Bland våra arkivsamlingar finns ett litet arkiv som omfattar endast en mapp med material. Enligt min mening hör den här ena mappen till det allra finaste vi har. Det är krigsbarnet Maires arkiv.
I hennes arkiv finns all korrespondens från krigsåren 1939-1945 bevarad, liksom andra handlingar som relaterar till den här tiden. Första gången Maire reste till Göteborg var hon sju år gammal – en mager, ljushårig flicka med en stor rosett i håret som skulle vistas i Sverige över sommaren. På grund av ett missförstånd trodde myndigheterna i Sverige att hon hette Marianne, så i fortsättningen kom hon att heta Marianne i Sverige och Maire i Finland. Totalt reste hon till Sverige tre gånger, alltid till samma familj. Det är tunga, långa resor för en liten flicka – breven berättar om gråtande småbarn, om sköterskor (lottor) som inte har byteskläder åt alla de små som gör på sig, om kläder som ska gasas vid gränsen, om hur barnen får sitta nakna i pälsar, hur illa kläderna luktar då man får dem tillbaka, om potatismos och korv som det bjuds på i Sverige osv. Det var tuffa tag för barnen; som åttaåring fick Maire t.ex. åka ensam med tåg från Stockholm till Göteborg, en resa som tog sju timmar! Det måtte ha varit en prövning för ett så litet barn. Jag tänker på min egen dotter som är lika gammal – hon skulle antagligen vara mycket rädd och inte våga lämna sin sittplats på hela tiden.
Det är uppenbart att Maire konstant tampas med någon form av saknad: i Sverige saknar hon sin mamma, i Finland sina Sverigeföräldrar och skolkamrater. Var hon än vistas så längtar hon – bort, tillbaka, hur man nu ser det. Det händer förändringar som hon ständigt måste ta ställning till. ”Jag är så glad att mamma gift om sig” skriver hon i ett brev. Det är många frågor som upptar hennes tankar; får hon ta med sig sin nya cykel då hon ska åka till Finland igen? Ska hon där gå i finsk skola? Kommer hon att ha lång skolväg? Vad heter mammas nya man i efternamn? Ska hon kalla honom pappa?
Det sätter säkert sina spår att rivas upp med rötterna, inte bara en gång utan två, ja, kanske t.o.m. fler än två. Krigsbarnet tampas med en ständig kluvenhet, och i värsta fall med ett språkbyte inte bara en utan två gånger, kanske även med ett byte av social klass, inte bara en utan två gånger.
Att 70 000 barn skickades utomlands ter sig i dag som en svår sak att förstå. Men tiderna var annorlunda, liksom synen på barnuppfostran. Det var t.ex. inte särskilt ovanligt att lämna sina barn på barnhem för en tid. I dag skulle man nog undvika det in i det sista. I dag ser vi annorlunda på föräldraskap och barnuppfostran och beaktar de emotionella aspekterna i högre grad.
Men vad vet man hur man skulle resonera om det plötsligt föll bomber över Helsingfors. Det hoppas jag att vi aldrig kommer att behöva ta ställning till.
Nelly Laitinen
En fin kommentar. Men givetvis väcker detta frågan om inte SLS eller Krigsbarns föreningen publicera detta i någon form som nådde en större krets. Pertti Kavén vore säkert intresserad. Vi krigsbarn tenderar att allt mera grubbla över detta, nu i livets sista fas, när man vill kunna förstå sitt liv som en helhet…Och hur är det maire själv? Är hon i livet, vill hon gå ut med detta? Det hela är ju som du säger obegripligt, även om de vuxna kunde kontruera rationella förklaringar för sig själva. För oss barn, i synnerhet småbarn och spädbarn är och förblir det fullständigt ofattbart. Upp i skolåldern kunde det dock vara en ”resa” ett äventyr etc. Men den ofattbara frågan lyder givetvis den som på sätt eller annat riktades till föräldrarna ”Hur kunde ni”. Som barn, långt upp i åldrarna, ja ibland även nu känner jag mig ” dum” för att jag inte ”förstått” olika saker från integralkalkyl till relativitetsteorin. Denna känsla har hindrat mig i mycket.
Maire Peltonens arkiv, liksom många andra av våra arkivsamlingar, presenterades i publikationen Ögonblick och evighet, kulturskatter i Svenska litteratursällskapets arkiv och bibliotek (2010). Maire själv är positivt inställd till att arkivet används. Vi håller för tillfället på att utarbeta en temahelhet som riktar sig till skolbarn och som ska handla om kriget ur barnets perspektiv. Maires arkiv är en av de viktigaste källorna för det här arbetet.
