De finlandssvenska dialekterna

Man uppskattar att närmare hälften av dagens finlandssvenskar har någon dialekt som sitt modersmål. Samtidigt använder många standardspråk i mer formella situationer och i samtal med människor från andra orter.

Det har länge funnits en rädsla för att dialekterna ska dö ut, men trots farhågorna är de lokala dialekterna på många håll i Svenskfinland mycket livskraftiga. Nu för tiden vågar människor använda sina dialekter i många olika sammanhang. Det spelas teater på dialekt, och man kan ibland höra dialekter användas i tv eller radio. Många använder också dialekt när de skriver sms eller när de chattar.

Det började med fornsvenska

De svenska dialekterna i Finland har sitt ursprung i fornsvenskan. Det var det språk som inflyttarna från Mellansverige talade när de kom till Finland från 1100-talet framåt. Dialekterna betraktas som ganska konservativa i och med att många ålderdomliga drag levt kvar som inte längre finns i standardspråket. Samtidigt är de nutida dialekterna ingen fornsvenska, det är många språkliga nybildningar som har kommit in under århundradenas lopp. Det är i själva verket blandningen av ålderdomliga och nya drag som ger dialekterna i Finland deras speciella karaktär.

Bland diftonger och sjungande vokaler

De svenska dialekterna finns i fyra olika områden i Finland: Österbotten, Åland, Åboland och Nyland. Dialekterna låter inte lika överallt, tvärtom är skillnaderna mellan de olika områden ganska stora. Det finns ändå vissa språkdrag som brukar räknas som typiska för dialekterna. Ett sådant drag är förekomsten av diftonger, alltså språkljud som består av två vokaler. Diftongerna öu, ei och öi/öy , t.ex. i bröut 'bröt', stein 'sten' och höi 'hö', härstammar från fornsvenskan. Diftongerna ie som i kvield 'kväll', oå som i foår 'får', yö som i hyöst 'höst' och åo som i ståor 'stor' har kommit till senare.

I en del dialekter finns det gamla genussystemet med tre grammatiska genus bevarat, där sakord omnämns som han eller hon eller det. Till exempel båt är ett han-ord eller maskulinum (hande bååtin), nål är ett hon-ord eller femininum (honde nåålen) och ben är ett det-ord eller neutrum (hede beine).

I standardsvenskan har varje stavelse ett långt ljud, t.ex. hat (långt vokalljud) och hatt (långt konsonantljud). I dialekterna är fler kombinationer möjliga. En stavelse kan antingen vara kort, så att både konsonanten och vokalen är korta (viku/viko 'vecka') eller överlång så att både konsonanten och vokalen är långa, (blåått 'blått' och föödd 'född').

Ett kännetecknande drag för dialekterna i söder är också adjektivformer på -er, t.ex.  han va argär 'han var arg'.

Språkliga nyheter

En av de nybildningar som kommit in i dialekterna kallas norrländsk förmjukning. Det betyder att g, k och sk uttalas "mjukt", som j, tj och sj inne i ord: spiitjin 'spiken', veddjin 'väggen' och fissjin/fistjin 'fisken'. Som namnet antyder förekommer språkdraget också bl.a. i Norrland i Sverige. Motsatsen till förmjukning är att konsonanterna uttalas "hårt" också i början av ord, t.ex. gift och käring, som använts i t.ex. Borgå och Pargas.

En annan språklig nybildning har att göra med att ordmelodin eller tonaccenten förenklats. Det innebär att t.ex. ordet stegen uttalas på samma sätt både när det handlar om en stege (klätterstegen) och de steg man tar ut genom dörren. Ett undantag är dialekterna i västra Nyland och på västra Åland, där orden fortfarande uttalas med olika betoning.

Testa dina kunskaper i finlandssvenskt talspråk i vår frågesport!

  Finlandssvenska och sverigesvenska - inte bara olika uttal

Tillbaka

Skriv ut