. Med godt mod satte jag nyckeln i låset och läste upp dörren. En kall vindfläkt slog emot mig vid inträdet, ljuset släcktes deraf, och det förekom mig som hörde jag ett dåft brummande derinne. Jag studsade, men blott ett ögonblick. Jag tände ljuset och återvände försigtigare. Förgäfves, det slocknade. Tredje gången tog jag en lyckta och inträdde oförskräckt. Det första, jag varseblef, var att den ena halfvan af det enda fönstret var, förmodligen af stormen, lösryckt och sönderslagen, hvarigenom vinden ägde fritt tillträde i rummet. Min första omsorg var derföre att med skärmar och dynor, så godt sig göra lät, tillstänga öppningen, dernäst att låta tända en frisk brasa i den stora spiseln. Derpå följde intagandet af den ganska goda måltiden ute i salen, bädden tillreddes i kammaren och jag lemnades allena. Nu erinrade jag mig Phylax, som delat min måltid, och lockade honom in. Men för första gången i sitt lif visade sig det trogna djuret motsträfvigt. Phylax stadnade på tröskeln, hviftade med svansen, morrade halft ond och halft ängslig, men kunde ej förmås att komma in. En viss kylig förundran intog mig, jag reglade dörren och lemnade hunden utanföre på post.

(Forts.)

ur Zacharias Topelius Skrifter IV, Noveller, utg. Pia Forssell, Svenska litteratursällskapet 2012

Följ den här länken till utgåvan på www.topelius.fi och läs ordförklaringar och andra kommentarer till texten i kommentarspalten!

Comments