Kommer när jag läser detta att tänka på Klaus Härös fina film Den bästa av mödrar. En film i det lilla formatet som på ett starkt sätt lyfte upp de svåra identitetsmässiga överväganden och förhandlingar detta tycks ha handlat om. För den som inte har egna erfarenheter av dylikt känns problematiken kanske något avlägsen, samtidigt har ju dagens framgentariserade värld väldigt många likheter med det de här barnen har upplevt. Det är bara det att vi här i denna linnunkolo som det finländska samhället beskrivits som kanske blivit lite tondöva när det gäller att avlyssna de här rösterna både ur historien och i nuet.
Som kvarblivet krigsbarn i Sverige har jag som pensionär satt mig in i åtskilliga sidor av vår historia. Jag har själv skrivit en bok om finska barn i svensk barnhem- eller sjukhusvård. På min blogg visar jag en flera fragmentariska episoder som fyller ut minnesluckor för många som inte har kvar minnen från sin barndom. En ambition hos mig att också samla allt jag kan hitta på nätet om eller av krigsbarn. Åtskilliga personliga digitala berättelser räddar jag till eftervärlden genom utskrifterna jag gör. Till detta kommer många uppsatser av varierande art, allt från enkla skoluppsatser till mera vetenskapliga avhandlingar som finns i mina hyllor. Allt skall överlämnas till lämpligt arkiv. Trots nära 2 hyllmeter mappar och skrifter är detta endast en bråkdel av vad som finns om och av finska krigsbarn i Finland, Sverige och Danmark. Enbart den litteraturförteckning som vi sammanställt i Sverige innehåller ca 120 titlar av biografisk natur och ca 150 titlar av mera fackmässig karaktär – blandat finskt och svenskt.
I detta perspektiv känns det som att Svenska Litteratursällskapet lyfter fram Maires personliga lilla arkiv som ett om krigsbarnen allmängiltigt dokument.
Artikeln ”Ett krigsbarns röst” finns redan i en mapp om enskilda krigsbarns berättelser – den handlar om ett av 70000 små öden.
Tapani Rossi gör ett väldigt värdefullt arbete!
Vårt syfte med lyfta fram Maires arkiv var inte att komma med någon allmängiltig sanning om krigsbarnen utan att lyfta fram ett personligt exempel, en enskild arkivpärla. Det är förstås bara ett exempel av 70 000, alla dessa berättelser ser med säkerhet olika ut.
Att det finns en artikel med samma namn som mitt blogginlägg kände jag inte till, tack för den upplysningen!
Det är er artikel ”Ett krigsbarns röst” jag laddat ner och skrivit ut. Alltså inte annan. Jag menar inte att förringa värdet av artikeln om Marie och hennes berättelse som finns i mappen. Den är lika viktig som alla andra om krigsbarnen. Jag lever med en uppfattning att i Finland har det varit mycket tyst om krigsbarnen. Kanske är det arv efter den presscensur som infördes redan 1941 att inte diskutera eller kritisera barntransporter. Många mödrar teg om att ”de skickat iväg” sina barn.
Många återvändande barn teg om sina barndomsår i Sverige. Vi får då och då frågor från krigsbarns barn, som vill veta när och var föräldern varit i Sverige. Det är som en skammens grå filt har legat över hela krigsbarnshistorien. Och det är först se senaste 15-20 åren som man vågat eller kunnat lyfta bort filten. Pertti Kavéns doktorsavhandling har i hög grad bidragit till insynen och en rad forskningsprojekt i Finland lättar på förlåten ytterligare. Härös film Den Bästa av Mödrar var ett annat bidrag som kom ut till en större allmänhet. SLS´ skolprojekt är lovvärt i synnerhet om man kan bredda basen bl.a. genom filmen. Centralförbundet för de finska krigsbarnsföreningarna kan säkerligen bidra till med råd och stöd.
Tänker ofta på min mamma som en gång kom från Finland till Sverige som Krigsbarn. De psykiska skadorna hon fick följde henne genom åren. Hon dog 1991. Efter sig lämnade hon kvar 2 vuxna barn. Så många gånger efter de att hon dog är om de är över huvud taget någon som tänkt på oss efterlevande och vad vi fått utstått. Min mamma blev psyksjuk och de har satt sina spår. I Finland så har jag många släktingar så som moster, morbror och kusiner som man saknar oerhört. Skulle så gärna villja kunna åka dit och hälsa på dom…men har inte råd. Det jag undrar…finns de någonstans där man kan få hjälp till detta. Jag är i dag 53 år och har 3 barn och barnbarn. Man vill ju kunna upprätthålla kontakten kontakten och få mina barn att öra lika dant. är de nån som vet vart man ska vända sig ang dessa frågor. Mvh Diana